Den svenska nyliberalismens flitigaste skribent torde vara Johan Norberg. I hans senaste bok Hjärnrevolutionen: varför din intelligens påverkar allt du gör och allt du gör påverkar din intelligens (Natur och kultur, 2012) behandlas hjärnan och dess plasticitet. Titeln speglar den huvudtes som författaren driver i denna i många avseenden intressanta och givande bok.
Inledningsvis noteras att ämnet intelligens är ett undantryckt ämne som det knappt pratas om. Samtidigt gör de flesta ständigt bedömningar av andras kognitiva kapacitet, även de som säger sig ogilla termen intelligens. Inte sällan avfärdar just sådana personer sina meningsmotståndare som varande dumma eller enfaldiga.
Utifrån etablerad forskning definierar Norberg intelligens, eller kognitiv förmåga, som kapaciteten att bearbeta och tolka information, lösa problem, hålla fokus på att nå sina mål samt förstå och hantera världen. Detta kan förvisso reduceras till (d)en faktor som kännetecknar all intelligens: problemslösningsförmåga, som ju krävs för allt det andra som Norberg räknar upp.
Generell intelligens och hjärnans hierarki
I boken återges begreppet generell intelligens, g-faktorn, myntat av psykologen Charles Spearman i början av 1900-talet. Det ringar in en hierarkisk syn på intelligensen som sådan. Ju högre grad av generell intelligens, desto bättre presterar man inte bara inom ett fält utan inom flera, för att inte säga de flesta. I likhet med talrika forskare erkänner Norberg förekomsten av g-faktorn, både som begrepp och ett faktiskt förekommande fenomen.
Däremot avvisar han att det i själva hjärnan skulle finnas en specifik hierarki enligt vilken vissa strukturer står högre i rang än andra. Den manövern ter sig något märklig då Norberg på andra ställen behandlar dorsolaterala cortex, en region i prefrontala cortex som svarar för bearbetning av den mesta information som hjärnan samlar in. Inom neurologin har dessutom iakttagits att personer med svag latent hämning, till skillnad från dem med stark sådan hämning – dvs de allra flesta – har oerhört svårt att filtrera och sortera intrycken som hjärnan tar emot. Detta har samband med allvarliga tillstånd som schizofreni, något som kan avläsas just i dorsolaterala cortex.
Norberg ansluter sig till den gängse uppfattningen att det finns genetiska orsaker till intelligensen. Emellertid menar han att den kan radikalt höjas med miljöns hjälp, vilket forskningen är oense om. Förutom att vistas i för hjärnan stimulerande miljöer slår Norberg ett slag för måttlig konditionsträning, som bevisligen bidrar till nybildning av neuron i hjärnans minnescentrum, hippocampus.
Intelligens på gruppnivå
Vissa har fötts med mer av kognitiv förmåga, andra har fått mindre av den. Att konstatera detta på individnivå är tämligen problemfritt. Emellertid blir det i regel problem, om man dristar sig till att ta upp skillnader i intelligens på ett kollektivt plan, mellan raser och folkgrupper. Det gör Norberg bl a med hänvisning till de två professorerna Herrnsteins och Murrays närmast klassiska studie The Bell Curve från 1994. I den visas hur svarta är kraftigt överrepresenterade såväl vad gäller dåliga skolresultat som brottsparticipation och fängelsedomar; statistiskt sett korrelerar detta väl med graden av intelligens såsom den utkristalliseras i diverse tester. Avsevärt bättre resultat uppvisar östasiater och europeiskättade, vita amerikaner.
Norberg dryftar orsaker till att somliga folkgrupper generellt får högre poäng på IQ-tester än andra, eller att vissa skolelever inom normalspannet har svårt att klara av skolan. Frånsett miljömässiga faktorer indikerar han att detta kan ha genetiska orsaker.
