Varje folks rätt till liv är en idé som varit utbredd länge nu, och vuxit sig starkare inom det identitära och etnopluralistiska tänkandet. Men när man först ifrågasatt vissa andra rättigheter som den nuvarande regimen och världsordningen ser som grundläggande, kan det bli svårt att hävda en annan rätt utan att motivera detta grundligt.
I
Om man ifrågasätter den franska revolutionens och upplysningsideologernas föreställningar om en individ som existerar prior to society, ingår i samhället liksom genom en överenskommelse, och har en serie rättigheter som föregår och är överordnade samhället, kan man råka på problem. Vad gäller sakförhållandet råder inga tvivel: det existerar vare sig språk, kultur eller tänkande utanför samhället, eller utan den organisation som säkerställer samhällets fortlevnad. Och en individ utan dessa delar, är överhuvudtaget inte en människa annat än strikt anatomiskt. Detta innebär inte nödvändigtvis att samhället föregår individen i betydelsen att kollektivet är viktigare än individen, men det innebär att de ideologiska, strukturella och principiella delar av samhället som formar medborgarna, alltid är föregående, och överordnade, individen. Förhållandet är detsamma oavsett om dessa delar, dessa principer och ideologier, upprätthålls av en artificiell och främmande stat (som i USA eller i dagens europeiska stater), av familjen, av stammen, eller av vilken "allomfattande" identitet det nu vara må. Individen är, rent kronologiskt, sekundär. Härav följer också att människors rättigheter, "mänskliga rättigheter", i praktiken formeras uteslutande utifrån de samhälleliga relationer som reglerar maktförhållanden och hur dessa maktförhållanden fördelar sådana rättigheter.
Detta kan man givetvis invända mot ur ett antal perspektiv. Det vanligaste torde vara att helt enkelt referera (vanligen indirekt) till de "odödliga principerna" från 1789, genom att hävda individens oinskränkta rätt till exempelvis frihet. Givet att denna "rätt" inte grundar sig i något annat än den demokratisk-liberala samhällsordning och maktutövning som vuxit upp sedan den formulerades är det dock ganska lätt att helt enkelt avfärda detta argument. Man kan dock även angripa det ovanstående ur ett andligt perspektiv människan har ett objektivt egenvärde, och att exempelvis döda och skada andra människor på ett orättvist sätt är fel i sig. Men av detta följer inte att exempelvis politisk eller materiell jämlikhet, vare sig man förstår detta som "lika förhållanden" eller "lika möjligheter" skulle vara nödvändig. Tvärtom börjar varje människa där hon är, och arbetar sig därifrån vidare. Någon medfödd "rätt" att ha tillgång till den ena eller andra förlustelsen har man inte och utan ett samhälle från vilket man övertagit sitt språk, sina normer och sitt tänkande skulle man inte existera som den man är, än mindre ha någon "rätt" till något. Dessutom förändras inte principen i sig av att man exempelvis sätter in Gud i resonemanget om människan har ett egenvärde på grund av gudomligt påbud, är det på grund av just detta i sig själv kan människan inte uppbära några rättigheter.
II
Om man på detta sätt väljer att relativisera individens rättigheter i förhållande till samhället, eller rättare sagt till de principer som samhället grundar sig på, hamnar man dock i problem så fort man försöker hävda givna principer någon annanstans. Detta för oss till ämnet för denna text: den identitära rörelsen, och inte minst etnopluralismen, hävdar ju principen om varje folks rätt till liv (och i synnerhet det egna folkets). Därtill brukar man, åtminstone nästan lika ofta, framlägga tanken på att varje folk, i enlighet med det förra, har rätt till en egen stat. Om man med ovanstående resonemang förnekar individens fristående värde, skulle man ju rimligen kunna göra något liknande för "folk" och "nationer" även dylika har ju vanligen någon form av relation till världen i allmänhet, även sådana skulle väl i så fall kunna få sitt värde relativiserat. I extremfallet skulle man ju kunna tänka sig en sådan argumentation för att försvara idén om en "världsstat", och till och med om folkens utplånande till förmån för en "global värld" där alla talar esperanto och dricker Starbucks-kaffe. Nu har visserligen ingen argumenterat för individens utplånande, eller totala underkastelse under staten, men många skulle nog ändå säga, att om man ifrågasätter individens "absoluta rättigheter" kan man göra detsamma med folkets.
III
Men om vi nu inte håller med om att folken utan vidare kan underkastas diverse globala påbud, utan fortsätter hävda just varje folks rätt till liv. Vari kan man grunda en sådan rätt? Av vad är den avhängig? Det fundamentala svaret blir att skaparen universums grundläggande princip har format de olika människoslagen till att vara olika. Kulturell och biologisk mångfald är å ena sidan ett uttryck för skapelsens bristfällighet endast en, absolut och oföränderlig, kan vara perfekt (och två ting kan aldrig vara exakt desamma, utan skiljs alltid åt av åtminstone position) och å andra sidan ett uttryck för dess oändliga skönhet. Att förändra detta på grund av att man hyser en ambition att skapa ett omöjligt "paradis på jorden" utgjort av en homogeniserad mänsklighet bestående av atomiserade, luststyrda "individer", är helt enkelt förkastligt i sig.
