Så blev det dags att ta i tu med liberalismen, då. För att vara mer exakt, att ta itu med det liberala/libertarianska individ- och frihetsbegreppet, och vad problemet är med detta. Givetvis är detta initativ till viss del en produkt av FAS nyliga konvertering till ”paleolibertarianismen”, men jag vill trots det understryka att en artikel med samma poäng hade publicerats förr eller senare i vilket fall. Jag fokuserar hur som helst på frågan om normer, och auktoritetens roll i att befästa dem – lika viktiga eller viktigare invändningar mot liberal människosyn kunde också resas ur ett ekonomiskt, biologiskt och inte minst teologiskt/andligt perspektiv. Men som tidigare nämnts – blogginlägg, inte böcker.
Liberal tradition, här förstådd i vidast tänkbara mening, utgår från individen som ett ”fritt subjekt”, vilket i grunden bara har behov av att befrias från samhälleligt ”förtryck”. Detta förtryck förstås som repressiva normer (som individen ifråga inte delar), lagar, förordningar, institutioner och skatter, som menas begränsa individens handlingsfrihet. Om alla dessa faktorer avlägsnas, antas allt ordna sig på bästa sätt, då alla individers sammantagna egenintresse anses förenas till en harmonisk helhet. Människor garanteras en rätt till liv av en minimalistisk stat, som endast skyddar dem i fysisk mening, därefter hanteras allt samhällsliv genom privat ägande och ömsesidigt bindande kontrakt mellan olika individer. Smith’s ”osynliga hand” träder in, och får allt att fungera tillfredsställande. Väl medveten om att beskrivningen kunde göras mer ingående, ska jag istället ge mig in på att påvisa några stora problem.
Invändningar
Genast reser sig följande invändning: om individen inte har tillgång till de redskap som krävs för att göra honom ”fri”, vad innebär då detta för resonemanget? En person som från födseln får veta av sina föräldrar, att inget existerar utanför lägenheten där han bor, men att han har tillåtelse att göra vad han vill därinne, är en sådan individ fri? En människa som inte förstått vari problemet med att använda våld för att tillfredsställa sina elementära behov ligger – är det en fri människa eller ett djur? En person som inte lärt sig något språk, eller lärt sig elementära umgängesregler – kan han försvara sin ”äganderätt” eller sina intressen på ett meningsfullt sätt?
Svaret är givetvis att nej, det kan han inte. Alltså måste man, som allra minst, godta för det första att det i frihetsbegreppet ingår en rätt att ha en något så när rimlig verklighetsuppfattning – det vill säga som allra minst en bild av världen som möjliggör något så när normal funktion i samhället. Denna måste ges individen till del innan man kan börja hävda någon ”rätt till frihet” eller någon ”invididualitet” överhuvudtaget. För det andra ingår också en ganska väsentlig mängd inlärning – påförd utifrån, och utan någon egentlig ”ömsesidighet” i relationen. Man kan inte själv bestämma om man vill lära sig ett språk – det påförs utifrån, faktiskt uppifrån, vare sig man vill eller inte. Föräldrarna kanske agerar lärare, men förväntar man sig att behålla ett samhälle på en nivå över stammens måste man också ha ett offentligt språkbruk, nationellt strukturerat och ordnat, vare sig det sker genom staten eller genom ”fristående” auktoriteter. Detsamma gäller en hel mängd mer eller mindre subtila regler, förhållningssätt och beteendemönster, vilka å ena sidan är helt ofrivilliga, och å andra sidan helt nödvändiga för att personen och samhället överhuvudtaget ska kunna fungera.
Därigenom är en stor del av motsättningen mellan ”tvång” och ”frihet” redan upphävd. Den ”fria individen” är redan synnerligen nedtyngd av ett massivt arv av överenskommelser och traditioner, och hyllandet av ett ”oberoende subjekt” framstår som den ihåliga propagandafras det alltid måste vara. Vårt samhälles mest påfallande kontroll över medborgarna sker vare sig genom polisen eller deklarationsblanketten – det är varken lagar, skatter eller påtaglig makt som reglerar människor, dessa fenomen är snarare uttryck för praktisk nödvändighet (även om man kan ha synpunkter på hur de tar sig uttryck).. Till stor del sker kontrollen istället genom institutioner som svårligen skulle kunna avvaras i sin helhet – skolan, massmedia och vanliga sociala relationer. Denna kontroll har inte arten av ett frivilligt kontrakt, men den är inte en produkt av välfärdsstaten eller ”socialismen” heller, utan till stor del av samhällets natur som sådan. Även små ”kommunitära” samhällen är genomspunna av en fin väv av normer och principer, som individen inte ”väljer som fritt subjekt”, eller tar del av genom ”kontrakt”, utan som formar honom vare sig han vill eller inte, och dessutom är nödvändiga för hans funktion. Samhälleliga normer, och statens makt som garant för dessa, föregår och är en förutsättning för individens funktion som ”fritt subjekt”. Individen har inga ”rättigheter i sig själv,” om dessa inte garanteras, och heller inga åsikter, om dessa inte lärs in. Sedan finns det förstås måttstockar gentemot vilka man kan mäta vad som är rätt och fel, men individuell subjektivitet är inte en av dem, eftersom den så lätt kan manipuleras och kontrolleras.
Demokrati och tankekontroll
Det demokratiska samhället, dess stat, dess intellektuella, dess intressegrupper och dess massmedia, ägnar sig alltså, liksom alla samhällen, till stor del åt att ”tankekontrollera” medborgarna. I vissa fall fungerar kontrollen sämre, vilket leder till att den praktiska politiken harmoniserar ovanligt dåligt med ”folkviljan” – det gäller inte minst i en fråga som invandringspolitiken. Där upplevs politiken av många som tvångsbetonad, eftersom den misstämmer med vad man själv och ”folk i allmänhet” tycker. Man skulle ju dock kunna tänka sig ett scenario där propagandan för ”mångkultur” skulle intensifieras ytterligare, och att acceptansen därvidlag skulle öka. Har politiken då blivit rimlig, för att den ”stämmer med individers uppfattning” om den? Fungerar den bättre för at folk lurats att tänka annorlunda om den?
