Att förfölja folk politiskt anses ofta vara problematiskt, men i den svenska demokratin finns det alltid någon ursäkt eller orsak att göra det ändå. Idag tar vi en titt på några sådana bortförklaringar.
Att människor med avvikande åsikt marginaliseras och ignoreras är vardagsmat i Sverige. Allt ifrån antiabortorganisationer som Ja till livet, till svenska folket som helhet nonchaleras utan större skamkänslor av media, politiker och akademiska institutioner så snart de hyser åsikter som på något sätt avviker från de centralt fastslagna. Det är inte något konspirationsteoretiskt svammel, utan ett faktum. Bara en person som å ena sidan håller med om i princip allt som sägs på universitet och i riksdag (vilket förutsätter en närmast övernaturlig förmåga att hysa självmotsägande åsikter), och dessutom ägnar sig åt ett hejdlöst självbedrägeri, skulle kunna förneka att det svenska debattklimatet är sjukligt kringskuret av både självcensur och rent faktisk censur.
I
Till detta nonchalerande av "systemets fiender" kan man lägga den konkreta förföljelsen, så börjar bilden bli fulare, men det finns också flera konkreta försvar för detta sakernas tillstånd. Man kan alltid invända att människor som väljer att gå ut med kontroversiella åsikter får räkna med att civilsamhället, eller till och med staten slår till. Man kan mena att Jonas De Geer får skylla sig själv att hans tidning drivs i konkurs när han ifrågasätter aborträtten och intervjuar förintelseförnekare, och man kan säga att Björn Björkqvist får räkna med att bli inlåst, om han står och generaliserar om folkgruppen "invandrare" (vad nu det är för folkgrupp) samtidigt som han är med i ett parti som öppet kallar sig nationalsocialistiskt. Lars-Holger Holm borde ha begripit att man inte kan skriva hur som helst i en bok, särskilt om man skriver roligt och träffande. Vad trodde han, liksom? Att någon skulle ta diskussionen med honom – ska folk göra det måste de trots allt veta vad de själva pratar om och vara kapabla till dialog, och det kan man inte gärna begära att folk som gått igenom svenska universitetsutbildningar i genusvetenskap och postmarxism ska kunna göra och vara. Vem vet, ett samhälle som stigmatiserar eller till och med straffar folk som på ett drastiskt sätt ifrågasätter några av dess grundantaganden kanske är ett bra samhälle.
En starkare form av argumentet skulle också kunna lyda så här: man får ju säga kontroversiella saker, bara man gör det med stil. Om man nogsamt, som exempel Göran Skytte gjorde i sin ledare om media och rapporteringen kring Pride och liknande projekt, förklarar att man minsann "sett ormgropar i verkligheten", och egentligen inte alls har för avsikt att på något grundläggande sätt kritisera att människor vältrar sig i sin sexualitet och förvandlas till driftsstyrda halvapor, då kan det gå an. Argumentet för politiska och samhälleliga repressalier blir då ett som många nog är benägna att ställa upp på: det är inte vad man säger, utan hur man säger det. Björkqvist hade kommit undan med sitt klassiska uttalande att han är "trött på att läsa om hur svenska flickor våldtas av invandrarhorder", om han valt att utrycka sig mer diplomatiskt och gett fan i att kalla sig nationalsocialist. Om De Geers Salt hade anlagt en mer diplomatisk ton skulle den kanske inte bojkottats på initiativ av etablerade mediainstitutioner, och Jonas skulle även fortsättningsvis fått vara med och bråka med missfoster som Helle Klein i TV, istället för frysas ut systematiskt. Det offentliga rummet måste skyddas från vulgära generaliseringar och radikalt hetsande babbel, helt enkelt, och även andra politiska riktningar än konservatismen och extremhögern får moderera sig lite om de vill tas på allvar. Inte sitter moderater och skriker att de flesta sjukskrivna är slöfockar, och att Sverige vore bättre utan facket inte öppet i alla fall. Till och med vänsterpartiet har fått stoppa tillbaka "Staten och Revolutionen" i bokhyllan, och även om uttalade kommunister och försvarare av röda folkmördare inte blir inlåsta, så får de i varje fall inte applåder (längre). Det argumentet skulle teoretiskt sett kunna fungera, men det gör det inte.
