”Jaaa”, vrålade värdegrundskonsulten tyst för sig själv. ”Det här kommer ge min karriär en rejäl skjuts.” Efter att ordet hen och hbtq-certifiering lanserats hade hennes dröm varit att hitta på något ännu bättre. Något som kunde bräcka detta.
Två nya idéer hade hon kommit på. Den ena handlade om att vända på alfabetet så att det istället börjar bakifrån, med bokstaven Ö först. Ö, hade hon tänkt ut, är runt och mjukt och leder tanken till Östrogen, det kvinnliga könshormonet. Bokstaven A i sin tur är stelbent och ser ut som en man som står stabilt. A är dessutom Alfa på grekiska och alfahannar är något dåligt.
Om inte denna idé skulle gå hem så hade hon en till på lager. Den handlade om att ändra på rutinerna kring toabesöket. Hon ställde sig upp och talade med hög röst ut i det folktomma kontoret: ”Som alla vet skiter man först och torkar sig sen, vilket ju är logiskt. Men logik”, det hade hon lärt sig på genusvetarlinjen där man sysslar med normupplösning, ”är uttryck för ett manligt förtryck. Därför ska vi göra tvärtom: torka först och skita sen!”
Hon satte sig ner. Märkbart nöjd med sig själv. Ett obehagligt leende spred sig över hennes ansikte. Sadismen inom henne hade börjat ta över.
***
Svenskarna är världens mest framstegsvänliga folk, enligt World Values Survey. Sverige utmärker sig på ett mycket signifikant sätt vad gäller normer och värderingar. Eller mer precist uttryckt, vad gäller frånvaron av dessa.
På 50-talet hade svenskarna mycket gott renommé. Svensk kvalitet gällde inte bara stålet och produktionen men i lika hög grad att svedalaborna världen över ansågs vara hederliga, pålitliga, kreativa och arbetsamma. Det vill säga av gott virke. Detta synsätt höll i sig till början av 00-talet. Efter det har utvecklingen gått mycket snabbt, vilket WVS-studierna visar. Där andra jämförbara länder stannat upp och reflekterat kring det som sker, har Sverige – dock inte tågen – ångat på i oförminskad takt.
Under 70- och 80-talet när jag gick i grundskolan och gymnasiet var det mycket ovanligt att stök, bråk och oreda förekom i klassrummet. Den tidens pedagogik föraktade varken åthutning eller inlärning genom repetition. I lågstadiet rabblade hela klassen taktfast grammatiska eller matematiska formler och andra liknande saker tills det satt i ryggmärgen. Härtill lärdes ut klokheter, gamla ordstäv som ”Det börjar med knappnål och slutar med silverskål.” Och hade dumheter gjorts fick man kvarsittning, där man ett antal gånger skrev samma sak på ett papper, nämligen att man lovade att aldrig göra om buset. Allvarliga saker togs i regel upp med föräldrarna. Minns att ett klassmöte hölls då tre femteklassare hade smygrökt på skolan.
Numera är stök och bråk tydligen mycket vanligt. Det visar Pisa-rapporterna som mäter kunskap och graden av ordning i klassrummen. Den ordning, lugn och ro, som är en förutsättning för allt lärande. Sverige ligger i topp både vad gäller försämrade kunskaper och oordningen. Här är stökigast av alla jämförbara länder. En uppmärksammad film på Youtube illustrerar hur det kan gå till i ett svenskt klassrum.
Beprövad pedagogik har fått maka på sig för nya ”spännande” metoder. Enligt dessa är fakta och kunskap i sig inte så viktigt. Istället ska normer luckras upp, eleven själv söka kunskap och själv resonera sig fram till ett svar. Men 2 + 2 är alltid 4, och logikens regler gäller när ett schackparti ska vinnas eller en möbel sättas ihop, oavsett ”postmoderna” tankar om att inga givna sanningar finns. Eller mantran om att utvecklingen kan man inte göra något åt.
Men vad gör det om eleverna inte har basala faktakunskaper, så länge de trivs. Den förra PISA-rapporten visade att eleverna trivs förträffligt i svenska skolor. Och det är ju det viktigaste. Att man i alla lägen ska trivas och ha kul. Utveckling var namnet. På detta kan fogas, att det inte är ovanligt att föräldrar numera skäller ut lärare som tillrättavisar deras barn för att de betett sig uppenbart illa.
