Ibland dyker det upp debattinlägg på den internationella arenan som är så pass intressanta att de bör återges och kommenteras. Denna gång vänder vi oss till USA, och ämnet är äktenskapet.
En av allt att döma annars föga högerradikal liberal demokrat, David Blankenhorn, har skrivit ett debattinlägg om äktenskapet i den lika lite högerradikala publikationen L.A. Times. Han argumenterar där synnerligen träffande för äktenskapets bibehållande som en exklusivt heterosexuell affär. Hans grundläggande tes är enkel: äktenskapet är den enda institution som kombinerar föräldraskapets tre kärndimensioner: den sociala, den biologiska och den juridiska. Han stödjer sig i detta på ett flertal tänkare vilka undertecknad i vanliga fall inte har allt för höga tankar om. Bland annat citerar han Bertrand Russell, som faktiskt stundom fått till det riktigt bra: "it is through children alone that sexual relations become important to society, and worthy to be taken cognizance of by a legal institution.” Ett ganska enkelt argument. Det finns ingen anledning at statligt sanktionera och premiera sexuella relationer, annat än i de fall där den har konstruktiva resultat, och inte bara tjänar som förströelse eller självdestruktiv utlevelse.
Rasande reaktioner har förstås inte låtit vänta på sig, och som vanligt är det värdelösa argument hela vägen runt. Någon menar att man i så fall inte heller borde tillåta skilsmässor eller adoptioner dessa berövar ju också barnen den biologiska relationen till sina föräldrar! Denna argumentationslinje verkar ha missat att skilsmässor är synnerligen olyckliga tilldragelser, och att anledningen till att egentligen ha dem tillåtna är att alternativet ibland kanske vore värre. Inte heller tycks det mest självklara om adoptioner gå fram: det är en åtgärd som ska tas till när ett barn saknar föräldrar, som kan tjäna som alternativ till abort eller total föräldralöshet. Adoption är inget som borde betraktas som någon “rättighet" när det kommer till adoptivföräldrarna, även om den ibland förstås även kan gynna de föräldrar som är oförmögna att själva skaffa barn. Här ser vi för övrigt en av de värsta konsekvenserna av att tillåta homosexuella adoptioner (någon som minns när partnerskapslagen infördes och löftet var entydigt: “det kommer aldrig att bli fråga om adoption"?). Att andra länder helt självklart inte vill skicka sina barn till det svenska sociala experimentet, vilket kraftigt begränsat lagens betydelse, är av mindre vikt i sammanhanget. Inte heller är frågan här främst i vilken utsträckning homosexuellt föräldraskap kommer att drabba de enskilda barn som finner sig i sådana familjer negativt. Problemet är enklare: acceptansen av “homoadoptioner" har redan principiellt gravt fördunklat meningen med adoption att adoptera har blivit föräldrarnas rätt till barn (en absurd tanke) istället för barnets rätt till föräldrar, vilket är en på alla sätt mycket olycklig förskjutning. Utom för dem, för vilka hela samhället är något som ska böja sig efter de egna sexuella och ekonomiska intressena, förstås, och vars själva tänkande kontrolleras av regioner belägna långt under både det principiella och det rationella.
Det handlar om att ytterligare underminera civilsamhället, liksom alla sådana här förändringar att bryta ner sociala konventioner som minoriteter menar är “förtryckande", och på så vis utlämna socialt isolerade individer till marknadens och statens godtycke. Detsamma gäller “gayäktenskapet" genom att reducera den en gång heliga, och numera åtminstone respekterade, föreningen mellan man och kvinna i familjebildning, till en sort patetisk segerpokal för en högljudd sexuell minoritet kommer vårt samhälle att förlora ytterligare en av sina få, söndrade bastioner av vett som finns kvar. Det är fascinerande att till och med annars liberala amerikaner tycks kunna ana detta.
Artikeln finns som sagt här.
Att använda barn för att stödja en politisk agenda är inget nytt.
Strax under låter ”San Fransisco Pride blog” meddela att
”of course, there was still plenty of debauchery.”
Om skribenten: Solguru