II
För det första faller argumentet på att det inte är sant. Även synnerligen välavvägda formuleringar kan skjutas i sank med omedlbar verkan, så snart någon klistrar en etikett av typen ”antisemitisk”, ”rasistisk” eller ”homofobisk” på dem. Detta sätt att slippa ta varje seriös diskussion, och istället svartmåla sina meningsmotståndare, finns det inte mycket att säga om. Det är uppenbart intellektuellt ohederligt, och alla som gör det är moraliskt hjärndöda svin som borde hänvisas till den samhällets skuggsida de själva försöker förpassa andra till. Men ett viktigare argument mot tanken på offentlig smakfullhet som förutsättning för att få uttrycka sina åsikter är att många grupper är fullständigt undantagna från detta krav på moderation och eftertänksamhet. Genusvetare, queerteoretiker och liknande blådårar tillåts breda ut sig i skattefinaniserad radio, timme ut och timme in, vildsint yrande om hur kärnfamiljen måste avskaffas, hur spännande det är med alternativa familjebildningar och hur nödvändigt ett hejdlöst identifierande av det egna jaget med sexualiteten är för både specialgrupper och alla andra. Alexander Bard "hatar kristendomen för att den är så dum", och får uppskattande klappar på huvudet av alla utom Göran Skytte igen, som dock fortfarande mumlar så mycket han kan i mustaschen, för att inte omedelbart kastas ut i kylan (han vet väl att han är på gränsen nu räcker det med en enda felaktig bokbeställning så kan han flytta in bredvid Jonas på hans exilö i norra Atlanten).
Andra klassiker är förstås Joanna Rytels patetiska provokation "Jag tänker aldrig föda en vit man" i Aftonbladet för några år sedan. Ett löjligt försök att vara kontroversiell, visst. Men skulle någon skriva att hon aldrig skulle föda en lesbian eller en mulatt skulle det inte spela någon roll om syftet var att "väcka debatt" genom att skriva "tillspetsat" (den typiska ursäkten varje gång någon av radikalvänsterns alla idioter vräker ur sig något som är väl magstarkt till och med för det svenska klimatet). Med andra ord presenteras bilden att de viktigaste problemen i Sverige idag är vit rasism och någon sorts undertryckande av sexualiteten, två idéer som är så absurda att det är svårt att ens börja ifrågasätta dem (jag har gjort halvdana försök att diskutera åtminstone aspekter av dessa frågor bland annat här respektive här). Och redan att ifrågasätta dessa påståenden i sig gör en misstänkt, och förbereder piratkaptenerna på skeppet Sverige att börja montera plankan på styrbord sida, redo att förpassa en till en offentlig drunkningsdöd i högerextremiststämpelns dunkla hav. Det är med andra ord fullt tillåtet att uttrycka sig hur plumpt, enfaldigt och vidrigt som helst, så länge man gör det på rätt sida vissa är så övertygade om sin egen rättfärdighet att de till och med ger sig på att polisanmäla totalt harmlösa företeelser i förhoppningen att den allt mer totalitära staten ska träda in och bygga om lag och samhälle efter deras egna idéer. En anmälan av kristna budskap vid övergångsställen må vara tragikomisk och irrelevant, men är ändå symptomatisk på vilken mentalitet man försöker odla i det här landet. Hata religion, hata vita, hata europas historia, hata "de rika", hata rasister, hata allt och alla, utom de grupper som fått särskilt ideologiskt skyddsvärde av för ändamålet särskilt certifierade förstå-sig-påare.