Moderna läsare slipper möjligen gärna sådana andliga "spekulationer". Även utan den religiösa invändningen kan man dock hävda en svagare, men för nutidsmänniskan kanske mer övertygande, tanke. Då skulle man kunna mena att upplösandet av alla traditionella band och etniska identiteter nästan säkert inte kommer att leda fram till någon paradisisk idealvärld, utan en värld som i bästa fall förblir ungefär densamma, och i värsta fall försämras markant i våld, miljöförstöring och allmän misär. Då handlar principen om "varje folks rätt till liv" helt enkelt om att varje plan att genomdriva motsatsen är onödig, och möjligen eller sannolikt destruktiv. Givet hur mångkulturella stater som Jugoslavien och Sovjetunionen slitits sönder av våld, hur situationen utvecklas i Europas alla förorter eller hur de afrikanska staterna, bildade utan hänsyn till etniska förhållanden, än idag härjas av inbördeskrig verkar det i varje fall som att tanken är ganska rimlig. Under alla förhållanden tycks den mer rimlig än principen att samla så många olika folkslag som möjligt på en och samma plats, och hoppas att de ska yngla av sig en mängd jämställda, lagom solbrända massenmenschen.
IV
Men det räcker förstås inte för att hävda en rätt, i så fall krävs det något lite mer stringent än bara att påpeka självklarheten att det tycks rimligt. Om vi ska avstå från andliga argument, måste vi dock fortsätta med en form av pragmatiskt resonemang ändå, och då handlar det bedöma vad som är funktionellt och inte, och betrakta hur verkligheten är beskaffad. Därefter kan vi göra skillnad på att å ena sidan begränsa, eller snarare forma, individen genom kulturella strukturer och traditioner, och å andra sidan begränsa och förändra stater i enlighet med en "globaliserad världs" vilja och behov.
Då finner vi först och främst det vi konstaterade redan från början: individen är definitionsmässigt beroende av sitt omgivande samhälle. Att då ifrågasätta samhällsförhållanden uteslutande utifrån "individens rätt" blir absurt, eftersom varje sådan rättsföreställning måste ha grundats i själva samhället, någonstans. Den uppstår inte från ingenstans i den enskilde. När individen dör, dör också hans värderingar och alla hans världsliga sidor. Hans utseendemässiga särdrag, hans tänkande och hans känslor, upplöses, när hans essens lämnar den fysiska kroppen. Innebär detta att världen går under varje gång en människa dör? Att universella, fundamentala förhållanden försvinner för evigt när en av oss gör det? Det gör det förstås inte. Och här börjar vi också se nyckeln till hur man kan hävda en starkare, åtminstone nästan absolut, rätt för varje folk att existera.
V
En människas släkt och lokalsamhälle är för de flesta grundförutsättningen för att bli de ska kunna bli vilka de är. När starka släktband och lokala relationer saknas, träder istället massmedia, ungdomskultur och förhastat politiskt engagemang in. Det senare faller visserligen utanför denna text, men det kan ändå vara värt att påpeka att denna typ av "kulturella" fenomen enbart pådyvlar individen en artificiell och så att säga "tom" identitet, vilken upplöses omedelbart i och med att förhållandena ändras "modet" svänger. I vissa fall klarar denna typ av kollektivismer av att omstöpa en stor del av en generation, men i samtliga fall misslyckas den med att skapa någon kontinuitet. Den situation som gäller i en verklig samhällsgemenskap, där individen är en del i en levande kommunitet, som existerat långt före honom, kommer att finnas kvar långt efter, och som på så vis garanterar honom en viss världslig odödlighet, saknas helt i dessa moderna "kulturer", vilka heller aldrig klarar av att inkorporera hela, eller ens merparten av, individen. Detsamma gäller godtyckliga sammanslutningar av individer på ideologiska, politiska eller intresse-relaterade grunder den typen av fenomen är otillräckliga för att kunna skapa långvariga, kollektiva gemenskaper. De kan till och med vara otillräckliga för att hålla ihop en långvarig vänskap mellan två personer.
Förutsättningen för att individen ska kunna existera på ett meningsfullt sätt är att han ingår i gemenskaper, men det är alltså klart att inte alla gemenskaper är tillräckliga. Förutsättningen för att en given gemenskap ska kunna ge honom mening på detta sätt, är att den upplevs som, eller egentligen är, genuint meningsfull. Medan det är möjligt för människor att forma djupa vänskapsband, och stundom skapa sammanhängande gemenskaper genom artificiella medel, är det en gång för alla så att det vi fötts till att vara är av särskild signifikans. Inga extremliberala floskler om att "invididen ska välja alla sina relationer, till och med släktband" påverkar detta faktum den som förkastar sin mor för att åka och bo hos en okänd gammal kvinna kan låtsas som att detta är fullt rimligt om han vill, det förändrar ingenting i sak. Oftast räcker inte ens en äkta orsak att ta avstånd från sin familj helt och hållet våldsamma och vidriga föräldrar eller liknande för att eliminera den djupgående känsla av obehag man får av att överge dem eller förlora kontakten med dem, oavsett hur nödvändigt det kan vara. Sedan kan man skylla detta på "sociala konstruktioner" bäst man vill det är tämligen uppenbart att den förklaringsmodellen är simplistisk och otillräcklig.
