Det har genom historien formulerats ett antal "Gudsbevis", vilka syftat till att resonera sig fram till objektiva belägg för det gudomligas existens. Medan sådana argument är problematiska, och sällan ens närmar sig kriterierna för bevis i vetenskaplig bemärkelse, kan de ofta vara synnerligen intressanta. Ett av de främsta, som också går att utveckla längre än hittills gjorts, är det kosmologiska gudsbeviset.

I.

Gudsbevis kallas resonemang som försöker bevisa Guds existens på logisk väg. Liksom alla andra grundantaganden om tillvaron är dock guds existens till största delen beroende av en troshandling på samma sätt som vi accepterar att yttervärlden har en existens i sig själv och inte är produkten av vår egen fantasi, måste vi acceptera en transcendent verklighet och en högsta borgensman för verkligheten. Logik kan i sig inte bevisa guds existens, mer än vad den kan bevisa andra människors medvetanden eller andra givna grundpremisser. Däremot kan gudsbevisen vara intressanta ändå, och tjäna som riktlinjer och vägvisare. Dessutom kan de göra det bättre än man kanske tror.

Jag tänkte här utveckla det kosmologiska gudsbeviset, som ursprungligen formulerades i olika former av bland andra Platon och Aristoteles. Begreppet i sig myntades av Immanuel Kant. Grunden för detta argument är mycket enkelt: allt som existerar inom tid och rum har en orsak, därför måste universum (som existerar inom tid och rum, och utgör tid och rum) också det ha en orsak. Gud, som är obunden av tid och rum, är det enda koncept och den enda varelse som skulle kunna ge upphov till universum.

Modern kosmologi har bemött det kosmologiska gudsbeviset genom att påpeka att tiden givetvis inte existerat innan universums uppkomst, och att universum därför inte "behöver" någon orsak, ett påstående som givetvis snarare undergräver en ateistisk ståndpunkt än det motsatta. Det man i så fall säger är att det första som skedde i en kausal kedja, skedde av sig själv. Detta innebär en betydligt mer drastisk trosföreställning än gudstro nämligen att det inom ett kausalt universum, regelmässigt underordnat naturlagar, plötsligt skedde något som fundamentalt stred mot dessa naturlagar och att detta skedde utan orsak. Till på köpet är det denna absurda anomali som givit upphov till hela universum. Denna märkliga tes har verkligen inte friköpt sekulärvetenskapen från problemet det kosmologiska Gudsbeviset uppställer, tvärtom har den omvandlat den moderna kosmologin till en sorts absurd panteism en tro där precis allt följer naturlagar, utom en mystisk "skapelse" där världen plötsligt orsakar sig själv. Detta är naturligtvis inte en tillfredsställande förklaring.

Vetenskapen själv erkänner att det "före" universum inte existerade någon tid. Problemet är att tillstånd där tid inte existerar inte heller kan upphöra det måste definitionsmässigt vara evigt. Inte "oändligt långt" i utsträckning (sådan existerar ju enbart inom tid och rum, inget av vilket existerar "före" universums tillkomst), utan helt enkelt permanent. Ett tillstånd utan tid kan inte upphöra i så fall är det ett tillstånd i tid. All traditionell metafysik hävdar och antar att Gud existerar utanför tid och rum, och även om ovanstående givetvis inte bevisar Gud per se, så kan man i varje fall med ovanstående resonemang påvisa att kosmos är beroende av en faktor som i sig inte är underordnad kosmos. Annars skulle själva existensen vara ett cirkelresonemang.

 

II.

Ett klassiskt motargument mot det kosmologiska gudsbeviset är givetvis frågan om kausalkedjans vidare fortsättning bakåt. "Om Gud skapade allt, vem skapade då Gud?" Denna fråga visar för det första att man tycks ha missförstått problemet i sig att universum grundar sig i ett tillstånd som inte är bundet av konventionella naturlagar och orsakssamband är nämligen alla överens om, det är bara i vilken utsträckning och hur vi kan uttala oss om detta tillstånd som är frågan. I den mån detta problem överhuvudtaget påverkar något tankesystem är det snarare den ateistiska världsbilden det är den som är bunden av föreställningen att hela universum är underordnat endast "naturliga" permanenta lagar, som existerar i sig själva och är kausalt sammanlänkade. Det är denna världsbild som förnekar samma övernaturliga faktor som egentligen är lika nödvändig för dess egen syn på saker och ting som någon annans. En av det gudomligas fundamentala egenskaper är att det är obundet av tid och rum, så svaret är enkelt: ingen skapade Gud. Det svaret duger dock inte för ett ateistiskt, "självskapat" universum. Hävdar man att allt är underordnat lagar som är tillgängliga för det mänskliga förnuftet och den mänskliga empirin, måste man också förklara hur något plötsligt kan ha brutit mot dem (för att nu inte tala om hur dessa lagar i sig själva har uppkommit, men det är en annan femma). Man måste med andra ord förklara hur en orsak kan uppstå ur sig själv, utan att transcendera universums lagar och därmed bli övernaturlig. Det, i sin tur, är omöjligt.

Ett annat tänkbart motargument skulle kunna grunda sig i en världsbild som postulerar ett evigt universum, eller ett cykliskt universum. Bortsett från diverse matematiska och logiska argument som åtminstone för sekulärvetenskapens del helt förnekar möjligheten av ett evigt universum, kan man dock tillägga att en sådan tanke ändå inte förändrar något i sak. Det faktum att denna eviga kausalitet eller "cykliskhet" existerar, förutsätter ändå en orsak, även om den nu inte längre är en kronologisk-kausal sådan (och även om denna fråga slutgiltigt förflyttar oss från ordinarie fysik och kosmologi, och över i ren metafysik). I cykliska världsbilder ska man dessutom tillägga att de generellt hävdar att återabsorberingen respektive nyskapelsen måste orsakas, och detta gäller även de versioner av Big Bang-teorin som menar att förloppet upprepas gång på gång.

