Västerlandets stora styrka är den nyskapande individualisten som vågar gå emot strömmen och därmed upptäcka nya saker. Personen som utforskar, uppfinner och skapar. Det har kallats vår ”faustiska” natur. Det här kan också vara vår svaghet, om traditionen förloras och stabiliteten undermineras så kan kreativiteten leda oss till platser som innebär vår undergång. Det är detta om har hänt i moderniteten. Vi kastade, med början i den franska revolutionen, av oss allt gammalt: Monarkin, kyrkan och nu till stor del familjen eftersom detta skulle leda oss in i ett nytt och bättre samhälle. Men det enda dett lett till är ett ruttet sådant.

Vi tappade vår balans, kaos tilläts ta över och omdaning och förändring började ses som något odelat gott hos många. Detta öppnade dörren för idéer som är direkt fientliga gentemot oss. Kristendomen hånas och hatas, familjen framställs (framförallt i filmer och serier) som direkt dålig och en förvirrad likhetsfeminism har fått fäste i de breda folklagren. Här är vi nu, i slutet av vår civilisations livscykel. Det som gjorde oss stora blev också vårt fall, så som det ofta är.

Mytologi

Detta finns representerat i vår fornnordiska mytologi, där asarna representerar ordning och auktoritet – gudafamiljen som står för den maskulina aspekten. Vanerna står till större del för den feminina aspekten och är mer fokuserade på fertilitet. Det finns manliga och kvinnliga gudar i båda familjerna naturligtvis, men fertilitet och tillväxt är kopplat till tillvarons feminina sida och autkoritet och ordning till den maskulina. Samma tema återfinns i alla traditioner.

Asarnas boning, Asgård, är belägen i världens mitt (också en maskulin aspekt) och är precis som Midgård omgiven av en mur. Detta representerar hur ordning skapas ur kaos. Vi bygger en mur, beskyddar, det vi karvar ut ur naturen för att skapa civilisationen. Utanför muren finns Utgård där jättarna, kaos, finns. Den främsta hjälten, Tor, reser från ordningen i Asgård ut till kaos för att besegra jättar. Det är en representation av monomyten som återkommer överallt (det är långtifrån den enda i den fornnordiska mytologin).

Kaos har dock alltid en plats i ordningen, just för att ordningen inte ska stagnera. Muren runt Asgård byggs av en jätte, exempelvis. Det främsta exemplet på kaos i ordningen är dock Loke. Loke är en jätte och vår traditionella ”trickster”. Han ställer inte bara till med oreda och tråkigheter, utan hjälper också gudarna att lösa många problem. Detta känner säkert alla till, exemplen är många i berättelserna. Det visar hur ett mått av kaos är nödvändigt för kreativiteten och utvecklingen och det gäller inte bara i det stora, utan också i det lilla – inom oss alla. Som ovan, så också nedan, såsom i himmelen, så ock på jorden. Mikrokosmos reflekterar makrokosmos.

Kanske behövs även detta kaos för att den fria viljan ska kunna finnas. En värld helt utan kaos, det oförutsägbara, är en stel och förutsägbar sådan. Då kan inte den fria viljan användas. Vi måste ges möjligheten att välja mellan det högre och det lägre, det ärorika och det skamliga, det goda och det onda. Utan valet är vi robotar som agerar ut ett meningslöst skådespel någon demiurg har förutbestämt.

Men vi är idag för kaotiska. Loke spelar en central roll i frambringandet av ragnarök och tillåts kaos ta över helt så inbringas ragnarök även hos oss. Tyvärr så är vi kanske redan där och det vi kan hoppas på är istället att den nya världen som kommer efter ragnarök snart är här.

Om skribenten: Robert Rönngren