Endast 16 procent av svenska folket vill se Mona Sahlin som statsminister efter valet i höst, enligt Sifo. Inte ens i sitt eget parti kommer hon över den med demokratiska mått magiska siffran: 50 procent. Om vad detta kan bero på har olika förklaringar framkastats. För drygt tre år sedan gjorde jag följande analys, då Sahlin skulle väljas till ny ledare för socialdemokraterna. Texten kan vara värd att erinra om såhär i valtider.
I mars 2007 blev Mona Sahlin ny ordförande för socialdemokratiska arbetarepartiet. Det finns flera skäl till att belysa detta. Inte för hennes allmänt bristande kompetens som hon delar med flertalet av Sveriges politiker. Inte heller så mycket för att Sahlin blir första kvinnan på denna post, till stor del beroende på att kön kommit att bli en tyngre merit än politisk kompetens.
Nej, vad som skiljer Mona Sahlin från hennes föregångare är hennes personliga engagemang i politiken. Att vara personligt engagerad är förvisso positivt då det borgar för ett lidelsefullt engagemang för den politiska åskådning som man företräder. I alla händelser måste detta särskiljas från att låta politiken präglas av ens personliga åsikter på bekostnad av vad som är bäst för landet och medborgarna. Likväl är detta Mona Sahlins främsta kännetecken. Hon är inte professionell i sin yrkesutövning, utan låter känslor och personliga åsikter prägla hennes, eller rättar sagt s-väljarnas, politik. Hon medger själv att så är fallet: "Jag är trött på dem som säger att jag borde hålla mina känslor utanför politiken. Det är omöjligt" (Aftonbladet 070127).
Tydligast framkommer detta drag i s k minoritetsfrågor, där hennes engagemang för massinvandring, feminism och hbt – homo, bi och transpersoner – torde vara svårslaget; möjligen kan Gudrun Schyman slå henne på fingrarna ifråga om feminismen. När den politiske analytikern Mats Knutsson i Rapports morgonsändning (SVT 070119) beskrev Sahlins politiska gärning konstaterade han att hon inte utmärkt sig i de stora ideologiska frågorna, utan gått i bräschen just för hbt-gruppens intressen.
Knutssons analys bör förtydligas med att för Sahlin är minoritetsfrågan den stora ideologiska frågan (vilket per definition innebär att majoriteten/folkstyret, demokratins grundbult, får vika sig). Hon har gått längst fram i tåget under alla de år som den s k Pridefestivalen hittills har hållits, där hbt-personer intar huvudstadens gator för att proklamera sin läggning. I en intervju gjord av festivalens webbgrupp sommaren 2006 sade hon: "Jag pratar ju alltid om hbt i nästan allt jag gör. Det går till och med att ta in när man pratar kärnkraft och energipolitik." Hon klargjorde också att hon "har anställt flera av människorna som är här på Pride" (Världen idag 070119).
Det för Sahlin typiska att blanda in känslor innebär att objektivitet, saklighet och analytisk precision går förlorad. Det är därför som hon utan skrupler kan häva ur sig att Sverige i behandlingen av våra minoriteter är som Sydafrika (DN-Debatt 970930), där lagen stadgade att svarta och vita inte fick gifta sig, svarta inte fick utbilda sig, ha vissa yrken etc. I Sahlins mångkulturella värld ska infödda svenskar ge plats åt invandrare vid anställningar. Om två personer, en svensk och en invandrare med likartade meriter söker jobb, så ska arbetsgivaren enligt Sahlin välja "den som heter Mohammed. […] Det ska räkna som ett plus att ha annan etnisk bakgrund än den svenska" (Göteborgs-Posten 001022).
