Sociobiologin är på tapeten här på motpol, och olika biologistiska teorier sticker ibland fram huvudet till och med i den offentliga debatten i Sverige. Biologins frammarsch som förklaringsmodell är en utveckling som både kan vara problematisk och lovande!
Att använda biologi för att förklara och hantera sociala fenomen är lockande, och i viss mån logiskt. Dels ger det den kvalitet av objektivitet som empirisk vetenskap upplevs ha, dels tenderar biologisk forskning nästan undantagslöst att stödja ”reaktionära” politiska ståndpunkter, och på det sättet ge ett fundament i diskussion med olika nymarxistiska gaphalsar till ”forskare”, som tror att saker de själva hittar på blir forskning för att de kallar det för teori och får statliga medel för att hitta på det.
Så långt allt väl. Samtidigt måste man vara medveten om att det finns en del synnerligen starka begränsningar med att försöka driva bruket av biologi för långt, och att man lätt i problem om man gör det. Jag tänkte helt kort gå igenom hur och varför.
I
För det första kan man inte utifrån hur saker är dra någon självklar slutsats om hur de borde vara. Det här gamla påståendet, gjort känt kanske inte minst av David Hume, kan förstås användas för att legitimera vilken idioti som helst (vad spelar det för roll att det alltid har ansetts fel att döda…) och är egentligen en sanning med modifikation. Ändå finns det en grundpoäng som är rätt viktig, och som i sig leder till vissa spärrar mot exempelvis sociobiologisk etik. Om jag har ont i mitt knä innebär inte det att jag borde ha ont i mitt knä. Det innebär bara att jag har ont i mitt knä, och att jag sannolikt kommer att försöka göra något åt det. På samma sätt kan man betrakta genetiska predispositioner för vissa typer av beteende. Om vi ponerar att 10% av alla män har en kombination av sexualdrift, bristande funktion i frontalloben och vad det nu kan vara, som gör dem benägna att begå våldtäkt, har detta inget som helst normativt värde. De bör inte begå våldtäkt för att deras genetik gör dem predisponerade för sådant beteende. Möjligen kan det lära oss något om varför vissa män ägnar sig åt våldtäkt, men i grunden presenterar det bara ett problem – något att motverka och lösa – inte något moraliskt imperativ för våldtäkt. På ett liknande sätt skulle man kunna resonera om alltifrån könsroller till rasism.
Det andra är att en överdriven biologism riskerar att urarta till självbekräftande nonsens i stil med freudiansk psykoanalys eller marxism. Detta även om man ”knyter” sina idéer till biologisk forskning. Ytterst kan naturligtvis vilket socialt fenomen som helst kopplas, godtyckligt, till en biologisk grund. Är man rasistisk beror det på att det är naturligt, men väljer man att skaffa ett barn med en person av varje färg och religion är det ett uttryck för ”naturlig” variation. Människan, vad hon än annars är, är en biologisk organism i kroppen, och allt hon gör är biologiskt, på något sätt. Tankar har biologiska effekter, rörelser är biologiska… Till slut hamnar man i en situation där man sitter och försöker hitta på biologistiska alibin till snart sagt vilket beteende som helst. Eller där man selektivt väljer ut mänskligt beteende som överensstämmer med det man själv vill se och förklarar att det är ”evolutionsmässigt riktigt”, medan annat beteende förkastas. Man behöver inte ägna sig åt mycket självrannsakan innan man inser att andra, ideologiska, faktorer har en stark inverkan på denna typ av analyser. Det är inte fel i sig, men om man försöker dölja detta faktum och gömma sig bakom ”vetenskaplig” objektivitet hamnar man i samma absurda situation som Marx eller Freud.
Det tredje, slutligen, är att många sociala sammanhang kan fördunklas av evolutionsteoretiska och biologiska omtolkningar – eller åtminstone kan de senare vara i stort sett helt meningslösa för att förstå situationen. En man som efter en diskussion blir arg och slår en annan man på krogen kanske ”försvarar territorium” eller ”vill breda ut sina gener egentligen” men denna insikt/åsikt kommer inte på något sätt att hjälpa läget. Sannolikt är det i sammanhanget väsentligare att ta reda vad som hänt tidigare på kvällen, vilken relation de två har sedan tidigare eller vilket beteende som tidigare kunnat observeras hos den våldsamme mannen. Det kommer att lära oss betydligt mer om förloppet, och hur det kan förstås eller förebyggas, än att sitta och spekulativt förklara hur den sortens händelser lätt kan kopplas till hur livet ”var när vi levde i grottor” eller fundera över vilket hormon som haft vilken effekt på vilken del av vems hjärna.
II
Med detta sagt ska jag nu göra en kovändning: jag förespråkar inte att man ska ägna sig åt rent ”sociala” förklaringsmodeller, eller analysera ”maktstrukturer” på total bekostnad av den biologiska människan. Det finns nämligen ett flertal fördelar med perspektivet också.