Modernare fysik framhåller att det existerar partiklar, exempelvis gasmolekyler, vilka inte sätts i rörelse av andra partiklar, utan kan röra sig för evigt, på egen hand. Såvida man inte menar att de faktiskt gjort det, vilket mig veterligen ingen vetenskaplig teori gör, faller dock argumentet tämligen platt. Vad partiklar tekniskt sett skulle kunna ha gjort har ju mycket liten betydelse om de faktiskt inte gjort det, och så länge man antar att tid och rum har någon form av början (eller, i ett cykliskt perspektiv, ett tillstånd av "absolut koncentration") måste allt gå från att vara utan utsträckning och tid, gaspartiklar eller ej, till att ha utsträckning och tid. Att detta skulle ske "automatiskt" implicerar, än en gång, att universum som sådant inte följer naturlagarna. Varje molekyl eller annan partikel måste dessutom ha blivit på det sätt den är, vilket återför oss till frågan om kausalitet, även där partikelns rörelse i sig inte "orsakats" genom yttre påverkan.

Vissa motargument är av märkvärdigare slag. Ateisten George H. Smith förklarar att "universum är den kontext inom vilken förklaringar blir förståeliga", och att det därför är meningslöst att förklara det med något som ligger utanför det, och därmed inte är begripligt. Detta är naturligtvis nonsens som sagt är också sekulärvetenskapen tvungen att förklara exempelvis universums begränsning i tiden med ett "tidlöst" (och därmed ickekosmiskt, och för mänskliga hjärnor garanterat obegripligt) tillstånd. Detsamma gäller rummet sådant som utsträckning existerade givetvis inte heller före "Big Bang", något som inte tjänar till att göra detta "urtillstånd" begripligare. Till detta kommer förstås att också andra delar av modern fysik är matematiskt-teoretiskt grundade på ett sätt som gör att de inte längre korresponderar med några koncept som kan anses begripliga i meningen "för förnuftet fullt gripbara". Att allt som inte är fullt begripligt skulle vara meningslöst är alltså en orimlig ståndpunkt. Sammantaget gör allt detta Smiths argument absurt, såvida han inte skulle ställa sig helt främmande till alla försök att förklara universum överhuvudtaget (i vilket fall han kanske borde avstå från att uttala sig om kosmologi).

 

III

Sammanfattningsvis kan det kosmologiska gudsbeviset i utvecklad form se ut så här: universum och naturen grundar sig i orsakskedjor en händelse följer på en annan, och ingen händelse eller existens som följer naturlagarna kan vara sin egen orsak. För att tiden ska kunna ta sin början överhuvudtaget måste dock någon orsak först ha varit sin egen orsak och denna orsak kan därför inte ha varit underordnad universums lagar. Den kan inte ha existerat i tiden överhuvudtaget. Detta utesluter den "vetenskapliga" tesen att det före universums uppkomst existerade ett tidlöst tillstånd som sedan upphört tidlöshet kan naturligtvis inte "ta slut", och måste definitionsmässigt existera utanför tiden. Denna "första orsak", som egentligen är en evig orsak, kan förstås som liktydig med det religionen benämner Gud.

Har vi därmed en gång för alla rationellt bevisat Gud? Det har vi förstås inte. Det vi däremot har bevisat är att några av de attribut som traditionellt tillskrivs det Absoluta, har realitet och verkar i universum:

Det första är en verklighet utanför och ovanför tiden det tillstånd som om inte annat är förutsättningen för universums begränsning i tid och rum, och erkänns av sekulärvetenskapen lika väl som olika religioners teologi och metafysik.

Det andra är övernaturlig aktivitet det vill säga processer och tillstånd som inte innefattas av de naturlagar som går att redovisa vetenskapligt, studera empiriskt och förstå logiskt. Hit hör inte bara sagda "tidlösa" tillstånd (som måste förstås som samexisterande med universum, eftersom det som inte har tid inte heller kan ta slut), utan också skapelseakten som sådan. Även om den "första orsaken" inte skulle vara gudomlig i den mening vi förstår begreppet, måste den i varje fall ha ägt förmågan att orsaka sig själv att uppstå och existera utan att följa de regler som gäller för samtliga fenomen och existenser inom kosmos. Detta i sig är bevis på sekulärvetenskapens otillräcklighet, och en indikation av något större.

Givetvis är ovanstående inte tillräckligt för att bevisa eller stödja någon särskild religion detta är ett logiskt-spekulativt resonemang, och som sådant givetvis öppet för diverse kritik. Därtill kommer, att även om man accepterar hela resonemanget i sin helhet, och accepterar att det leder fram till ett Absolut till en Gud säger det ingenting vare sig om denne Guds övriga attribut, och än mindre om hur vi ska förhålla oss till honom. Denna sida av saken, egentligen oändligt mycket viktigare än ovanstående sofismer, kan man endast närma sig genom världens stora traditioner genom aktiv tro, aktiv kult och aktiv myt. Där är både empiri och diskursiv logik hopplöst otillräckliga.

Lorenz Frølichs etsning av dråpet
på Ymer – den fornnordiska
skapelseakten.

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.