Ska man kompromissa och anpassa sitt budskap så att man får möjlighet att påverka praktiskt, eller ska man hålla fast vid sina värderingar och försöka få andra att anpassa sig till dem? Det finns olika förhållningssätt till ideologi och praktik.
Kompromisser har diskuterats mycket på sistone här ute på extremhögerkanten. Det är faktiskt intressantare än folk tror att delta i den typen av diskussioner här trängs nämligen några av de intelligentaste, mest kritiskt tänkande, människorna med några av de allra enfaldigaste. För att nu inte tala om de rena dårfinkarna med uppenbara problem av helt annan art än politisk, och, faktiskt, en långsamt växande andel "vanligt folk". Omväxlingen är enorm, och bredden av åsikter likaså. Detta är förstås ironiskt, med tanke på att vi enligt säker uppgift från pålitliga källor är sådana sekteristiska, hatfyllda, enkelspåriga auktoritära personligheter allihopa. Det innebär bland annat att vi har dåligt självförtroende, och saknar förmåga att tänka själva. Detta är också det som skiljer oss från goda individualistiska socialliberaler, eller välavlönade radikaler, vilka dagligen spränger gränser. Ibland dristar de sig till och med att ifrågasätta sådana saker som kärnfamiljen och rasismen. För någon som jag är det nästan omöjligt att tänka sig vilken grad av autonomi och briljans som krävs för att våga något sådant i ett samhälle som Sverige. Men det är inte det vi ska prata om idag, utan om kompromisser med andra eller med verklighetens förhållanden.
I
Just det här med kompromisser har som sagt varit på tapeten på sistone, och frågan är i vilken utsträckning sådana kan fylla en funktion, eller utgör en hiskelig kapitulation inför ondskans makter. Det finns tre huvudsakliga linjer:
1) If you can’t beat’em, join ’em. Det här är den taktik alla partier till höger om Mao i kultur- och familjefrågor ägnat sig åt de senaste decennierna. Det är det som gjort kristdemokraterna omöjliga att skilja från folkpartiet i annat än detaljfrågor, och det är det som propellerar ett utspätt Sverigedemokratiskt parti mot en triumferande marsch in i riksdagens skamvrå. Processen går ibland också högerut, men då uteslutande i ekonomisk mening. Där ser man både socialdemokrater och centerpartister successivt överge alla former av protektionism och reglering, i det förstnämnda fallet med undantag för vissa välfärdsinitiativ ägnade att knyta folk hårdare till staten. Man kan ibland också se "radikalare" vänster som hoppas på att nedrivna tullmurar ska ge tredje världens bönder möjlighet att slå ut det europeiska jordbruket, och därmed sluta svälta (vilket skulle göra Europa beroende av kvalitetsregimer som Kina och Zimbabwe för sin matförsörjning, men det må vara). Det handlar alltså om att ge upp stora delar av det man tror på, i förhoppningen att det ska ge åtminstone något resultat. Den här strategin fungerar ibland, om syftet är att ge enskilda personer makt och status. Ibland fungerar den till och med bättre än så, vilket vi ska ta upp nedan, men ofta blir det också fullständigt fiasko (jfr ovan nämnda kristdemokrater).
2) Östfronten. Här handlar det om att stå upp för det man står för, gärna för saker man knappt verkligen står för, men som är nog kompromisslösa för att ge en känsla av tragisk heroism. Det handlar om att stänga varje möjlighet att någonsin accepteras av någon utanför den egna kretsen, genom att göra de ideologiska kraven så tydliga och överdefinierade att de blir verklighetsfrämmande för alla andra. Riv upp Versaillesfördraget och samla alla tysk… förlåt, svenskar, i ett rike!
3) Säga som det är, men säga det snyggt, och vara öppen för att man kan ha fel i vissa fall och frågor.
Det finns faktiskt en del att säga för alla tre ovanstående perspektiv, trots en viss hånfull ton från min sida i presentationen av två av dem.
II
Den första varianten fungerade utmärkt för förra generationens vänster. Hade de fortsatt vara aktiva i sina sekter modell Kommunistiska Partiet Leninist-Zendavestisterna hade situationen antagligen sett väldigt annorlunda ut idag. Men genom att helt sälja ut sina ideal när det gällde att bekämpa amerikansk kulturimperialism eller skapa någon typ av ekonomisk jämlikhet, lyckades de i samarbete med kapitalismen totaldemolera de sista resterna av traditionella värderingar som fanns i Sverige. Det halvtotalitära tillstånd där massinvandring, jämställdhet/”HBT-medvetenhet” och sexualliberalism blivit pseudoreligiösa dogmer hade inte uppnåtts genom kompromisslöshet. Problemet här är ju, att det är ganska tveksamt om detta verkligen kan fungera för folk med "extrema" åsikter i annan riktning. Etniskt medvetande, könsidentitet, familjenormer och liknande stör statens monopol på maktutövning över individen. Nationell enighet och solidaritet riskerar att leda till farlig protektionism och annat besvärligt, vilket gör att man knappast kan räkna med att internationell finanselit och industri i sina nuvarande former kommer att applådera en sådan utveckling. Feminism och queermedvetna parader är ofarliga för makten, till och med bra för makten. Den internationella ekonomin ser inte kön, sexualitet eller ras den ser överhuvudtaget inte människor. De kan komma i vägen. Detta är förstås också förklaringen till att vänsterns offer av den ena sidan av sina värderingar gav en sådan våldsam utdelning på andra sidan. Det vore förstås också för oss helt rimligt att ge upp alla idéer vi kan tänkas ha om ekonomi, om det gav möjlighet att förverkliga en organisk och pånyttfödd europeisk kultur. Det är dock tveksamt om vi kommer att få den möjligheten.
