Ett av de sämsta presidentvalen i USA:s historia är över, och segern har tillfallit Barack Obama. Vad innebär det för USA, inrikes och utrikes, och vad innebär det för oss i Sverige?
Aldrig någonsin har ett amerikanskt presidentval haft så dåliga alternativ. Det vill inte säga lite, men det är lika sant för det. Två ruttna valmöjligheter har kämpat om folkets uppmärksamhet med den sedvanliga smutskastningen, och en av dem vann. Till största delen på sin hudfärg och en medial smutskastningskampanj mot motståndarsidan som nästan saknat motstycke. Nästan, eftersom just motståndarsidan inte varit långt efter. Antagligen skulle jag kunnat skriva nästan exakt samma sak som ovan om McCain tagit hem spelet, även om den följande analysen skulle sett annorlunda ut. Istället för att motivera varför valet i allt väsentligt varit mellan pest och kolera, tänkte jag nu fokusera på pesten, som ju vann.
Inrikespolitiskt
Vad gäller konsekvenserna för USA, under förutsättning att den nye presidenten lyckas genomdriva någon liten del av sina typiskt demokratiskt överdrivna kampanjlöften, kommer de naturligtvis inte att vara ensidigt negativa. Tramset om Obama som muslim eller kommunist är förstås ett uttryck för kampanjpropaganda och ickefrågor av värsta sort, vilket naturligtvis är anledningen till att de fått så mycket uppmärksamhet i pressen. En del andra saker kan dock tas upp i kort följd.
Den amerikanska abortindustrin firar förstås triumfer med Obama, som inte ens nöjer sig med att bevara abortlagen i nuvarande skick, utan vill utvidga den med sådant som totallegalisering av så kallad partial birth abortion (ett begrepp som givetvis bekämpas intensivt av abortförespråkarna, som antagligen skulle föredra ett begrepp som uterus liberation). Det är förstås inget vidare.
Andra interna frågor är exempelvis homosexuella äktenskap, där situationen tycks förbli som förr. Obama är "personligen emot det", men överlämnar frågan till delstaterna, vilket innebär att saker och ting lär förbli som de är tills vidare, åtminstone tills den liberala vänstern kan börja påtvinga medborgarna sina åsikter mer handgripligen.
Frågan om sjukvården är en av få där Obama möjligen skulle kunna göra nytta. Det amerikanska systemet fungerar inte, och i ett land där krigsindustri och rättsväsende är finansierat med allmänna medel, är det inte orimligt att sjukvården ska vara det. Ett försäkringssystem som leder till att människor i en industrination inte får adekvat vård, och där bolag gör sitt bästa för att slippa betala ut pengar, är idiotiskt. Låt vara att systemet fungerar avsevärt mycket bättre än vad svenska myter kring fenomenet vill göra gällande, det hindrar inte att det är otillräckligt och ruttet. Liksom all annan offentlig finansiering, egentligen all politik, i USA lär dock en eventuell utveckling mot offentlig vård stöta på problem, och det med goda skäl.
USA är ingen nation, utan en lös ansamling av stridande intressen, inte minst etniska. Det gör att känslan av ömsesidigt ansvar är rätt begränsad, vad än den nyblivne presidenten vill påskina. Låt vara att man lyckats minimera klassmotsättningarna genom hänvisning till sin märkliga pseudopatriotism klasshat och -identitet är i vilket fall inte essentiella utan i allt väsentligt ideologiska konstruktioner de rasliga problemen har inte låtit sig lösas med samma trick. Varje grupp som upplever sig som i något avseende underordnad kommer därför alltid att åberopa jämlikhet till exakt den punkt där den upplever att den förlorar på jämlikhet, därefter kommer den att slå bakut och börja vända sig emot alla försök att begränsa dess nyvunna rättigheter. I dagsläget är det dock möjligt att Obama kan lyckas med ett åtminstone reformerat sjukvårdssystem, vilket antagligen kommer att vara bra för landets medborgare.