I andra fall, som när det gäller ateism och sekularism, utjämningen av könsrollerna och acceptansen eller snarare torgförandet av sexuella avvikelser, eller för den delen aborter, har man lyckats nästan fullständigt med att bereda marken ideologiskt. En stor del av alla människor betraktar dessa fenomen liknöjt eller till och med entusiastiskt. Fenomen som konsumtionskulturen, parlamentarismen och för den delen det liberala individbegreppet i sig, är ännu extremare exempel – här existerar i princip inget verkligt ifrågasättande alls, förutom hos extremgrupper, och till och med då oftast under begränsade perioder.
Men denna avsaknad av individer som är motståndare till dem, innebär inte att dessa politiska eller etiska principer är sanna eller sunda – flera av dem är faktiskt förkastliga och dåliga i sig själva, helt oavsett vad folk ”tycker” om dem. Även i de fall där inga skattepengar använts, och inga ljusskygga mediamagnater ”manipulerat” någonting på ett sätt som ”kränkt medborgerliga rättigheter”, utan vanlig opinionsbildning varit metoden, har följden blivit att något felaktigt triumferat över något sant, på grund av att folk börjat tänka i en viss riktning. Om detta skett genom centralmaktens påverkan, genom enskilda aktörer som manipulerat andra eller genom att ”fria individer ingått kontrakt” är då helt sekundärt – effekterna är långtgående, och påverkar i förlängningen alla, åtminstone alla som inte har möjlighet att fullständigt isolera sig från samhället i allmänhet. Så hur undviker man då att utsättas för destruktiva normer?
Att på något vis sätta stopp för allt normskapande i samhället genom att avskaffa staten, omfördela olika tillgångar eller fragmentera media är inget alternativ. Även om man föreställer sig att en dylik jättelik ”nollställning” av egendomar genom en sista, massiv statlig intervention kunde genomföras, och följas av statens ”självmord”, skulle situationen snart förändras radikalt. Små grupper kan alltid fortsätta reglera normer i samhället på mer subtila sätt, och ackumulera makt (för att inte tala om pengar, mark och ekonomiskt inflytande) för att skapa nya eliter. Aldrig någonsin kan man förvänta sig att man ska kunna skapa en sådan hejdlös självupptagenhet och brist på ansvarskänsla, att man eliminerar maktutövning människor emellan. Och om denna maktutövning inte ska bli godtycklig, knuten till individuella nycker, måste den ske efter principer – principer som måste fastslås och upprätthållas via auktoritet, representerad dels av samhälleliga eliter, och dels av staten. Denna situation lämnar envar som vill ha något att säga till om vad gäller samhällsutvecklingen med det enkla alternativet att just bilda en ny elit, och påverka, slutligen snarast kontrollera, vilka normer som förmedlas, och hur de förmedlas. Det handlar inte om diktatur, men det handlar om att ta ansvar för samhället i sin helhet, inte bara abdikera till förmån för ett individbegrepp som i sig själv just upprätthålls av eliter. Och inte ansvarstagande sådana.
Metapolitik igen, då
Varje meningsfull politisk förändring handlar alltså om att påverka de mönster som styr människors tänkande, och ändra dem i en bättre riktning. Tanken att det går att skapa ett ”maktvaccum” genom att avlägsna exempelvis staten eller vissa oönskade normer från media, och att detta vaccum sedan ska fyllas av ”individen” är till sitt väsen närmast vidskeplig, och står i bjärt kontrast mot den typ av realism åtminstone undertecknad hoppas på att representera. Den vänster som en gång förespråkade dylika principer har sedan länge övergett dem. Och trots att de drivit sin principlöshet så långt att de helt absorberats av den kapitalistisk-demokratiska samhällsapparaten, har de ändå framgångsrikt genomdrivit sina bisarra idéer långt effektivare än både revolutionsromantiska våldssvärmare, och defaitistiska ”individualister”, och det är här man måste ta lärdom.
De radikala strömningar, vare sig de står till höger eller vänster, som tror att det bara handlar om att avlägsna ”den terapeutiska staten”, ”patriarkatet”, socialismen, eller för den delen kapitalismen, och att lyckoriket då kommer att växa upp per automatik ur ”individers fria samverkan” bedrar sig själva grundligt. Att skapa frihet i ordets rätta mening handlar om helt andra saker. Det handlar om att omvandla normer och institutioner så att de åter representerar människan sådan hon är, och återkoppla henne till det heliga sådant det manifesterar sig i skapelsen. Det handlar om att få stat och samhälle att harmonisera med vår natur – vår andlighet, vårt folk, vår särart och till och med vår könstillhörighet. Att återupprätta såväl hierarki som autonomi på ett meningsfullt sätt, och bygga ett samhälle som inte grundar sig på vare sig marxistiska eller liberala föreställningar om en ”frigörelse” av ”klass” eller ”fria subjekt”, och den kroniska upplösning av värden som är förenade med detta tänkande. Det handlar med andra ord om att befria individer från negativa influenser, genom att ersätta dem med positiva influenser. Att metoden för att göra detta knappast kan eller bör bli någon sorts tvångs- och våldsorgie torde vara uppenbart, men en kapitulation inför ett liberaldemokratiskt individbegrepp är definitivt inte heller något alternativ.
Om skribenten: Solguru