III
Alltså kommer alternativ två, att omvandla sig till någon sorts hemligt sällskap som bär Sanningens Budskap, obesudlat av omgivningen, och helt enkelt väntar på att det ska smälla. När detta sker, stiger man fram ur ruinerna och säger "vad var det vi sa, lyssna på oss nu istället". Problemet då är förstås att man fortfarande måste veta att det man står för är sant och övertygande. Och medan etniskt självbevarande, familjeideal, andlighet och allmän ordning på torpet aldrig blir omodernt, är det inte så säkert att folk ens efter en katastrof är allt för sugna på att emulera exempelvis en kortvarig diktatur från 1900-talets första hälft. Folk kan trivas med att vara vita och tro på europeisk kultur utan att nödvändigtvis skriva under på Partiprogrammet, folk kan till och med vara ganska skeptisk till att fortsätta upprepa olika slagord från ett specifikt partis historia.
Ett annat problem är att man frivilligt sorterar in sig i etablissemangets dikotomi de säger A, så man måste säga B. Den eviga förintelsediskussionen är av den arten mina åsikter påverkas inte det minsta av hur många människor som dödades eller inte dödades i Adolf Hitlers Tyskland. Jag förespråkar inte samma politiska system, och har ingen anledning att ta på mig ansvaret. Man kan i och för sig tycka att parlamentarismens och marknadsekonomins ideologer borde ta på sig ansvaret för Vietnam, Laos och Chile, och att vänsterpartiet med sin jämlikhetsiver borde ta ansvar för GULAG, om nu ”nynazisterna” ska ta ansvar för koncentrationslägersystemet. Men det blir en annan diskussion vad mig anbelangar behöver jag ta ansvar för vad jag själv förespråkar, och det är vare sig folkmord eller 1900-talstotalitarism. De nuvarande bisarra försöken att försöka koppla ihop Europas själva identitet med folkmord, och inget annat än folkmord (som om det finns något folkslag som inte vid en punkt eller en annan gjort fruktansvärda saker, och som om inte själva det globala system av ”tolerans” och ”demokrati” som nu framhålls som ideal mördat miljoner människor under de senaste sextio åren) är absurda. Det finns ingen anledning att spela dessa föreställningar i händerna mer än nödvändigt.
IV
Den tredje varianten är, som den tillräckligt skarpsynte kanske anade redan när jag listade upp alternativen, vad jag förespråkar. Det grundar sig i att jag tror att det jag säger är riktigt, och att om jag på ett ärligt sätt framställer det, blir produkten även den ärlig och i förlängningen övertygande. Jag tror att de ideal"vi", traditionalister eller identitärer, förespråkar är riktiga på sätt och vis eviga. För att de ska kunna manifestera sig, måste man dock tala ett språk som hänger samman med det kringliggande samhället. Ifrågasätta de fenomen som förstör oss, och framhäva de (dessvärre för närvarande väldigt få) fenomen som vi kan bygga vidare på för att skapa en bättre situation för oss själva och våra barn. Det har sina faror i värsta fall får man det sämsta av två världar, och kompromissar bort viktiga saker, samtidigt som man förblir isolerad och utstött. Ändå tror jag att det kan undvikas, och att det inte finns många alternativ. Vi vill få saker att bli på ett sätt som knappt ens påminner om den nuvarande situationen, och då kan man inte gå med på vad som helst och ställa sig in hur mycket som helst. Samtidigt vill vi också att något ska hända, och att någon ska lyssna på oss, och då kan man inte bara sitta i sin egen bubbla och tycka, med korta pauser för att ge sig ut och dra på sig allmänhetens spott och spe. Man måste med andra ord bevara kärnan, utan att för den sakens skull bli världsfrånvänd och obegriplig. Det viktiga är inte att snarast möjligast lisma sig till acceptans det är oacceptabel kapitulation. Men det viktiga är inte heller att hålla fast vid -ismer eller enstaka åsikter i radikalismens namn. Det viktiga är att få jobbet gjort innan det är för sent.
Om skribenten: Solguru