Norberg refererar till psykologisprofessor Richard Lynn, som tillsammans med finske statsvetarprofessorn Tatu Vanhanen har behandlat globala intelligensskillnader och dess konsekvenser för respektive kontinenter och länder. Av outgrundlig anledning undanlåter Norberg att nämna Vanhanen. Inte heller upplyser han läsaren om Nobelspritagaren James Watson, psykologisprofessor Philippe Rushton, tyske f d toppolitikern Thilo Zarrasin eller svenske professor Gunnar Adler Karlsson. Samtliga har de på olika sätt framhärdat intelligensens betydelse, inte minst folkgrupper emellan. (Parentetiskt kan nämnas att alla dessa uppräknade liksom upphovsmannen till framtidens superämne grafen, 2010 år Nobelpristagare Andre Geim, samt professor Annica Dahlström, fil dr Tanja Bergqvist och genusdebattören Pär Ström omnämns i boken För livets skull: Arkeofuturism som ny politisk riktning (2011), och alla har de, efter det omnämnandet, antingen trätt tillbaka, tagit pauser från sina skriverier eller helt enkelt inte förts på tal, när så rimligen borde ha gjorts, exempelvis i Norbergs bok.)
Inte heller fäster Norberg uppmärksamhet vid de evolutionära bevekelsegrunderna för intelligensen. Exempelvis det etablerade faktum att tiotusentals års vistelse i nordliga, karga breddgrader har ställt betydligt högre krav på kreativitet för överlevnadens skull än livet på varmare breddgrader där föda och värme varit lättanskaffligt. Detta i sin tur har naturligtvis utvecklat intelligensen på olika sätt hos dem som bebott nordliga respektive sydliga breddgrader.
Norberg belyser mäns och kvinnors olika sätt att tänka och bearbeta information på. Kvinnor är överlag mer känsloinriktade och kommunikativa medan män är mer logiskt, sekventiellt inriktade vilket märks inom exempelvis matematik. Även könens olikheter kan kopplas till urgamla evolutionära processer. Norberg konstaterar att förenklat sett har mannen sysslat med målinriktade sysslor, som att jaga, medan kvinnan varit mer känsloinritad i sin omvårdnad av barnen.
Norberg fokuserar mycket på den snabba känslo- och stimulusbundna uppmärksamheten som dagens informationsflöde med bl a Facebook, google och ständig uppkoppling kräver. Trots partiell kritik landar han i att detta är överlag är positivt. Han synes inte lika begeistrad över kontrollerad uppmärksamhet där man ägnar sig åt en sak i taget, lugnt och reflekterande. För att återknyta till könens olikheter kan man väl säga att den senare stilen minner om mannens jagande och fiskande, att tålmodigt sitta och vänta på bytet. Den förstnämna stilen däremot har något kvinnligt över sig, undantaget rastlösa själar och börsspekulanter, som oftast är män, och fattar blixtsnabba beslut framför datorskärmar; ehuru datorer numera sköter den saken bättre.
Flynn-effekten
Norberg ägnar stort utrymme åt statsvetaren James Flynn som anses ha visat att intelligensen – inte den generella, men den abstrakta – har ökat påfallande i många länder under 1900-talet. Detta beroende på att vi gått från ett mer konkret och praktiskt sätt att tänka och agera, till ett mer abstrakt förhållningssätt där symboler intagit en allt viktigare roll i vardagslivet.
Häri ligger också problemet med Flynns iakttagelser, nämligen att det är utomordentligt problematiskt att jämföra tester från olika tidsepoker då respektive samhällen såg annorlunda ut. Där samhällslivet i början av 1900-talet ofta var av just konkret-praktisk karaktär, kopplat till hantverk och rak kommunikation, har det under 1900-talets senare hälft blivit alltmer abstrakt. Det går svårligen att bevisa att de som behärskar samtidens abstrakta tester skulle lika galant klara de konkreta-praktiska testerna från förra seklets början.