Detta för oss till nästa försvar för marginalisering av extremister man kan invända att folk som väljer att ge sig ut i offentligheten och uttrycka sig på sätt som avviker från majoritetsmeningen får räkna med att bli kritiserade, och till och med osakligt angripna. Det är priset för att agera offentligt. Detta kan visserligen inte försvara fängelsestraff, men väl stigmatisering och förtal. Problemet är att samma sak gäller här vissa grupper tillåts hoppa fram över gatorna i Stockholm, halv- om inte helnakna, och fira sin totala kapitulation inför det sämsta i människan, skyddade av en lagstiftning som gör att kritiker riskerar att fängslas. Jag kan tycka att någon som står och skriker "negerjävel" på offentlig plats utan orsak gott kan få böter för förolämpning eller förargelseväckande beteende. Men i så fall ska Alexander Bard, Joanna Rytel och hela det förbannade Pridetåget snällt betala sina 1600 riksdaler även de. Innan det händer är det uppenbart att förföljelserna av så kallade "högerextremister" i det här landet inte grundar sig i någon reell juridisk princip, utan i en politisering av rättsstat och offentligt liv som med rätta kan kallas totalitär till sin princip, om inte rent i sin tillämpning.
III
Detta för oss till det sista argumentet, nämligen att demokratin har rätt att "skydda sig själv", och därmed försvara sig mot dem som vill avskaffa den. Och med "avskaffa demokratin" menar de som för denna linje sådant som att begränsa den utomeuropeiska invandringen, uttrycka kritik av homosexuella, föra en familje- och könspolitik som inte utgår från könens absolut symmetriska likhet och ett antal andra företeelser vars enda gemensamma nämnare är att de inte på det ringaste sätt har att göra med vad som är en demokrati och inte. Således menar man att det är helt i sin ordning att förbjuda folk som inte "respekterar demokratins spelregler" att uttrycka sin mening, samtidigt som man själv allt mer försöker monopolisera demokratibegreppet, och bygga in en hel serie föreställningar i det som inte har med saken att göra. Uttjatad som jämförelsen nu må vara, så är detta mer än måttligt likt kommunismens "demokratiska" ideal här menade man helt enkelt att samhällen med privategendom och marknadsekonomi definitionsmässigt var odemokratiska, eftersom de så till den grad begränsade arbetstagarnas frihet. Och nästa steg blev givetvis att förklara att förespråkande av ett sådant system i sig var odemokratiskt, och alltså måste motarbetas eller förbjudas. Exakt detta är vad det handlar om när diverse pseudoeliter påstår att exempelvis en extremt hög grad av invandring på något sätt skulle vara en integral komponent av demokratin. Finland är ett demokratiskt land, trots (eller kanske tack vare) obefintlig invandring och jag har heller aldrig hört någon förneka detta faktum. USA har betydligt bättre skydd för yttrandefriheten (något som är en demokratisk princip på riktigt), trots sina hemmamammor och överlag exklusivt heterosexuella äktenskapslagstiftning.
Demokratin har en och enbart en fördel som jag alltid funnit svår att bestrida. Det har inte att göra med att parlamentariska politiker och ideologiskt förvridna akademiker av typen Tiina Rosenberg kan föra vårt samhälle i rätt riktning, och det har inte att göra med att kapitalism och marknadsekonomi är någon väg till någon högre form av "frihet". Däremot kan demokratin alltid säga till sina belackare: "du har rätt att uttrycka din åsikt i mitt samhälle, men i ditt samhälle skulle jag inte ha rätt att uttrycka min." Så länge detta var sant hade demokratin en typ av udd som alla alternativ haft svårt att ifrågasätta. När detta inte längre är sant, och demokratin förvandlats till en radikal extremism som kväver all kritik av "elitens" politik, och försöker köpa medborgarnas tolerans och stöd med oinskränkt konsumtion och privilegiet att oinskränkt få knulla vad som helst på offentlig plats och döda eventuella foster som råkar bli produkten därutav, då börjar vissa av oss fundera på vad den överhuvudtaget ska vara bra för.
Tyck rätt om du vill vara med och leka.
Bert Karlsson håller tydligen med, om än i hopplöst utspädd lightversion…
Om skribenten: Solguru
