Laddhögern började av en kamrat som en mem där jag snabbt blev ett ansikte utåt. Likt de flesta memer tappar man snabbt kontrollen; de får ett eget liv och tar egna vägar. Just denna mem, som är väldigt lockande och intrigant, tog det fyr på sätt jag inte kunde ana. Snabbt hade jag själv skapat en karaktär under namnet ”LaddRobin”. Han var oberäknelig, ansvarslös men framförallt hänsynslös.
När LaddRobin medverkade i podden, så gjorde han det under nedklottrat manuskript. Det krävs en viss avsaknad av viktiga element för att sitta i en livesändning iklädd Burzum-tröja, dricka absinth och prata friskt om kokain. När jag senare på kvällen trädde ur rollen så tog det inte lång tid innan jag märkte att det hade blåst upp till storm på diverse forum. Detta var målet.
Vad som inte var målet, var att personer de närmsta dagarna hörde av sig till mig och berättade om sin nyfunna drogromans. Någon nämnde kokain, en annan Ernst Jünger. Vad den sistnämnda inte nämnde var följande passage (Psykonauterna, 1978):
”…När verkan av drogen avtar, kan antingen mängden eller koncentration ökas. Det är fallet med rökaren eller drinkaren som först stegrar sin vanliga konsumtion och sedan går över till starkare sorter. Detta vittnar samtidigt om att den rena njutningen inte längre är tillräcklig för honom…”
Att träda in i vallmoträdgårdar, eller att åtnjuta domesticerade rus eller att se världen genom rovdjursögon i natten, handlar om att avvika från sig själv, och detta kan ha ödesdigra konsekvenser. Som en god vän till mig skrev: ”droger är till för konstnären, inte pöbeln”.
I en tid där alla gärna vill se sig som (revolutionära) konstnärer, är det svårt att förklara dessa faror.
Att extrahera ämnen eller psykogena krafter ur atmosfären har skapat dionysiska/wotanska arketyper i våra djupaste sinnelag; arketyper som endast ska trädas fram i en viss mognad.
Därför gör undertecknad avbön från denna mem, då dessa arketyper inte ska triggas närsomhelst, och definitivt inte varsomhelst, och hoppas att fler är försiktiga med vad som för somliga är en doseringsfråga, för andra en moralisk sådan.
Jag har länge levt vid rusets sida, en låga som värmde tills den bländade och brände; ruset är för mig något i det förflutna, som har skapat djupa insikter, något jag kommer bära med mig för livet. Därmed är det inget jag behöver i en framtida personlig utveckling.
Det bör även påpekas, att det projekt som vuxit fram under samma namn som memen, är fristående min karaktär i ovan nämnd podcast, och har inget med varken mig som person eller min så kallade ”skitpost” att göra.
Om skribenten: Robin Carell
