År 1960 skickades den 32-årige Donald Hall för sin tidnings räkning till Italien. Målet var en intervju med den drygt 70-årige italiensk-amerikanske poeten Ezra Pound. Projektet lyckades och mynnade flera år senare ut i skriften Samtal med Pound som utgavs på svenska 2003 (Stewe Claeson och ellerströms förlag).
Hall har en gedigen meritlista när det gäller den amerikanska poesins samtidshistoria och han har själv skrivit flera hyllade diktsamlingar. I samtalet med den store diktaren ligger Halls fokus mera på personen Pound än på hans diktning. Detta i sin tur har påverkat det följande i samma anda.
Hall skriver att han beundrade Pounds poesi men var "bestört över hans politiska åsikter". Under andra världskriget hade Pound tagit parti för Mussolini, rest till Italien och gjort radioprogram i Rom. Där hade han bl a tagit upp idén om social kredit – att staten räntefritt lånar ut pengar till sina medborgare. Han hade också, i tämligen vildsinta ordalag, vänt sig mot girighet och ocker knutet till semiters förehavanden. Om kriget sade han att de "sätts igång för att skapa skuld". Pounds göranden i Italien ledde till att han efter kriget åtalades för landsförräderi i USA. Emellertid ansågs han vara mentalt inkapabel att genomföra rättegången. Han spärrades in på mentalsjukhus en lång tid, mellan åren 1945-58.
När Hall vid det första intervjutillfället knackar på Pounds dörr öppnar denne och svarar trött: "Mr Hall, ni – finner mig – i brottstycken." Enligt Hall talade Pound som om han "delade upp orden i små knippen, såsom en ovan skriver skrivmaskin, i plötsliga salvor". Hall illustrerar detta för läsaren med att skjuta in tankstreck i meningarna där Pound talar.
Det blev flera samtal, samt efterföljande brevväxling, och en sorts vänskap kom att utvecklas mellan Hall och Pound. Intervjuerna fick avbrytas flera gånger då Pound drabbades av vad man inom psykologin kallar tankestopp. Han kom av sig och blev tyst. Han bytte spår, blev dåsig och tvingades avbryta eller glömde helt enkelt av vad frågan handlade om. Pound visade dock ödmjukhet och självinsikt inför sina brister. Exempelvis kunde han, när han kom på sig själv med att tappa bort sitt svar, hänvisa till åren på mentalsjukhus: "Om man vänjer sig vid galningar som sällskap, sa han, så vänjer man sig av med att vara begriplig."
Flera dagar efter att Pound fått en fråga, kunde han plötsligt börja svara på den. En del svar skickade han till Hall per brev, när denne lämnat Rom (de två brevväxlade i flera år). Om detta, sitt sätt att säregna sätt kommunicera, säger Pound: "Övergången från mottagandet av stimuli till registreringen, till korrelationen, tar ett livs energi i anspråk." Emellertid var han fast besluten om att ge Hall en frågestund. "Jag har haft er att resa hit – ända från England – och så kan jag inte – ge er en intervju."
Hall kunde inte annat än att överväldigas: "Det var den gamle mannens stolthet som gjorde mig rörd."
När Pound samlade ihop sig kunde han uttrycka "starka, skarpa och envisa" yttranden där han pratade "teatraliskt och ordrik[t]…". Under sina sista tio år var poeten i det närmaste sluten, han pratade knappt alls. Om denna tid har han sagt: "Jag trädde inte in i tystnaden, tystnaden intog mig."
Om vänner och bekanta inom konstvärlden sade Pound att han inte strävade efter att ”se på den kompletta karaktären och personligheten" hos dem. "Jag var inte det minsta intresserad av mina vänners dåliga sidor, utan av deras intelligens."
I samtalen uppenbaras den stora osäkerhet och de höga krav som diktaren hade om sig själv och sitt livsverk. "Är stenen [konststycket, dikten] inte hård nog att behålla formen måste den förkastas."
Man anar här Pounds stora – och livslånga – intresse för Konfucius, dennes tal om ordning i sinnet och världen.