Hon har dömt ut svensk asylpolitik som inhuman, men inte med sakliga argument utan utifrån hennes personliga känslor och åsikter. När Mohammed Skaheri hösten 1996 tog livet av sig efter att ha fått avslag på sin asylansökan, fördömde Sahlin dåvarande Invandrarverkets beslut med motiveringen att Shakeris öde var tragiskt eftersom han var så "vacker", ett epitet hon använde tre gånger i en krönika i HSB-tidningen Vår bostad samma höst. Enligt det synsättet ska demokratiskt fattade lagar alltså inte gälla i asylhanteringen, utan kriteriet för att få stanna utgörs av om man i Sahlins ögon är vacker eller ej.
Hon drar sig inte för att nedvärdera svenskarna och dess historia och kultur av fred, demokrati, jämställdhet och mer pittoreska inslag såsom midsommarfirandet. När hon deltog i turkiska ungdomsförbundets kongress Euroturk våren 2002 sade hon: "Jag tror att det lite är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Midsommar och sådana töntiga saker." Även om det inte direkt hör hit kan det nämnas att Jens Orback, enligt Sahlin en av hennes bästa vänner, uttryckte följande efter ritualmordet på konstnären Theo van Gogh i Holland hösten 2004: "Vi måste vara öppna och generösa mot muslimer och islam, för när vi blir i minoritet kommer de att göra likadant tillbaka mot oss." (gratistidningen Sverige i centrum, nr 2/05).
När Sahlin 2003 tog över rodret som integrationsminister lät hon sparka statsvetaren Anders Westholm, som ledde statens integrationspolitiska projekt. Trots protester från ett 70-tal forskare tillsatte hon istället hon professor Maosud Kamali vars utfall mot Sverige och svenskarna är så pinsamma att till och med delar av det politiskt korrekta etablissemanget har reagerat. Sahlins motivering till att avskeda Westholm var att han utgjorde en del av de "förtyckande strukturerna", de strukturer Sahlin vill avskaffa. Hon verkar inte medveten om att dessa strukturer, där jämställdhet utgjort stommen, till allra största delen har skapats av hennes eget parti som styrt Sverige under merparten av 1900-talet.
Ovan såg vi att hennes engagemang för hbt-gruppen bottnar i personliga erfarenheter (flera vänner som är hbt, anställer dem gärna osv). Samma sak tycks gälla hennes engagemang för mångkulturen. Hon har klargjort att "de första stora kärlekarna jag hade var med svartskallar". Med en chilenare fick sin första dotter som i sin tur sedermera blev ihop med "med en svart kille och då fick jag se ännu mer saker genom dem om ett Sverige som jag inte riktigt trodde fanns" (Metros bilaga Gringo, 040920).
Hur är hon då i övrigt? "Många i hennes omgivning har vittnat om hur Sahlin har svårt att passa tider och kommer oförberedd till möten om hon ens kommer. – Hon är jävligt slarvig. Det vet alla. De som förnekar det antingen ljuger eller förtränger det, säger en tidigare regeringskollega" (AB 070121). Följande lista får fräscha upp minnet för den som tror att hennes skandaler under 90-talet endast handlade om Toblerone, vilket fått feminister att skräna om att en man minsann inte skulle fått avgå för en chokladbits skull.
– Obetald tv-licens
– Privata kontantuttag på 10 000-tals kronor på statens kredit kort
– Privata bilhyror på statens kreditkort
– Privata klädinköp på statens kreditkort
– Ett 30 tal p-böter till kronofogden
– Obetalda dagisavgifter
– En "time-out" på Mauritius som blev ganska dyr för skattebetalarna
Att en minister inte kunnat hålla reda på detta vittnar antingen om en arrogant attityd som tycks frodas i de högre skikten, där alltfler anser sig stå över den vanlige medborgaren. En mer välvillig tolkning ger bilden av en oansvarig och glömsk person. Ingetdera är särskilt smickrande, särskilt inte som man ska leda landets största parti.
