Att man som representant för traditionella värderingar förlorat initiativet är ett faktum. Av denna orsak måste man ursäkta och förklara sina åsikter gång på gång, fast det är egentligen är ens meningsmotståndare som borde förklara sig.
Det var länge sedan vi förlorade initiativet. I dagsläget har det gått så långt att saker som etnisk homogenitet, religiositet, "heteronormativitet" och traditionella könsroller närmast blivit något otänkbart folk förstår knappt hur det kan vara möjligt att stödja den typen av ideal. På något sätt misslyckades det traditionella Europas representanter att hävda sina ståndpunkter som självklarheter, och håna de subversiva och revolutionära krafterna tillbaka till de hålor i vilka de hörde hemma. Och sedan dess har dessa krafter flyttat fram sina positioner allt mer fast människomaterialet ständigt ändras, är essensen likartad. Och fast det av denna anledning kan verka som att vi har blivit de "radikala", medan samhället i övrigt är ockuperat av en maktelit bestående av en ansiktslös ekonomisk makt å ena sidan, och en giftigt hatisk kulturradikalism å den andra, så är vi fortfarande inte riktigt på "frammarsch". För vänstern och liberalismen har, på ett effektivare sätt än en gång reaktionen, lyckats etablera sina sanningar som självklarheter mycket snabbt.
För inte så många år sedan skulle man tvingats att motivera i positiva termer varför ett "mångkulturellt samhälle" skulle vara önskvärt. Antalet invandrare var inte så många att det kunde påstås vara en "naturlig utveckling". Men något verkligt argument till varför en sådan massiv folkomflyttning skulle vara något eftersträvansvärt har aldrig egentligen synts till de första hundratusentalen invandrarna togs in med argumentet att de "flydde från krig, förtryck och tortyr" (vilket för det första var en sanning med modifikation, och för det andra inte på något sätt motiverade varför i hela friden de skulle bosätta sig här på livstid). Sedan, när mångkulturen börjat bli fait accompli, var det plötsligt bara som det skulle vara det var en nödvändighet. Svammel om "kulturberikning" ekar förstås tomt när man ser vilket monumentalt ointresse mångkulturförespråkarna har för sitt eget arv (och oftast även för invandrarnas, egentligen), men vid detta lag har argument för eländet blivit totalt överflödiga. Plötsligt har det nämligen blivit mångkulturens motståndare som, under naziststämpelhotet, ska motivera vari problemen skulle bestå det hade blivit "extremt" att förespråka ett tillstånd som i princip rådde i det här landet bara några decennier tidigare!
På samma sätt har man hanterat varje enskild fråga gayadoptioner gick från att vid debatten kring partnerskapslagen i början av 90-talet vara något otänkbart, till att bli självklart. Radikalismen var här tvungen att begränsa sig för att vinna delsegern med partnerskap, därför anklagade man förstås motståndarna för att vara paranoida och blanda ihop äpplen och päron när de sade att partnerskapet skulle leda till adoption. Numera är stöd till just homosexuell adoption, liksom för homosexuella äktenskap ett måste för att överhuvudtaget vara välkommen utomhus i det här landet. Om ifrågasättande därav möjligen skulle kunna falla under Hets mot folkgrupp-lagen vet jag inget om, men att de sociala efterverkningarna av ett ifrågasättande blir betydande råder inget tvivel om.
Ett spektakel som Pride hade varit fullständigt otänkbart för bara några årtionden sedan, numera är minsta pip om att det skulle vara olämpligt med halvnakna idioter som pissar ner hela huvudstaden under en vecka liktydigt med rashat och folkmord. Frågorna blir: varför skulle inte homosexuella få adoptera? Varför skulle man inte hålla Pridefestival? Varför skulle vi inte sträva efter ett mångkulturellt samhälle? Varför skulle det vara vanligare med kvinnor som tar hand om sina barn?
I själva verket skulle frågorna naturligtvis ställas annorlunda: varför skulle vi någonsin eftersträva ett samhälle präglat av balkanisering, inre motsättningar och rasism? Varför skulle staten eller till och med kyrkan sanktionera sexuella relationer som inte på något sätt är funktionella för samhället, och varför skulle man överlåta barn till sociala experiment bara för att någon bestämt att det är politiskt oacceptabelt att barn mår bäst av att ha en mor och en far (helst även biologiska sådana, i den mån det är möjligt)? Varför i helvete skulle man slösa skattemedel på ett dyrt, kaotiskt spektakel vars främsta målsättning är att bespotta det ordinarie civilsamhället och den livsstil den absoluta merparten av vår (och världens) befolkning tar för självklar? Varför skulle familjer överlåta uppfostran av sina barn, från den tidigaste åldern, till kaotiska hönsfarmar och ideologiska uppfostringsanstalter där de lär sig värderingar ingen vettig människa skulle vilja bibringa sina barn?
Exemplen ovan är förstås bara några enstaka ur den svenska och västeuropeiska idiotin, men de räcker för att få fram poängen. Visserligen måste vi bli bättre på att bemöta kritik, och att spela på motståndarlagets planhalva. Men vi måste komma ihåg att i slutänden är det de som ska svara på våra frågor, och inte tvärtom. Först då har vi återfått initiativet.
Om skribenten: Solguru