Kvoteringsprogram och sociala tvångsåtgärder av andra, betydligt mer problematiska, slag skulle även kunna bli följden av ett allt för stort liberaldemokratiskt inflytande i USA:s politik, men det ligger nog lite i framtiden. Sannolikt vill Obama avskaffa det än så länge dominerande familjesystemet i USA med en primär försörjare, och införa den typ av egocentrisk kollektivism som är betecknande för exempelvis Sverige, där barnen är belastningar som ska stoppas undan på en hönsfarm så mamma och pappa kan utvecklas i fred (och som i vilket fall måste stoppas in på sagda farm, för att det är ekonomiskt omöjligt att leva på en lön). Förhoppningsvis har pendeln svängt innan det börjar bli aktuellt.
 
Sverige och världen
USA:s nye president och apparaten runt honom kommer även att få konsekvenser i Sverige. När det gäller de kultur- och socialpolitiska problem jag ovan tagit upp lär de inte ha något större inflytande på svensk politik vi står redan långt till vänster om herr Obama i snart sagt alla frågor, och han har inget att lära oss om kapitalistisk kulturmarxism.
Däremot finns det en del andra möjliga följder. Obamas vilja att dra sig tillbaka ur Irak skulle kunna dämpa strömmen av irakiska flyktingar till Sverige (och därmed också de permanenta uppehållstillstånd som, av okänd orsak, alltid delas ut en masse när människor anländer i Sverige för att söka skydd från tillfälliga omständigheter). Den mindre dämpning som ägt rum på senare tid är dock orsakad av motsatsen en ökad amerikansk militär närvaro i Irak, som mot alla odds lyckats förbättre säkerheten något. Med lite otur blir med andra ord följden av planen om närmast totalt tillbakadragande till 2010 ett påskyndande av vår egen demografiska katastrof, men om detta är svårt att sia just nu.
Man kan förstås tycka att det är både skönt och rimligt att USA:s vanvettiga krig i Irak i kampen för naturtillgångar och Israel snart tar slut. Men att för den sakens skull ska vi inte börja fira Obama planerar ju som bekant att istället utöka insatserna i Afghanistan. Härvidlag ämnar han kräva hjälp från Europa, och Sverige står redo att delta i "kampen mot Al Quaida". Med andra ord ska vi riskera svenska unga mäns liv för att jaga mordiska islamister. Islamister som, provocerade av å ena sidan sin egen fanatism, och å andra sidan den amerikansk-israeliska kulturella och militära krigföringen mot den muslimska världen, bara väntar på att hitta nya mål att spränga i luften. När den svenska militära närvaron på platser där vi inte har det minsta att skaffa blivit stor nog är det bara en tidsfråga innan det smäller i Stockholm eller Malmö det kan ett hjon räkna ut och då är offrens blod på händerna tillhörande den regering som går USAs nye galjonfigurs ärenden. Det ska Reinfeldt tänka på innan han ger sig ut för att mucka gräl med samma personer som dagligen strömmar in över landets gränser. Vill man åtgärda dåligt beteende hos muslimer ska man göra det på hemmaplan (och då är islamism för övrigt en sekundär fråga, långt underordnad gangsterkultur och generaliserat hat mot Sverige och svenskarna), inte i de länder där de har all rätt att uppehålla sig och leva precis som de vill.
Obama har även lovat fortsatt oinskränkt stöd till Israel, vilket rimmar väl med hans övriga utrikespolitik. Irak kan, oavsett hur usel situationen förblir, inte längre uppfattas som ett hot mot "mellanösterns enda demokrati" landet är i kaos och ett hot bara mot sina egna medborgare. Visserligen verkar Obama även vara skeptisk till krig mot Iran (även om han "inte utesluter" militära insatser), men detta ska nog mer ses som en ekonomisk och opinionsrelaterad fråga än något annat. Den amerikanska maskinen har skräp i hjulen, men kampen för global finanskapitalistisk och parlamentarisk totalkontroll rullar vidare. Hur detta påverkar vårt eget land återstår att se.
Allt som allt ska man inte överdramatisera Obamas seger; det är vare sig en katastrof eller en förbättring i något som helst avseende, i varje fall inte på kort sikt. Men det ser ändå inte ljust ut, vare sig i väster eller på hemmaplan, och lösningen torde förbli uppenbar för den som har ögon att se med. Ett politiskt och militärt starkt Europa, kapabelt att hävda sina egna intressen mot befintliga och framväxande supermakter, och byggt på europeisk tradition och identitet. Det är bråttom.
Â
Om skribenten: Solguru
