/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Table Normal”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”;}
/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Table Normal”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”;}
Den första text jag väljer att publicera på Motpol blir en synnerligen lång och komplex sådan, men jag kan lugna oroliga läsare med att de flesta kommande kommer att vara av beskedligare format. Jag väljer att gå ut hårt, eftersom en text av den här typen kan vara bra för både mig och olika läsare att kunna återknyta till i samband med senare inlägg. Ämnet är religionens (och i förlängningen även andra, med rådande terminologi "irrationella" lärors och tankars) förhållande till den påstått "rationella" världsbild som dominerar västvärlden idag.
Den kamp mellan religion och vetenskap som idéhistoriskt sett uppstod som ett hjärnspöke hos senprotestantiska extremister som Andrew Dickson White och den rabiat antikatolske John William Draper, har mer och mer kommit bli verklighet i takt med att ateism blir norm i västvärlden. Nedan avser jag problematisera, och radikalt ifrågasätta, en av grundpelarna i den ideologiska sekulärhumanismen. Jag inleder med en allmän diskussion om världsåskådningar, fortsätter med att belysa brister i den sekulärhumanistiska självbilden, och knyter slutligen ihop säcken med frågan om bevisbördan, och hur den fördelas synnerligen ojämnt mellan åsikter sagda sekulärhumanister delar, och åsikter de föraktar.
Det axiomatiska
Varje världsåskådning måste ha, och har, en absolut referenspunkt. En fundamental åskådning, en point of departure som i sig inte bygger på bevis. Inom filosofin talar man om axiom, alltså ett eller flera påståenden som anses vara sanna i sig själva och inte behöver bevisas. Utifrån denna position kan sedan hela resten av åskådningen "utvecklas", i ett system som är i sig självt sammanhängande, och kanske svårt eller omöjligt att ifrågasätta, så länge man accepterar utgångsläget den absoluta referenspunkten. Den filosofiska terminologin skulle här kalla det hela för ett axiomatiskt resonemang, och i ett sådant kan man härleda alla vidare påståenden från det/de första. När det kommer till en sådan sak som världsåskådning blir det givetvis sällan så matematiskt strikt, även om principen kvarstår.
Luthers sola fide genom tron allena lämnar här religionens värld och blir mer en allmängiltig tes. Varje enskild åsikt, vare sig den rör den empiriska verklighet vi upplever, de gudar vi tror på, den etik vi följer eller hur vi anser att samhället ska vara inrättat, bygger alltid på en, eller ibland flera, principer som i sig själva är obevisbara. Det typiskt sekulärhumanistiska argumentet, att en absolut verklighet eller Gud "inte går att bevisa", visar sig egentligen redan här i all sin enfald som vad det är en intellektuell ohederlighet av enorma proportioner. Inte heller begränsas detta ensidiga och oärliga beviskrav till att användas mot religionen alla torde vid det här laget vara medvetna om hur det också används för att ogilitigförklara alla försök att bygga exempelvis etik utifrån något konstant, för att ifrågasätta könsroller och sexualmoral, för att ifrågasätta etnicitetens relevans, och så vidare ad nauseum. Vi ska dock koncentrera oss på argumentets ihålighet kontra den andliga världsbilden, eftersom det är där det oftast kommer till användning i sin rena from, och för att problemet enligt mig har sin rot just där.
Det som normalt kontrasteras mot religionens "vidskeplighet", nationalismens "vanföreställningar om ett folk" och andra i moderniteten oönskade synsätt, är den "vetenskapliga världsbilden". Detta begrepp är i sig egentligen missvisande vetenskapen har ingen världsbild. Den är, för att vara riktigt strikt, en metod för att systematisera våra sinnesintryck, förstå vilka samband de har sinsemellan och slutligen ta makten över dem på ett sätt som en mer direkt eller "naiv" förståelse av vår omgivande värld inte skulle tillåta. Metoden i sig kan inte bedöma huruvida Gud existerar, eftersom en sådan fråga ligger långt utanför dess verksamhetsområde. Inte heller kan den bedöma hur "sannolikt" det är, eller överhuvudtaget uttala sig i frågan. Så långt är de flesta överens.