"Om en människa icke har ordning inom sig
kan han icke sprida ordning omkring sig;
Och om en människa icke har ordning inom sig
så kan hans familj icke handla med ordning;
Och om en furste icke har ordning inom sig
kan han icke skapa ordning i sin landsdel."
– Konfucius i Canto XIII av Ezra Pound
Utifrån Konfucius spinner Pound vidare på värden som mod och ömhet, och om hur det moderna förändrar saker och ting: "En människa som inte längre känner vördnad har förlorat mycket", noterar han. Saker som detta "ställer frågan på nytt. Vad måste göras och vad är överflödigt?"
Om språket och dess effekter ger Pound en särdeles träffande beskrivning:
"…det dåliga språket skapar med nödvändighet ett dåligt statsskick, medan ett gott språk inte med säkerhet åstadkommer ett dåligt statsskick. Detta är återigen ren Konfucius: om inte ordergivningen är tydlig kan den inte omsättas i praktiken. [—] Kommunikationssystemet bryter samman och det är naturligtvis det vi lider av idag. Vi genomlider en tid som vädjar till det undermedvetna utan att vädja till förnuftet. Man upprepar en varas namn tillsammans med ett musikstycke några gånger, och därefter bara musikstycket, för att det självt skall få en att minnas varans namn. Jag kommer att tänka på övervåld. Vi lider under ett språk som används till att dölja tankar och att undanhålla viktiga och direkta svar. Det är sannerligen fråga om propaganda, om advokatyr, som bara är till för att dölja och vilseleda. [—] Enda sättet att besegra hjärntvätten är att varje enskild människa hävdar rätten att få sina åsikter bedömda en i taget. Man kan aldrig få klarhet så länge man använder sig av etiketter, så länge tjugofem personer använder samma ord på tjugofem olika sätt."
Pound sätter alltså, 50 år före vår tid, fingret på infantiliseringen av språket och på hur det används som tankeverktyg av makthavarna.
Vad anbelangar åsikterna och handlingarna under kriget så tog poeten avstånd från en del av sina åsikter och handlingarna. Men han tog inte avstånd från handlingarnas uppriktighet.
Trots tankestoppen, tystanden och det egensinniga beteendet var Pound ingalunda senil. Han kunde återge långa filosofiska tycken; han gav prov på avancerade tankar, och han mindes frågorna som ställts under intervjun. Dessutom skämtade och ironiserade han över sig själv, som när han en dag öppnade dörren för en främling och på frågan hur han mådde svarade: "Senilt". Två dagar efter sin 87e födelsedag dog diktaren i sömnen. Samma vecka hade han firat med sina vänner, sett ett par pjäser.
Hall sammanfattar Pound med orden: "Pound var en dinosaurie, sällsamt bevarad till ett senare årtusende, och nu sträckte han ut sina långa tentakler från dinosauriernas dal in i kromets stad – utan att märka att saker och ting hade förändrats."
Sammanfattning och slutsats
Undertecknad har inget större sinnelag för poesi, dess skiftningar och de känslosträngar som den syftar till att slå an; fallenheten är lagd mera åt logisk analys än åt poesi. Hursomhelst talar mycket för att Pound var genial inom sitt område.
Som läsare bibringas man uppfattningen att Hall verkar vara mer eller mindre tvingad att, på ett konstlat sätt, avfärda Pounds politiska uppfattningar – för att alls få njuta av och beundra hans konst. Emellertid klargör Hall att han aldrig tyckte det var svårt att skilja dikten från diktaren.
Hall har ansträngt sig för att skapa ett korrekt och ärligt porträtt av Pound. Fram träder bilden av en antikapitalist, en ordkonstnär och en tvivlare, inte minst vad gäller poeten själv och hans gärning. Pound var också en person som hjälpte sina vänner och stod fast vid sin övertygelse hellre än att följa strömmen.
En av Ezra Pounds mest inspirerande deviser ringar på ett utomordentligt sätt in vad som krävs för att vända dagens vanstyre: "If a man isn´t willing to take some risk for his opinions either his opinions are no good or he´s no good."
Om skribenten: Järven
