"Hyckleri" är ett vanligt begrepp. Att säga en sak och göra en annan är bland det fulaste vi vet, och det finns nog en och annan anledning till att tycka så också. Ibland kan dock kampen mot hyckleriet gå för långt, och få inslag av oärlighet.
I
Det finns mycket lite som får folk att känna sig mer tillfreds än när de kan anklaga en meningsmotståndare för hyckleri. Att kunna påvisa hur någon gjort exakt det den menar sig vara emot, känns ofta som något av det effektivaste man kan göra i en hetsig diskussion. Frågan är hur viktigt det egentligen är, och när det spelar roll.
Det finns enkelt uttryckt två typer av hyckleri: en där man tror på det man säger, och en där man ljuger. En där man inte klarar att "leva som man lär", men ändå är övertygad om att det man säger är sant och viktigt, och en annan där man gör motsatsen till det man själv säger, för att man faktiskt inte tror på det. Det är dessa två som ofta blandas ihop, en sammanblandning som ofta missbrukas på det mest obscena vis.
Mycket lite roar förespråkare för exempelvis fri sexualitet så mycket som det puritanska Englands hypocricy. Att man så tappert försvarade en sanslöst rigid offentlig sexualmoral, samtidigt som perversionen, prostitutionen och homosexualiteten frodades i snart sagt varje hörn. Bortsett från att jag egentligen inte har något intresse av att försvara den historiska puritanismen som sådan, och från att man kanske kan diskutera hur riktig ovanstående bild egentligen varit, är det något annat som är fel i den här bilden. Varför skulle en uppfattning i sig själv bli mindre relevant, bara för att många som förespråkar den är oförmögna att leva upp till den?
I diskussionen av den historiska nazismen dyker det här ofta upp, i en ännu enfaldigare form. Denna gång ironiserar man över hur mycket de olika nazistledarna skilde sig från de ideal man officiellt förespråkade. Hitler var inte blond, Göring var inte atletisk och Goebbels var gu’ bevars krymping! Här har man sjunkit ytterligare ett snäpp på den analytiska skalan. Som de flesta vet är jag absolut inte någon vän av Tredje Riket och nationalsocialismen, alltifrån rasbegrepp till statsprinciper ligger långt från det jag menar mig stå för. Men om det är något som talar för de ledande nationalsocialisternas ärliga uppsåt torde det väl vara just ovan nämnda faktum? Det hade väl i alla händelser varit värre om Hitler förespråkat ett rasideal baserat på kortvuxenhet, om Göring propagerat för fetma och morfinmissbruk, och Goebbels kontaktat Himmler i syfte att avla fram fler människor med klumpfot? På vilket sätt skulle ett ideal undergrävas av att det inte inkluderar dem som förespråkar det? Tvärtom talar det väl för att man åtminstone försökt hitta en objektiv, icke-egocentrisk grund för sina ideal.
II
Det är givetvis bättre att leva som man lär, än att säga en sak och göra en annan. Däremot är det knappast ett argument mot en individs åsikter att han själv inte klarar att leva upp till dem perfekt. Om Hagamannen, eller någon annan rikskänd våldtäktsman, anser att våldtäkt är dåligt innebär det på något sätt att den åsikten i sig är ogiltigförklarad? Vore det bättre om han ansåg att våldtäker var bra – inte bara roliga, utan rent moraliska? Man kan i och för sig misstänka att lustmördare och våldtäktsmän med digra brottsregister hycklar i en annan mening att de, när de fördömer sina egna brott, inte menar det. Men det är en helt annan sak, och rör dem som människor, inte sakfrågan i sig.
Varför är det här nu överhuvudtaget viktigt? Jo, därför att hycklerianklagelsen används flitigt mot folk med åsikter som avviker åt "höger". I ärlighetens namn används den också, om än i mindre utsträckning, åt vänster i form av exempelvis frågan "varför tjänar du så mycket pengar, du som är kommunist, hähä". Tanken är att en person som själv inte har perfekt kontroll över exempelvis sin aggressivitet eller sin sexualitet "hycklar" om han uttalar sig negativt om samhällsfenomen grundade i dessa. I själva verket är detta förstås nonsens, och det gäller att se upp när den typen av enfaldigheter kommer flygande i ens riktning. Det gäller oavsett vad man tycker.
