Dödsmisshandeln av 78-årige Inger i Landskrona begicks av en 23-årig invandrare med libanesiskt medborgarskap. Denne kände sig kränkt av att Inger och hennes make var missnöjda med att han blockerade en parkeringsplats. Massmedia har valt att angripa den förmenta främlingsfientlighet som man menar har uppkommit efter Ingers död. Däremot har man knappast talat alls om våldets orsaker och konsekvenser i ett vidare, etnologiskt och sociologiskt, perspektiv. Det finns därför anledning att belysa detta.

I januari skrev de ledande kommunalpolitikerna Torkild Strandberg (FP) och Cecilia Brorson (M) en text med rubriken Rädda Landskrona – sista chansen (pdf). Det är en skrämmande bild av Landskrona. På samma sätt ger statistiken kring grova våldsbrott, där utomeuropéer är kraftigt överrepresenterade, en skrämmande bild av dagens Sverige.

Häromåret presenterade forskaren och dåvarande FP-politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005/06. Han konstaterar bl a att

"invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt" (DN-Debatt 051212).

Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott. Anmärkningsvärt är att det dröjde ytterligare ca ett halvår innan rapporten slutligen offentliggjordes och då i ett sådant skick att det är mycket svårt, i vissa fall omöjligt, att utläsa somliga av de av Rojas anförda siffrorna.

Andra områden där utomeuropéer är kraftigt överrepresenterade gäller arbetslöshet och uppbärande av socialbidrag. Dessa förvaltas av arbetsförmedlingarna och socialkontoren. Akademikerförbundet SSR har gjort ett antal stora studier om våld och hot riktade mot handläggare på dessa och liknande arbetsplaster.[1] 2006 års undersökning visar att 70 procent av handläggarna "fanns på arbetsplatser där kolleger utsatts för hot och våld de senaste åren". I en undersökning från 2004 som berörde landets socialkontor "framkom det att 74 procent av socialsekreterarna och deras chefer varit utsatta för hot och/eller våld någon gång i sitt yrkesliv".

I SSR-studierna sägs visserligen ingenting om angriparnas härkomst. Men med tanke på att åtskilliga invandrare får socialbidrag och därmed har kontakt med handläggare, är det inte orimligt att tänka sig att de står för en majoritet av hoten.

Siffrorna ger en vink om att det en gång så stabila och trygga Sverige är på väg att bli ett mycket otryggt samhälle. Normala tillika traditionella, nordiska beteendemönster – där folk är artiga och hyggliga mot varandra och söker lösa missförstånd och konflikter via dialog – har alltmer kommit urholkas till förmån för ilska, aggressivitet, hot och våld.

Efter Ingers död höll den misstänktes familj presskonferens i en av Landskronas moskéer. Man bad om ursäkt samtidigt som man hävdade att Ingers död var en ”olyckshändelse”. Den misstänktes advokat, Leif Silbersky, känd för att dyka upp i sensationella fall, spann vidare på detta och hävdade likaså att det var en olycka. Silbersky lyfte även fram att hans klient är en vanlig, hyvens kille som inte har begått brott förut.

Silbersky pekar här, om än omedvetet, på en viktig sak: om hans klient är en vanlig, normal person så torde hans beteende, inte att misshandla men väl att bli ilsken för minsta lilla ”kränkning”, vara vanligt i den kultur som han och hans föräldrar kommer ifrån och har präglats av.

Ovan redovisade statistik indikerar att det är så. En ytterligare indikation är kurserna i konflikthantering som oförvitliga svenska arbetare tvingas gå, inte för att de betett sig illa utan för att i huvudsak personer med utländsk bakgrund har förpestat deras arbetsmiljö, t ex med stenkastning mot räddningspersonal som ofta behöver polisbeskydd för att kunna utföra sitt jobb. Högljuddhet, känslosvall och ilska är en del av beteenderepertoaren i Mellanöstern. Området är vidsträckt och hyser flera semitiska folkslag dit förutom judar räknas araber, etiopier, syrianer m fl.

Media har läckt ut uppgifter om en preliminär, men obekräftad, rättsobduktion. Enligt dessa uppgifter ska Inger ha haft ett svagt blodkärl i hjärnan. Kärlet sprack när hon föll till marken och slog i huvudet. För den genomsnittlige betraktaren, med vanligt sunt förnuft och rättsmedvetande, sprack kärlet till följd av misshandeln som därmed alltså är orsaken till hennes död. En härdad advokat skulle emellertid kunna vända på steken och hävda att Inger dog inte som en följd av misshandeln utan pga det svaga blodkärlet. Andemeningen av ett sådant resonemang är att det nog hade spruckit förr eller senare ändå.

Silbersky avvaktar tills obduktionen offentliggörs men har redan påpekat att "ett klarläggande av dödsorsaken kan ge en mildare bedömning av vad som hänt" (Dagens Nyheter 100421). Silbersky har också krävt att hans klient skulle försättas på fri fot. När det inte skedde vid omförhandlingen i Lunds tingsrätt blev den misstänktes familj och vänner ursinniga. Man skrek och gormade, spottade och kastade en penna mot åklagaren som begärde omhäktningen.

Ur nordisk synvinkel är det makalöst att inte acceptera ett domstolsbeslut, särskilt under rådande omständigheter. Men i den arabisk-semitiska kultur som familjen kommer ifrån är det normalt – som Silbersky framhäver så rör det sig ju om en helt vanlig libanes. I dylika kulturer försvarar man i alla lägen sina familjemedlemmar vad de än gjort. I samband med s k hedersmord har det varit regel att familj, släkt och vänner slutit upp bakom den som i hederns namn mördat, oftast egna familjemedlemmar som man ansett brutit mot traditionen, t ex när dottern eller systern haft ett förhållande med en svensk man.