I boken Praktisk retorik (1998) skriver Göran Hägg om fenomenet Mona Sahlin, om hur hon lyckades
”bli ’våran Mona’ med hela rörelsen och en god del av det övriga folket. Hon klädde sig och klippte sig som ett Konsumbiträde och pratade en med åren och ökad mediaexponering alltmer utrerad stockholmska, en Söderdialekt som knappast funnits på hennes hemort Nacka då hon växte upp, om den någonsin existerat utom i gamla pilsnerfilmer som Anderssonskans Kalle eller Söderkåkar. Med retorisk skicklighet som ingen annan längre besatt i partitoppen upprepade hon dagens budskap från de innersta cirklarna på ett sätt som lät som om det kom direkt från hennes eget hjärta. ’Det är häftigt att betala skatt!’ tillhör faktiskt de få mer lyckade formuleringarna från vänster i de senaste decenniernas svenska politiska debatt.”
Vad få känner till är Sahlin häromåret deltog vid Bilderbergmötet, ett möte som sedan 1954 hålls varje år med ledande politiker, journalister och företrädare för näringslivet. Massmedia rapporterar inte från mötet som hålls bakom lyckta dörrar, utan insyn, där inga protokoll förs och ingen av deltagarna yppar ett ord om vad man pratat om. Kritiker menar att här bestäms informellt den nya riktningen för politiken i Västvärlden, vilket i sin tur påverkar övriga världen.
USAs främste företrädare på det första Bilderbergmötet och en flitig deltagare sedan dess, mångmiljardären och ägaren till flera multinationella bolag, David Rockefeller, har indirekt berört ämnet i sina memoarer, Memoirs, från 2002. Han skriver om hur kritiker, vilka han kallar "ideologiska extremister på båda sidor om det politiska spektrat", tagit upp allmänt kända händelser
”för att attackera familjen Rockefeller för att ha ett oproportionerligt inflytande som de hävdar vi utnyttjar för att styra över Amerikas politiska och ekonomiska institutioner. Vissa tror till och med att vi är en del av en hemlig sammansvärjning som arbetar mot USAs intressen. De beskriver min familj och mig själv som ’internationalister’ och hävdar att jag konspirerar tillsammans med andra runt om på Jorden för att bygga en mer integrerad global politisk och ekonomisk struktur enhetlig värld om ni så vill. Om dessa är anklagelserna mot mig, så erkänner jag mig skyldig, och jag är stolt över det.”
Hur det verkligen ligger till med Bilderberggruppens inflytande är naturligtvis svårt att avgöra. I alla händelser är det uppenbart att politik och näringsliv/kapital smälter ihop på dessa möten (utan att media granskar det). I samtliga europeiska länder blir politiken mer och mer nyliberal med nedskuren offentlig välfärd. Utöver Sahlin kan nämnas att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt också deltagit vid Bildebergmöten.
Den moderna människan tenderar att alltmer gå från ett reflekterande och rationellt förhållningssätt, där tanken föregår handlingen, till ett reflexivt och impulsivt förhållningssätt, där känslan styr handlingen. Mona Sahlin är ett typexempel på detta. Ur demokratisk synvinkel är det oroväckande att en sådan stil ska prägla politiken.
Socialdemokratiska arbetarepartiet kommer inte att vinna fler val så länge Sahlin styr, men en personlig prägel med mera feminism, hbt och mångkultur kommer det att bli. Särskilt invandringen, uppbackad av samtliga riksdagspartier, är ett oerhört dyrt kalas, i längden ohållbart att förena med välfärd.* Nyliberalerna applåderar.
John Järvenpää
* Lars Jansson, lektor i ekonomi vid Göteborgs universitet, har i sin bok Mångkultur eller välfärd? (2002) kommit fram till att invandringen för 1999 kostade samhället 240 miljarder. Beräkningen har utsatts för kritik. Likväl har hans slutsats att Sverige berikar andra folk till kostnad av mindre välfärd – antytts i andra sammanhang. Ekonomiprofessor Bo Södersten har påtalat att kostnaderna för svensk invandringspolitik "blir alltmer av det absurdas teater". "I ett läge där den svenska välfärdsstaten krackelerar är den linjen knappast längre hållbar" (DN-Debatt 031228).
Se även länken om Monas fifflande: http://bubblare.se/mona_fifflar/
Om skribenten: Järven