Norberg antecknar att Flynn påpekat att intelligens, i synnerhet så stora skillnader hos så stora populationer som han själv observerat, är något som genetiskt och evolutionärt sett tar betydligt längre tid att upphöja än ett knappa århundrade.
Vilken sorts intelligens behöver samhället?
Från en pragmatisk synpunkt kan man ställa sig frågan vad samhället, dess invånare, har störst behov av. Å ena sidan har vi det handgripligt skapade såsom mat, kläder, hus, byggnader, bilar, motorfordon, verktyg och konst: häri finns naturligtvis teoretiska inslag av komplementär form där exempelvis arkitekten ritar och snickaren bygger huset. Å andra sidan har vi dagens abstraktioner om exempelvis alternativa familjekonstellationer – som tenderar att förhärligas enbart för att de manifesterar något "nytt", inte för att de, intelligent sett, fungerar bättre än "det gamla" – eller matematiska formler där finansiella intressen kan upprätthålla en i grunden onödig ränte- och ockerkultur; allt kopplat till en enorm byråkratisk apparatur, många gånger präglad av en betungande politisk korrekthet.
Norberg ligger närmare det senare, han kopplar ihop kognitiv förmåga med ekonomi, frihandel och fri global migration. Härvid anförs att det inte längre skapas mer pengar, varor och tillväxt genom hårdare arbete, utan genom smartare arbete. Det värdefullaste i den nya ekonomiska verkligheten är, skriver Norberg, information, kommunikation och "idéer" som emanerar ur hjärnan, "den ultimata resursen".
Norberg tycks mena att industrijobben är passé – numera utförs de ju till stora delar maskinellt – och att framtiden tillhör de "intelligenta" vilka alltså arbetar med idéer. Osökt förs tanken till en av USAs tidigare arbetsmarknadsministrar, Robert Reich, som i idéhistorikern Christopher Laschs förträffliga bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin (1994), pekar på dem som sysslar med "symbolanalys", bearbetning av abstraktioner och spekulationer, inte minst på börsen.
Förvisso omsätts idéer till produkter. Emellertid är det uppenbart att alla inte kan syssla med idéer. Än mindre livnära sig på dem. Någon, den stora majoriteten, måste ju arbeta i produktionen – där förverkligandet av idéerna sker – för att tjäna pengar som i sin tur går till konsumtion. Som i sin tur håller "tillväxten" igång.
Utifrån sitt propagerande för fri rörlighet och dogmatisk frihandel argumenterar Norberg för att de som bejakar frihandel också är intelligentare än genomsnittet. Tja, i princip kan ju även lokalpatrioten vara för frihandel, frågan är emellertid vad han eller hon gör med den principen i en given situation. Om valet står mellan två likvärdiga produkter, där den ena är lokal och dyrare än den andra som är global (gjord i ett låglöneland), vilken väljer han/hon då? Det beror på om vederbörande vill stötta ekonomin och människorna i sin del av världen eller annorstädes. En fråga som sannolikt kommer att aktualiseras mer och mer under kommande år.
Framtidens hjärnteknik – från människa till robot?
Hjärnrevolutionens intressantaste del har ett futuristiskt anslag. Norberg tar upp forskning kring modifiering av hjärnan, hur man med teknikens hjälp, inom 20-30 år, kommer att kunna hämma respektive utveckla vissa beteenden och förmågor. Så kan impulser av olika slag antingen undertryckas eller förstärkas medelst speciella datachip som opereras in i hjärnan.
Med dylika chip eller nanobites, här avses alltså teknik på nanonivå, kommer kanske även intelligensnivån att kunna höjas på ett mycket markant sätt. Ett inte omöjligt framtidsscenario är datachip vari kunskap inom specifika ämnesområden finns lagrade, och som efterhand kan fyllas på med nya data, ny kunskap och information. Sålunda ska den ohändige kunna föra över hela den tjocka snickarboken i hjärnchipet varpå snickarboa kan börja byggas. Virtuella världar, telapati och kodning av våra drömmar, som kan beskådas på en skärm, är andra saker som stundar i den nya sköna världen. Och i princip kommer även alla sjukdomar att kunna botas.