VI
Detsamma gäller även, eller bör gälla, vår folkgrupp och vår kultur. Varje människa bör kunna uppleva sig som en del av en autentisk gemenskap, och då räcker inte en gemenskap grundad på dyrkan av en popidol, någon enfaldig subkulturell trend eller strävan att förverkliga någon politisk princip (oavsett om principen är "jämställdhet mellan könen", "krossandet av kärnfamiljen", "proletär frigörelse" eller "ariskt världsherravälde"). Den heterosexuella kärnfamiljen, den lokala identiteten grundad i ett lokalsamhälle (eller möjligen en stadsdel eller en stad), och den etniska gruppens harmoniska samexistens under något så när homogena förhållanden har hittills varit, och lär förbli, de enda institutioner som ens kommer nära den grad av oföränderlighet som är förutsättningen för att skapa denna upplevelse detta tillstånd. Vissa delar är viktigare än andra en kulturellt homogeniserande stat är ingenting värd om den intensivt förtrycker andra identiteter. Ett exempel på det är förstås Sovjetunionen, en stat som visserligen var starkt nationalistisk, men också strävade efter att förinta familjen med sin daghemspolitik, och terroriserade etniska minoriteter, vilka den samtidigt vägrade både utresetillstånd och självständighet. Samtidigt är ett lapptäcke av lokala identiteter, helt befriade från en gemensam etnisk identitet och därtill hörande statsorganisation, både svagt och ineffektivt, och inte minst öppet för omedelbar erövring och utsugning (här är stora delar av Afrika "bra" exempel). Vidare kan givetvis familjer som agerar helt utan relation till den omgivande etniska gruppen utveckla synnerligen bisarra föreställningar och beteenden hela serien av "identitära relationer" måste hela tiden utmärkas av reciprocitet ömsesidighet och ingen del av samhället kan tillåtas monopolisera rättigheterna på de andras bekostnad, vare sig individen, staten eller lokalsamhället.
VII
För att så slutligen, utifrån ovanstående, förklara hur folkgruppen kan anses ha en "rätt till liv": folket har för det första en kvalitet av permanens, som gör att dess försvinnande undergräver en hel människotyp, och dess utplåning förintar något som principiellt skulle kunna finnas mer eller mindre för evigt. Därtill kommer att folket är en förutsättning för individen, och för dennes meningsfulla existens, precis som det är en förutsättning för alla andra levnads- och organisationsformer människor ingår i.
Fungerande familjer, fungerande samhällen och fungerande övergripande folkgrupper säkerställer skapandet av individer kapabla att både ta ansvar och utöva frihet. Ett abstrakt, politiskt-principiellt försök att skapa fria individer som sedan "väljer" sig fram genom tillvaron utifrån lust- eller nyttoprinciper är däremot omoraliskt (i bästa fall) eller rent farligt. Detsamma gäller välfärdsstatens vilja att med tvång eliminera oönskade könskillnader eller klasskillnader, utan annan orsak än ideologiska och närmast estetiskt grundade fördomar mot kvalitativa och hierarkiska skillnader människor emellan.
Om folkets rätt till existens därmed i åtminstone någon utsträckning motiverats ovan, bör man förstås också återknyta till den etnopluralistiska tanken på ett folk i en stat, och hur den kan rättfärdigas. Principen följer inte på något sätt automatiskt av det ovanstående en federal struktur med lokala samhällen, underordnade exempelvis en imperiell europeisk stat, brydd främst om att säkerställa vissa fundamentala principer och försvara Europas mark, skulle förstås mycket väl kunna vara en tänkbar lösning. Kanske skulle en sådan lösning på ett bättre sätt tillvarata regionala skillnader, utan att för den sakens skull hota den etniska integriteten (som FAS mycket riktigt påpekat vid ett flertal tillfällen skulle givetvis inte lokalsamhällen i kontroll över sin egen bit av jorden acceptera att tusentals främmande människor bosatte sig på deras mark massinvandringen förutsätter statligt tvång baserat på så att säga "anti-etnopluralistiska" principer). Icke desto mindre är nationalstaterna de enheter vi för tillfället har, och det förefaller rimligt att utgå från dem när man argumenterar för ett visst politiskt vägval. Och givet att Sverige fram tills alldeles nyligen har haft en synnerligen homogen etnisk bakgrund (valloner och tyskar åsido) är argumentet också tämligen lätt att föra. Icke desto mindre är nationalstaten svårare att försvara än nationen själv, och det är alltid värt att komma ihåg att det finns en skillnad.
Om skribenten: Solguru
