Förorten brinner, unga tjejer antastas, människor misshandlas. Ringer de polisen får de höra att det varken finns tid eller resurser. Anmäler de brotten de utsätts för så läggs utredningen ned. Vad händer med vårt samhälle i en sån här situation?

En civilisation kan bara uppstå i en situation av kontrollerat våld. Vi kan här definiera motsatsen till civilisation som barbari. Jag lägger inga värderingar i dessa två begrepp här utan de är praktiska ord att använda för det jag vill beskriva. De kan i andra sammanhang betyda andra saker. Barbari kännetecknar jag här som avsaknaden av ett statligt våldsmonopol, eller ett försvagat sådant. Under barbari kan en stam göra räder mot grannstammen för att tillskansa sig till exempel slavar och förnödenheter. I en civilisation finns det en aktör som förhindrar detta av något skäl. Kanske för att ständiga konflikter gör landet svårstyrt, kanske för att det anses vara den aktörens plikt eller något annat. Våldet i en civilisation karakteriseras också av en större disciplin än under ett barbari. Det gäller dels i formen av disciplinerade arméer men kanske också hos den individuelle våldsutövaren. En medeltida riddare är mer civiliserad än en viking. En japansk samuraj är mer civiliserad än en stamkrigare från Amazonas.

För att kunna ha ett civiliserat samhälle krävs det att det finns en vilja att använda våld. Det är ett enkelt faktum som lätt glöms bort i ett land som har haft fred i över 200 år. Ska du kunna sitta på ett café och ta en latte samtidigt som du twittrar hur hemska alla rasister är så måste det finnas en militär som kan skydda landets gränser och en polis som kan hålla efter buset. Det måste finnas människor med vapen som också kan och är beredda att använda dem. Staten är i grund och botten en organisation grundad på kontrollerat våld och som delar in mänskligheten i vi och dem. Staten skiljer på medlemmar i nationen och på andra, eller på medborgare och icke-medborgare. Annars blir statens uppgift omöjlig, ohanterbar. Det gäller även välfärdsstaten för övrigt, vilket vi kan se de senaste åren då icke-medlemmar erbjudits till exempel sjukvård med en nära stående kollaps som följd.

Att hävda att det skulle vara fel att göra denna uppdelning tyder på en kraftigt förvriden bild av verkligheten som i värsta fall blir fullkomligt absurd.

”Är det en rysk armé vid horisonten korpral?” sa general Sven-Greta Anderssondotter, binär.

”Vet inte general, det kan vara våra egna. Jag ser inte nationalitet – bara människor” Svarar korpral Bertil Johansson, som har en flytande artidentitet och identifierar sig som en häst. En riktig stridshingst med andra ord.

Sverige av idag börjar mindre och mindre likna en civilisation och mer och mer ett barbari. Våldsmakten består i Sverige främst av militären och polisen. I vissa länder kan också våldsmakten anses bestå av beväpnade och ansvarstagande medborgare, men här är det knappast så.

Vår militär är det knappt värt att nämna då den knappt finns. Den sista dödsstöten var avskaffandet av den allmänna värnplikten. Utan den kan vi aldrig försvara ett land som har få människor men stor yta. Vi står i praktiken försvarslösa vid en attack.

Polisen är nu en katastrof. De senaste årens händelser räcker för att belägga detta: Polisutbildningen flyttar till Södertörns högskola, hela myndigheten omorganiseras under stora protester från de anställda, fler poliser (särskilt de under 40 års ålder) slutar, kontrollen över invandrartäta förorter tappas totalt och begåvningskraven för intag vid polisutbildningen sänks. Poliser med sämre utbildning, lägre begåvning och mer hjärntvätt är alltså det som står för dörren. Samtidigt finns det mindre och mindre resurser över för upprätthållandet av lag och ordning. Det skapar ett slags våldsvakuum, frånvaron av våldsmonopolet inbjuder till barbari.

Barbariet är redan här i många av våra förorter, där grupper av icke-svenska ungdomar kastar sten och bränner bilar och muslimska religiösa ledare i vissa fall tar kontrollen över folks vardag. Det är i princip ett barbariskt förstadie till ett nytt lokalt våldsmonopol då svenska staten inte längre har kontrollen. Vår politiska ledning verkar också stå oförstående eller maktlös.

Hur reagerar svenskar då inför detta? De flesta verkar inte reagera alls. Det är lätt att få intrycket att situationen är bättre än den faktiskt är om man enbart läser våra största tidningar. Svensken är också i det närmaste patologiskt våldsobenägen. Inte sällan går det att läsa hur en kvinna eller flicka blir utsatt för något på öppen gata utan att männen omkring försöker beskydda henne. Svenska män har i minst en generation blivit uppfostrade med att ”man får inte slåss”, ”slå inte tillbaka” och ”våld löser ingenting”. Få saker är längre från sanningen. Ett land där ingen är beredd att ta till våld för att skydda oskyldiga är ett land som snart kollapsar, om det utsätts för det vi nu blir utsatta för.

Men under ytan verkar det ändå koka, hos vissa i alla fall. Människans instinkt är trots allt att skydda de sina och den instinkten kan inte helt hjärntvättas bort. En motreaktion kommer förr eller senare, när tillräckligt många upptäcker vad de är utsatta för. De människor som gör denna upptäckt kommer se att de står själva, att staten inte kan eller vill skydda dem och då finns det bara en sak kvar för dem: Att skydda sig själva.

Det här kommer leda till bildandet av medborgargarden. Det har redan börjat bildas sådana, men i en tämligen fredlig form. När dessa medborgargarden upptäcker att det de gör inte får effekt samtidigt som de blir attackerade av kriminella gäng och eventuellt vänsterextremister samt blir aktivt motarbetade av polisen och smutskastade i media kommer någon av två följande saker hända: Antingen lägger gruppen ned sin verksamhet eller så trappas den upp. Att trappa upp den innebär att öka våldspotentialen, alltså att beväpna sig och/eller använda hårdare nypor. Det kommer att mötas med ännu mer våld från deras motståndare och då kan vi närma oss ett låggradigt inbördeskrig. Vi har de svagaste politikerna i sveriges historia och de kommer aldrig någonsin kunna hantera en sådan situation. Allt detta ger en väldigt osäker framtid de närmaste decennierna. Det hade kanske inte behövt bli så, men att civilisationer går upp och sedan ner verkar vara oundvikligt. Hur nedgången vi nu lever i spelar ut sig är upp till oss.

Vi lever i en sönderfallande civilisation. Här har jag bara tagit upp några av de materiella och praktiska aspekterna, men det är de psykologiska och andliga aspekterna som är grunden till allt. Hade vi levt i en civilisation som fortfarande varit andligt vital hade detta inte hänt. Då hade inte massinvandring, normupplösning och försvagning av statens våldsmonopol kommit på fråga. Bara genom att hitta tillbaka till någon slags genuin andlig och djupt meningsfull syn på tillvaron kan vi bygga upp en ny civilisation i ruinerna av den gamla.

Om skribenten: Robert Rönngren