Norberg tillstår att den nya tekniken kan komma att missbrukas av makthavare. Emellertid överväger de positiva sidorna varför han i optimistisk anda slätar över potentiellt missbruk. Denna optimism inför tekniken skymmer det faktum att hjärnans och kroppens organ är så oerhört komplicerade och komplexa. Det som sker inom ett hjärnområde, bland några miljoner hjärnceller, ger återverkningar på andra områden, bland ytterligare några miljoner celler. Att ideligen ha mikrovågor guppandes i huvudet kan näppeligen vara nyttigt. Hursomhelst kommer säkerligen många saker i hjärnan att kunna både modifieras och förbättras.
Likaså kommer sannolikt cancer och andra allvarliga åkommor i många, kanske de flesta, fall att kunna botas. Emellertid tenderar en del av kroppens många miljarder bakterier och virus att anpassa sig till medicinska landvinningar; denna evolutionära lag kan nog aldrig besegras annat än med en total robotifiering av människan. Och själva ingreppet på en tumör eller i hjärtat innebär ofta en så pass stark påfrestning på kroppen/organen att det i sig bidrar till att förkorta livet.
Den framtida tekniken kan komma till användning för exempelvis somaliska migranter:
"Tänk om hon skulle ha möjligheten att utan ansträngning lära sig att läsa och skriva, och förstå det svenska språket och det svenska samhället och kulturen."
Norberg tillstår alltså att människor inte är så lika varandra som den rådande egalitära doktrinen gör gällande. Men eftersom han nu talar sig varm för att chipa somalier och andra så att de kan fylla sin ekonomiska funktion i samhället, borde han väl likaväl kunna argumentera för att robotar gör jobbet (i synnerhet som han inte tycks ha något emot om människan i framtiden skulle bli till 99 procent robot, något som en av forskarna i hans alster tror kan bli verklighet). Framtidens robotar kommer vara energisnåla, inte ha några egna särintressen som bidrar till konflikter – somalier och andra folkgrupper har ju sina specifika särdrag, kulturellt, religiöst etc – och de tär inte på det ekologiska systemet såsom varje ytterligare människa på jorden de facto gör, som den del av rådande gift- och kemikalisamhälle hon är. Konfliktmässiga liksom ekologiska aspekter lyser med sin frånvaro i Norberg och hans gelikars analyser av hållbara, framtida samhällen.
Däremot har alltfler opinionsbildare börjat uppmärksamma detta. Ett av de senaste svenska alstren framfördes på SvDs debattsida, av Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman, tidigare ambassadör bland annat ansvarig för svenskt bistånd genom FN.
"Tiotusentals forskare, opinionsbildare och politiker världen över är överens om att livsbetingelserna på jorden snabbt håller på att försämras. Planeten befinner sig i fara. De ändliga naturresurserna förbrukas i en rasande takt. [—] Men ingen tycks vilja se det grundläggande problemet. Trots att det ligger i öppen dager. [—] Alla låtsas av någon obegriplig anledning som om kejsaren inte vore naken. [—] Som om den enskilda faktor som betyder mer för rovdriften på vår planet än någon annan, den växande världsbefolkningen, inte existerade. [—] I dag, när vi på mindre än en mansålder skaffat oss ytterligare fyra miljarder munnar att mätta, vågar ingen ta ordet, befolkningsexplosion, i sin mun. [—] Det sorgliga är att förnekelsen av sakernas tillstånd försvårar möjligheterna att hitta konstruktiva lösningar. För som alltid är det ju lättare att tänka klart och se vad man ska göra med alla fakta på bordet. Och fakta i det här fallet är ju att en i verklig mening "hållbar" utveckling är möjlig först med färre människor på jorden."