För det första finns det faktiskt, som ovan antytts, visst ett samband mellan det som är och det som bör vara, i den mån det som är inte är totalt föränderligt. Om det är så att man får ont i knät av att bli slagen där, och de allra flesta människor finner det obehagligt att uppleva sådan smärta, då finns det anledning att inrätta ett samhälle med ett minimum av slagande av knä. Om det är så att fler kvinnor har ”vårdande” och liknande drag, medan män överlag är mer tävlingsinriktade (enkla exempel här), är detta ett motargument mot symmetrisk jämställdhet mellan könen, eftersom sådan kontroll innebär att människor tvingas till något de essentiellt är obenägna till. Förutsättningen för att ”förtryck” ska vara möjligt är att det existerar en mänsklig essens med vissa särdrag – om människan vore oändligt formbar i ett oändligt relativt universum, skulle ingen någonsin lida av någonting utom sina egna vanföreställningar (en tanke det möjligen kan ligga något i på ett rent personligt-andligt plan, men som knappast kan ligga till grund för hur man konstruerar samhället). Nu är det ett välkänt faktum att jag (liksom de allra flesta andra, även om de inte skulle erkänna det) inte tror att människan är kött allena, och att det alltså finns en annan essens i människan än just hennes biologi. Ändå är det självklart att biologin existerar, och utgör en väsentlig del av vad människan är. Att påpeka att förståelsen av biologi alltid ingår i ”narrativa strukturer” eller i ”sociala konstruktioner” är då att byta ämne – sådana funktioner gör inte biologiska data godtyckliga.
För att alltså återknyta till frågan om könsroller eller rasism skulle jag påstå att biologiska predispositioner i bägge dessa fall inte är det problematiska, utan att absurda och helt omotiverade ideologiska konstruktioner om jämlikhet och mångkultur, som inte fyller någon som helst funktion, utgör problemet. Om dessa inte funnes för handen, skulle de andra två inte vara problematiska på samma sätt. Givetvis måste man ändå kontrollera primitv etnisk stammentalitet, som kan leda till alltifrån sanslös aggression mot enstaka personer av annan folkgrupp till krig, men det är absurt att försöka hitta orsak till att aktivt försöka måla över eller utrota biologiska skillnader folkgrupper emellan – för att det är omöjligt, och för att det är repressivt. På samma sätt finns det inslag i könsrollerna som, biologiska eller ej, definitivt måste begränsas av samhället – människans biologiska arv innehåller mängder av avskyvärda tendenser. Det innebär dock inte att något upplösande av könsrollerna skulle vara eftersträvansvärt, eller ens möjligt.
För det andra är det så att vissa saker förklaras utmärkt av biologi och medfödda drag. Vissa människor kan växa upp i en brutal, hatisk miljö och komma ut som medkännande, intelligenta människor. Andra är våldsamma hjon fast det inte går att hitta en enda faktor i deras uppväxtförhållanden eller samtid som gett dem orsak att vara på det viset. Oftast förhåller det sig antagligen inte på det här sättet, utan det går att hitta vissa sociala eller andra klart icke-genetiska faktorer. En person med dålig impulskontroll som först misshandlas av sina föräldrar och sedan börjar äta Rohypnol och supa löper förstås större risk att ägna sig åt våldsamt beteende än en som efter en disciplinerad och kärleksfull uppfostran arbetar med självkontroll och försöker hitta en balanserad tillvaro. Ändå är biologin det starkaste allmänna argumentet vi har idag mot den imbecilla föreställning som fortfarande präglar stora delar av vårt samhälle, som innebär att människor inte bara är ”jämlika” i någon abstrakt moralisk mening (vilket förstås kan diskuteras det också, men där tanken i alla fall är begriplig) utan att de är faktiskt jämlika, och att alla skulle kunna göra eller vara allt om bara ”samhället” inte stod i vägen. För jo, det finns de som tror det.
III
Att kräva att man åter börjar ta hänsyn till att människan inte är oändligt formbar, utan att det i både hennes individualitet och i hennes kollektiviteter finns mer eller mindre absoluta drag, vilka samhället och dess ideologer och ledare måste ta hänsyn till, är en central del av det projekt jag själv anser mig inblandad i. Här kan man ta till hjälp alltifrån rent andliga argument till psykologisk, språklig och sociologisk forskning som faktiskt visar att det mänskliga medvetandet, av vilka orsaker det nu kan vara, har starka drag av regelbundenhet och följer vissa principer. Att våra ”narrativa strukturer” inte är godtyckliga eller en följd av ”socialt betingade maktrelationer”, som olika vänsterakademiker gärna skulle vilja ha det till. Människan är inte en social maskin som kan omprogrammeras i enlighet med diverse extremisters fantasier. I kampen för att få folk att inse det är den så kallade ”biologismen” ett potentiellt nästan oslagbart redskap i dagens intellektuella klimat, om man inte låter sig förledas till reduktionism. Det är inte så att olika samhällsfenomen och tankeströmmar ”egentligen” handlar enbart om biologi, eller klass, eller någon annan enstaka förklaringsmodell – de handlar om allt det vi tror de handlar om, och en hel del annat också. Men en av sakerna de handlar om har att göra med vår fysiska konstitution, med vårt värdsliga kött, och ett samhälle som totalförnekar det är ett samhälle som gör sig korkat med flit.
Nej, vi är inte ”bara apor egentligen”, men en
och annan likhet finns det nog…
Om skribenten: Solguru