Om ungdomar bråkade på fredagskvällen i 80-talets svenska städer och polisen kom, så ställde de upp i givakt eller sprang utav helsike. Det fanns inte på kartan att skrika, spotta och kasta sten mot ordningsmakten såsom idag är vanligt på sina håll. En grundläggande respekt fanns för den makt som i ett civiliserat samhälle är den yttersta garanten för lag och ordning. Det var liksom spelets regler, som alla överlag följde. Men enligt ”lagen om utveckling”, som Sverige är alltså är världsbäst på, skulle tiden ju stå still och allt bli tråkigt om inget nytt tog vid. Sålunda kom polisens roll att ändras. Den blev mer passiv, tolerant och förstående. Allt för att blidka gränslösa ungdomar varav somliga är riktigt arga – vandaler, som anses bli ännu argare om polisen agerar resolut. I rättssalen kan kriminella ungdomar likaså hånflina och bete sig illa mot sina brottsoffer, utan åtgärd från domarens sida. Att ungdomar på detta sätt får signaler om att de kan tänja på gränserna ännu mer och göra än värre saker finns inte i sinnet hos dem som driver på utvecklingen.
På 70- och 80-talet fanns brottslighet I Sverige. Det har det gjort i alla tider, för den som inte visste det. Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt var de stora kriminella. De som alla pratade om, när de gjort något. Knarkaffärer och bankrån hörde till deras repertoar. Ett par årtionden dessförinnan var Bild-sköne Bengtsson – ja, han kallades så – den stora boven. Han specialitet var inbrott och kassaskåpstölder. Gruppvåldtäkter, personrån, åldringsrån och fall från balkong (balkongmord) fanns inte på denna tid. Knappt heller för bara ett par decennier sedan. Det var då som polisen ansågs göra rätt och brottslingen orätt. Då James Bond, Tintin och Zeb Macahan bekämpade det orätta.
Men utvecklingen går som sagt framåt. Avrättningar och skottlossningar på öppen gata är idag så vanliga att de endast nämns i notisform. Genom att ”lugna allmänheten” med att det ”bara” rör sig om uppgörelser mellan kriminella negligeras de tusentals brottsoffer som årligen utsätts för deras härjningar. Gruppvåldtäkter berörs i media, men knappast längre person- och åldringsrån. I populära filmer och dataspel innehas hjälterollen av den grove brottslingen, mördaren och våldtäktsmannen. Den som barnet eller ungdomen ska identifiera sig med. Föräldrar också för den delen.
Uteliggare och tiggare fanns inte på 80-talet. Numera är det som bekant gott om dem. När finska krigsbarn – och då pratar vi om barn i gängse mening (3-10 år) – kom till Sverige under andra världskriget sattes de ofta i karantän i några veckor. Detta för att hindra spridning av difteri och liknande smittor. Dylika åtgärder vidtas icke längre. Därför är tbc, polio och andra åkommor, som varit utrotade, åter på frammarsch. Och liberala krafter verkar för att hiv-spridning ska avkriminaliseras.
Fetma, diabetes, astma, allergi, cancer, organsvikt och andra sjukdomar har ökat lavinartat på några decennier. Härvid har utvecklingen, från mitten av 1900-talet och framåt, till stor del handlat om att gifter och kemikalier kommit att användas mer och mer i vardagen och födan.
På 50-talet var könsrollerna tydliga. Och komplementära. Utifrån sina biologiska förutsättningar visste mannen och kvinnan vad de skulle göra i fråga om föräldraskapet. Hemmafrun var ett fint ideal och en lön räckte oftast för hela hushållet. Stressen var avsevärt mindre än idag då båda könen ska klampa in på varandras områden; att fäder fått mer tid mer för sina barn är hursomhelst positivt.
Fram till 80-talet handlade föräldraskapet om att vara en auktoritet och förebild – något som särskilt pojkar är i stort behov av – som med en kombination av kärlek, trygghet, omsorg och gränser lotsade barnen, lärde dem adekvata beteenden och förberedde dem för livet. Sedan dess har gränssättningen slopats mer och mer eftersom den av trendmakarna anses vara hämmande för barnens utveckling. Som en följd av detta har kaxigheten blivit norm. Ifrågasätts denna dras kränkningskortet upp. Att (äldre) barn inte kan dinera utan att stoja gör inget så länge de har kul, även om den gamla vänsterliberalen Susanne Brögger inte håller med.
Dessa nedslag är blott ett axplock ur den flora av förändringar som skett i Sverige. Landet där Utvecklingen gått framåt snabbast av alla länder. Emellertid är utveckling och framsteg inte alltid samma sak. Förändring kan bli ett självändamål, där man har en övertro på att bakom hörnet väntar alltid något nytt och bättre. När så sker ska man stanna upp, tänka till och ställa sig frågan: Vad får den här förändringen för konsekvenser? Reflektera bör man också över vad som kan vara värt att ta med sig in i framtiden. Ty även framtiden har behov av erfarenhet och tidlösa dygder.
Om skribenten: Järven