Politiskt sett verkar Schweiz vara det första land i Västvärlden som lyft frågan. Miljöorganisationen ECOlogie et POPulation, Ecopop, har samlat in långt fler än de 100 000 underskrifter som krävs för att kunna lämna in en proposition för att kunna ändra i lagen, i detta fallet bromsa invandringen i syfte att skydda naturtillgångarna och miljön.
Under alla omständigheter är Norberg alltså positiv till "utvecklingen" och framtiden, han anför ett argument svårt att värja sig emot:
"I varje skede har tekniken krupit allt närmare människan och varje gång har det känts konstigt. Och varje gång har vi vant oss."
Det är sant att vi alltid vant oss, vare sig det gällt tekniken eller beteenden människor emellan. I fråga om det senare vänjer sig människan även vid det obehagliga. Under andra världskriget vande sig Londonborna vid de tyska anfallen över staden, man sökte skydd när sirenerna tjöt. Mycket annat fanns inte att göra. Och i totalitära styren vande sig massorna vid att man riskerade fängelse eller t o m arkebusering om man öppet kritiserade den av makthavarna anbefallda "utvecklingen".
På liknande sätt är den "globala ekonomin" totalitär till sin karaktär, politikerna påstår ju att vi inget kan göra åt den, som vore den en naturkraft. "Vi", åtminstone undertecknad och många denne känner anser – inte "känner" 🙂 – att vi ganska ofta påtvingas den nya tekniken. Numera görs bilar så komplicerade att den bilmekaniskt lagde ofta inte kan meka med sin egen bil utan tvingas lämna in den på verkstad för byte även av de enklaste delar. Ett annat exempel gäller hur "marknaden" tvingar konsumenten att gå över från DVD-spelare till s k Blue ray. Försäljare bemöter invändningar med att allt går mot Blue ray och sen till 3D, osv. På detta kommer "planerat åldrande", producenternas skapande av produkter ämnade att gå sönder efter ett tags användning. Så hålls "tillväxten" igång.
Den av Norberg omhuldade tekniken går hand i hand med penningen och vinstbegäret. Därmed kan man, för att parafrasera Norberg själv, säga att penningen, likaväl som tekniken, får oss att vänja oss vi det mesta. Så är adoption – i sanning en välmenande handling – ofta en förskönande omskrivning för att välbemedlade kan åka till fattiga delar av världen och köpa sig ett barn. Ett annat exempel är "organdonationer" där nödställda säljer sina njurar och andra vitala organ för att själva kunna få mat på bordet ett tag framöver. I framtiden kan det inte uteslutas att kroppsdelar eller tatuerat skinn börjar saluföras – så länge det sker "frivilligt" och avtal ingås tyder föga på att den "utvecklingen" kan hindras.
Sålunda tornar upp skiljelinjen mellan vänligt mänskligt beteende och kallhamrad ekonomi uppenbarad i den idelatypiska modellen av The Economic Man, ständigt kalkylerande och beräknande. Norbergs förtjusning inför den annalkande tekniken relateras alltså till ekonomiska aspekter. Utöver detta prioriterar han inte i första hand att umgås med sin familj eller sina vänner, utan helst av allt vill han, enligt egen utsago i JUSEK-tidningen (nr 12, 2012), förkovra sig i idéernas värld.
Slutsats
Såväl människan som jorden klarar sig utan merparten av tekniken, hur fantastisk denna än är. I fel händer riskerar den dessutom att både förslava och tillintetgöra allt liv. Mot den teknifierade framtid som Johan Norberg omfamnar står arkeofuturismen vilken på ett balanserat sätt förenar teknik med etik och mänskliga hänsyn. Att leva sunt, motionera lagom, umgås med vänner, festa måttligt, förkovra sig – både praktiskt och teoretiskt – och så långt möjligt undvika giftbesprutad mat, kommer även i framtiden att vara till gagn för såväl samhället som individen själv.
RELATERAT
John Glad: Future Human Evolution
Om skribenten: Järven