Varför arbetar du med invandrare om du tror på etnisk segregering?
– Varför skulle jag inte göra det? Att verkligheten är imperfekt i förhållande till mina ideal är inte en orsak till att förstöra mitt eget liv eller bete mig illa mot enskilda personer.
Hur kan du påstå att det nog vore bättre om samhället och människor i gemen vore mindre sexualorienterade, du som haft flera flickvänner och tillfälliga förbindelser fast du är ogift?
– För att det helt säkert vore det. Det faktum att många som förespråkar striktare sexualmoral själva inte lever upp till det de förespråkar kan skyllas på samhällets normer, eller på de enskilda personerna, men har ingenting med själva sakfrågan att göra det.
Och varför inte ta det exempel jag nämnde ovan, den mot vänstern: Hur kan du tjäna pengar om du är kommunist?
– För att kommunismens sak inte gynnas av att man själv fråntar sig basen för maktutövning i det kapitalistiska samhället, och den basen är pengar. Liknande kan förstås sägas om andra former av antikapitalistisk eller anti-ränteekonomisk politisk-ekonomisk teori.
I de allra flesta fall när någon "hycklar" i den här meningen, har det överhuvudtaget ingen bäring på hans åsikter i sig. Möjligen är det ett problem för individen själv, och kan användas för att smutskasta hans karaktär. För själva ämnet har det dock ingen som helst betydelse.
III
En risk med resonemanget jag fört ovan är förstås att det skulle kunna undergräva varje vilja till självförbättring, men det är förstås alls inte min mening. Var och en ska givetvis sträva efter att förverkliga sina ideal, och att förbättra sig själv i enlighet med vad som är rätt och gott. Däremot påverkas inte idealen i sig själva av bakslag och misslyckanden hos de människor som tror på dem för att argumentera mot ett ideal krävs andra metoder än ad hominem-attacker på dess följeslagare.
Det finns förstås fall där också denna form av hyckleri, som knappt är hyckleri, blir ohållbart ändå. Det gäller inte minst politiska inriktningar där våld spelar en avgörande roll. Anser man det legitimt att sparka in skallen på homosexuella för att de är "avvikande", håller det förstås inte att ta på sig gummihandskar innan man går in till flickvännen. En kommunist som menar att våld och mord riktat mot de priviligerade klasserna är en vettig väg framåt får se till att sälja fonderna och donera dem till Kampen först. Den som vill bedriva religiöst krig, får fan se till att vara ordentligt religiös först. Vill man ta sig rätten att skada eller till och med döda andra människor för att driva igenom sina trossatser, får man lov att först kontrollera och bevisa att de överhuvudtaget går att leva efter.
Men det finns också en annan sorts hyckleri, den sort som grundar sig på lögn. Hit hör den feministiske killen som sjunger jämställdhetens lov uteslutande för att få sex (en icke förkastlig del av alla manliga abortförespråkare hör givetvis hemma i denna kategori ansvarslöshet förklädd till jämställdhetskamp, som om det egentligen funnes någon annan variant). Hit hör de politiker som talar om hur invandring "berikar", och sedan bosätter sig på behörigt avstånd från allt var förorter heter. Hit hör de kvinnor som över den biologiska klockans öronbedövande dån fortsätter skrika med spruckna röster att någon sorts i luften hängande "sociala konstruktioner" är de främsta, eller kanske till och med de enda, faktorerna som avgör hur vår könsidentitet formas. Här handlar det om människor som inte tror på det de själva förespråkar, utan fortsätter förespråka det av helt andra orsaker. Och då börjar det ha en viss bäring på själva sakfrågan. Att någon är inkapabel att leva upp till sina ideal är en sak, men ett ideal som inte ens i princip omfattas av sina egna företrädare kan man faktiskt börja ana har sina brister. När det blivit så gynnsamt att hävda en åsikt att de som vänder kappan efter vinden vid minsta skiftning plötsligt börjar hålla med, ökar risken att hyckleriet får fruktansvärda konsekvenser. En vacker dag kanske man upptäcker att alla hycklar, att alla låtsas tycka något i tron att alla andra håller med, för att alternativet vore att stå upp för något och ta risken att få sin karriär skjuten i sank. Och ett sådant land skulle väl ingen vettig människa vilja bo i?
Om skribenten: Solguru