Ockhams rakkniv felapplicerad
Ideologiska ateister skulle alltså inte ifrågasätta denna beskrivning av vetenskapens natur, och de skulle acceptera att vetenskapen i sig inte kan motbevisa en transcendent, sakral verklighet. Däremot tenderar de att hävda att den vetenskapliga metoden i sig är, inte bara den främsta, utan det enda sättet att förstå verkligheten, vilket får mycket problematiska konsekvenser. Metodologiskt utgår vetenskapen normalt från den princip som kallas Ockhams Rakkniv vilket kortfattat går ut på att avlägnsa allt "överflödigt" ur en teori, för att på så vis komma närmare en effektiv tolkning. Man ska med andra ord aldrig anta fler faktorer än absolut nödvändigt när man gör en observation. Detta har naturligtvis egentligen mest att göra med att uppnå experimentiell effektivitet, och att "förstå" världen i den meningen att man kan påverka den i ett givet sammanhang, och utifrån vissa givna krav och premisser. Med själva verkligheten har den mindre att göra, och att denna metod skulle vara användbar som världsåskådning i sig är naturligtvis en ren åsikt, helt utan fundament. Det finns många helt vardagliga situationer där metoden är meningslös och oanvändbar. Har exemelvis någon spilt ut mjölken kanske det räcker med att förklara det med att grannens katt tagit sig in och vält ut den, men i själva verket kan lillebror mycket väl ha skrämt kräket, vilket kan vara sant även om det vare sig är bevisbart eller nödvändigt för att bedöma och lösa situationen (t ex genom att torka upp mjölken och kasta ut katten). Det är bland annat detta som gör att en sekulärvetenskaplig ideologi vare sig är bäst eller enastående som metod i bedömningen av kosmos eller Guds natur.
Syftet här är emellertid inte att visa varför den sekulära synen på världen är felaktig det förutsätter en annan och djupare diskussion utan varför dess krav på att betraktas som ett överlägset system är orimligt. Den sekulär-vetenskapliga världsåskådningen hävdar nämligen inte sin överlägsenhet i kraft av att den vet hur det ligger till, utan i kraft av sin villighet att ompröva allt och i kraft av att den, i enlighet med Ockhams rakkniv, alltid utgår från att inget som inte kan bevisas empiriskt har någon reell existens. Det rör sig med andra ord inte om att man menar att ens konkreta uppfattningar är överlägsna. Överlägsenheten skulle bestå i tendensen att flexibelt byta uppfattningar i takt med att erfarenhetsmässiga data ger en orsak till det.
Vetenskapens begränsningar
Låt oss alltså sammanfatta vad vi just sagt:
För det första skiljer sig den sekulärvetenskapliga bilden, enligt sina egna förespråkare, från alla religiösa och metafysiska system genom att den a-priori förnekar allt som är obevisbart. För det andra avviker den från övriga tankeströmningar, åter enligt sina förespråkare, i och med att den saknar en fundamental, trodd och orubblig övertygelse, och ständigt står redo att förändras. Bägge dessa två påståenden är, givetvis, kvalificerat nonsens, och därför utmärkta exempel på hur det blir fel när vad som i själva verket är en metod lämnar sin givna position och övergår till att bli något den inte lämpar sig för en världsbild och en tro.
Att en sekulärhumanistisk världsbild skulle förneka allt obevisbart är det absurdaste av de två påståendena, och något som utan vidare kan motbevisas. För det första för att man inte ägnar sig åt solipsism alltså tron att man själv är den enda medvetna varelsen i universum. Andra människors medvetanden är helt och hållet obevisbara. Det finns ingen rationell orsak att anta att andra människors kroppar innehåller ett medvetande på det sätt vår egen gör. Tvärtom vore det mest logiska, och det enda som har något erfarenhetsmässigt stöd, att anta att vårt eget medvetande, vår egen "observationspunkt" inne i huvudet, är det/den enda av sitt slag i hela existensen. Allt annat torde ju ändå kunna betraktas som vidskeplighet och religiösa vanföreställningar. Nu är det givetvis för oss självklart att andra människor existerar och har medvetanden i någon mening men i sak är det inte det minsta mer självklart än att skapelsen utgår från en skapare och ett transcendent absolut. Den enda orsaken till att dessa två ontologiska påståenden "andra människor finns" och "Gud finns" känns så radikalt annorlunda för det västerländska medvetandet är inlärning. För att inte säga indoktrinering.
Nu är det förstås inte bara detta som är baserat på tro inom sekulärvetenskapen, eller snarare den sekulärhumanistiska ideologin, även om det är det mest uppenbara exemplet på dess pinsamma trångsynthet och vilja att sammanblanda olika nivåer av verklighet. Till just denna trodda världsuppfattning hör även sådant som att överhuvudtaget tro på en yttervärld, att utgå från att sinnena ger en meningsfull bild av denna yttervärld och att utgå a-priori från att allt eller ens det mesta följer regelbundna lagar. Alla dessa uppfattningar är inlärda av omgivningen, av "traditionen" så att säga, och även om många av dem är rimliga (nej, till och med faktiska) så är de inte bevisbara på något sätt alls, vilket är huvudpoängen.
