För någon dag sedan recenserades Janne Millds vitbok på motpol. En av de som kommenterade recensionen önskade sig en utveckling av "påståendet att Sverige kan utvecklas mot ett ’scenario likt de värsta’ kåkstäderna i länder som Mexiko och Sydafrika". Eftersom yttrandet inte fälldes av Milld själv utan av undertecknad, som har förståelse för att det – för den oinsatte i allmänhet och den politiskt korrekte i synnerhet – kan verka dramatiskt, synes ett förtydligande, om än kortfattat, vara på sin plats.
Av recensionen framgår att Millds vitbok mynnar ut i en oerhört pessimistisk slutsats: Sverige befinner sig i ett tillstånd av "lågintensiv krigföring" riktat mot Sverige. Konklusionen emanerar ur statistik och massvis med konkreta exempel ur verkligheten vilket sammantaget, sedan ett antal decennier tillbaka, visar på en på en mycket kraftig ökning av grov våldsbrottslighet såsom misshandel, mord, personrån, våldtäkter, skolbränder och åldringsrån; härtill har räddningspersonal ofta svårt att utföra sina arbeten på ett normalt sätt i invandrartäta områden eftersom de utsätts för stenkastning och dylika angrepp. I invandrartäta skolor har lärare likaså svårt att arbeta under normala premisser. Allt detta plus mycket annat, som Milld och flera andra initierade bedömare redovisar, kan sättas i samband med massinvandringen där i synnerhet människor från MENA-länder, Mellanöstern och Nordafrika, svarar för en mycket stor överrepresentation.
Om någon för 20 år sedan hävdade att räddningspersonal i framtidens Sverige skulle behöva polisens beskydd för att kunna utföra sitt värv, eller att Malmö allmänna sjukhus liksom skolor runtom i landet skulle behöva väktare för att kunna bedriva sina respektive verksamheter på ett adekvat sätt, så skulle många nog ha rynkat på ögonen åt vederbörande.
Riksdagspartierna vill att "bördan ska fördelas" och att alla kommuner ska "ta sitt ansvar" i betydelsen ta emot så många invandrare som möjligt. Socialdemokraterna har t o m krävt ett Lex Vellinge, ett avskaffande av det kommunala självstyret för att på så sätt tvinga alla landets kommuner att bli mångetniska. I detta ligger ett erkännande av problematiken; politikerna är medvetna om att de kommuner som tagit emot stora skaror lider av beskrivna problem. Utöver våldet handlar det om arbetslöshet och ett skyhögt bidragsberoende hos många utomeuropéer, särskilt MENA-folk (som idag utgör omkring en miljon av Sveriges befolkning). Trots detta pratar ingen av nämnda politiker om att minska immigrationen.
Så när alla kommuner "tagit sitt ansvar" parallellt med bibehållen massinvandring – vad händer då?
Oavsett vad som händer verkar riksdagspolitikerna åtminstone utåt sett – de bor ju inte i mångkulturella områden och de låter inte sina barn gå i mångkulturella skolor utan sätter dem i högfungerande (privat)skolor – leva i föreställningen att ett mångkulturellt lyckorike hägrar bakom hörnet. Mot bakgrund av givna bild kan det inte uteslutas att ett scenario i vilket somliga områden blir som de värsta kåkstäderna i Brasilien, Mexiko och Sydafrika, istället är det som väntar.
Om skribenten: Järven