Tron allena
Detta knyter genast an till den andra frågan, nämligen om vetenskapen "alltid är beredd att ändra sig". Det är den givetvis inte den är beredd att anpassa sig till nya krav som ställs på den, riva upp stora delar av teoribyggen, men den är aldrig beredd att tumma på sina fundamentala trossatser. I vissa fall är detta oproblematiskt att tro att andra människor har medvetande är (liksom Gudstro) fullt rimligt och i stort sett givet av allmänmänsklig erfarenhet. Att tro något annat, att man är ensam i världen eller att världen är en produkt av ens fantasi, må vara rationellt, men det är också ett uttryck för sinnessjukdom.
I andra fall kan man åtminstone i princip urskilja stora brister. I och med att man exempelvis utgår från att alla händelser följer regelbundna naturlagar uppstår åtminstone ett radikalt problem. Det är nämligen så, att för att kunna bevisa något definitivt vetenskapligt måste det följa just regelbundna lagar och kunna upprepas. Det är logiskt när det handlar om att utveckla metoder för att åstadkomma något, till exempel bygga en gunga eller klyva atomen: Det problematiska blir dock, att från naturlagarna avvikande oregelbundenheter definitionsmässigt inte kan existera ur ett vetenskapligt perspektiv, även om de faktiskt skulle inträffa. Om Jesus, faktiskt, gick på vatten med Guds hjälp, eller om Oden inkarnerades på jorden under vissa epoker genom att plötsligt bara "uppstå" icke-kausalt, är detta fortfarande omöjligt ur ett vetenskapligt perspektiv, eftersom det utgör en anomali. Härav följer givetvis inte att någon av dessa saker har hänt men det följer att sekulärhumanistisk ideologi ägnar sig åt en ful cirkelargumentation när den ifrågasätter exempelvis mirakel. "Vetenskapen har inte bevisat att det hänt, alltså har det inte hänt", lyder argumentet, trots att vetenskaplig metod i sig själv aldrig skulle kunna bevisa det, såvida inte miraklet upprepades ett flertal gånger i ett laboratorium, eller åtminstone under omständigheter där dess orsakssamband kunde studeras. Vetenskaplig metod kan framgångsrikt bevisa att en person som menar sig kunna förutsäga framtiden i varje given situation inte kan det, om han nu inte kan det, eftersom att han i så fall skulle vara kapabel att göra det systematiskt under laboratorieförhållanden. Däremot kan den inte med säkerhet säga att ingen någonsin gjort det, även om det förstås står var och en fritt att ha en uppfattning i frågan.
Summa Summarum
Kontentan är att den sekulära humanismen och den ideologiska ateismen ägnar sig åt ett lite mindre känt, men ytterst fult "argumentationsfel", en så kallad logical phallacy, något som är exceptionellt ironiskt, givet humanisters nästan perversa intresse för just den aspekten av argumentationsteknik och logik. Det är en speciell form av vad som på engelska brukar kallas ett burden of proof–argument, och innebär kortfattat att hävda att åsikt "A är att föredra över åsikt B, för att åsikt B inte kan bevisas, när bevisbördan som läggs på B är överdrivet tung, och i synnerhet på en sådan nivå att åsikt A inte heller skulle kunna bevisas under samma omständigheter". För att applicera denna något otympliga formel på vårt resonemang ovan: sekulärhumanismen hävdar att religion är irrationell, eller åtminstone ska "hållas personlig", på grund av att Gud/gudar inte kan bevisas existera. Man menar att de enda orsakerna till att folk tror på Gud är tradition, inlärda beteenden och obevisbara antaganden. Samtidigt menar man att den egna världsbilden, som i linje med vad som sagts ovan är exakt lika obevisbar, exakt lika byggd på gammal vana och intellektuell "indoktrinering", ska upphöjas till samhällsnorm och få ideologiskt företräde. Samma system används givetvis mot andra ”reaktionära” synsätt – objektiv etik, samhällsklasser och -funktioner, biologiska skillnader mellan olika folkgrupper, och till och med könsskillnader (där man dessutom då går i direkt strid mot många resultat som är just ”vetenskapliga”). Detta är naturligtvis ett hejdlöst hyckleri. Den stora frågan är egentligen bara om det är medvetet, eller ett utslag för enfald.
Om skribenten: Solguru