Det finns flera skillnader mellan detta och det typiskt nordiska beteendet. Om en svensk flicka inleder ett förhållande med en främling så kan hennes familj förvisso ogilla det, men vanligast är att man tolererar och håller god min. Om en svensk man dödar sin hustru kan han inte räkna med släktens stöd. Istället stöts han bort. Visserligen kan han förlåtas men då efter avtjänat straff. Har man gjort något så fruktansvärt förväntas man att skämmas och ta sitt straff ”som en man”. Svenska män som slår är oftast psykiskt labila eller gör det på fyllan. Något kulturellt eller samhälleligt stöd för deras beteende finns inte, vilket däremot är fallet inom en del arabstater.

Gällande Landskrona så var Inger en för den misstänkte okänd person som han kände sig kränkt av och slog till. Troligen har hans beteende att göra med att utomstående – personer utanför familjen, i synnerhet kvinnor – enligt hans normsystem inte har rätt att tillrättavisa mannen. Detta i sin tur kan spåras till antingen hederskulturen eller islam som stadgar att kvinnor är underordnade mannen och att icke-muslimer är ”otrogna hundar” som i vissa situationer får behandlas illa. Denna förklaringsmodell är i linje med familjens stöd till den misstänkte liksom deras vedervärdiga beteende vid omhäktningen.

Den misstänktes försvarsadvokat har även han semitiskt påbrå, dock judiskt sådant. Sannolikt har hans överslätande attityd – ”olyckshändelse” – mera har att göra med den blandning av grandiosa, narcissistiska personlighet som präglar många advokater vars munvighet kan manipulera och förvränga en dödsmisshandel till en olyckshändelse, än hans semitiska bakgrund. Det finns heller inget statistiskt stöd för att judar i Europa är våldsbenägna. Det aktuella fallet handlar inte heller om detta.

Emellertid utmärks judarnas heliga texter av hämndmentaliteten ”öga för öga – tand för tand” riktad främst mot goyim, icke-judar. För extrema, ortodoxa judar är andra folks liv tämligen likgiltigt, något som bl a professor Israel Shahak har visat. Shahak menar att detta extrema synsätt har implementerats i det israeliska vardagslivet. Detta visar sig inte minst i staten Israels behandling av palestinierna, en politik som stöds av en stor majoritet av landets judar (analogt är majoriteten palestinier avogt inställda mot judarna).

Kristendomen som i århundraden varit ett fundament i Västerlandet och Norden har, jämfört med beskrivna traditioner, kulturer och religioner, en förlåtande kärna. Jesus, själv jude, tog avstånd från judendomens hämndmentalitet och uppmanade istället människan att vända andra kinden till. Alla gör fel men man kan förlåtas, enligt kristendomen. Både kristendomen och islam är öppna för alla som tror på och vill ta till sig respektive lära. Judendomen å sin sida utmärks av en exkluderande slagsida, där det etniskt-judiska i kombination med tron är avgörande för huruvida man verkligen tillhör "det utvalda folket" eller ej.

Vad anbelangar svensk kvinnosyn så kan dess anor spåras till bl a Birger Jarl, som av initierade bedömare anses vara grundare av Sverige. Redan på 1200-talet införde han en lag om kvinnofrid som gav ett särkilt skydd åt kvinnan. Även vikingarna hade liknande rättsregler.

Sammanfattning och slutsats
Den misstänktes beteende i kombination med den överrepresentation av grova våldbrott som utomeuropéer står för, bör alltså sättas in i ett större sammanhang. Skillnader i konflikthantering mellan nordisk och utomeuropeisk, arabisk-semitisk, kultur eller tradition är härvid centralt.

Som framgått verkar det vara ganska normalt att man i den misstänktes kulturkrets har en mera aggressiv stil medan den nordiska är inriktad på samtal. I Sverige råder emellertid en politisk kultur som, i toleransens namn, alltmer bagatelliserar den förra stilen: begrepp som ”bus”, "fattigdom" och ”diskriminering” används flitigt av naiva forskare och politiker som vill "förklara" och "förstå". Samtidigt skuldbelägger man svenskarna som anmodas lära sig konflikthantering för att på ett normalt sätt kunna utföra sina jobb. Bagatelliserandet förstärks av statens representanter där framförallt DO anser att Sverige generellt är en "diskriminerande struktur" som kränker diverse minoriteter.

Härtill kan alltså läggas försvarsadvokater som inte verkar förhålla sig tillräckligt objektivt till sakförhållanden. I sina försvar strävar de alltid efter att hitta "förmildrande omständigheter" för att klienten ska få ett så lågt straff som möjligt. Att omformulera en dödsmisshandel till olyckshändelse ingår i mönstret.

Vad vi bevittnar är hur överheten normaliserar våld i det svenska samhället.
Redaktionen – reaktion.nu

[1] Denna fotnot lades till 12 juni 2010. Orsaken är att det tidigare fanns en direktlänk till SSR-studien som dock är bruten. Det går inte heller att infoga någon ny länk. Men den som vill kika på rapporterna kan prova med att klippa in någon av följande två adresser som ska leda rätt:
www.akademssr.se/getfile/Handbok%20hot%20o%20våld.pdf?id=84
www.­akademssr.­se/­akademssr/­pdf/­hot_vald.­pdf

Om skribenten: Järven

Familjär samhällsvetare; arkeofuturist, pragmatiker och realist; partipolitiskt obunden. Ogillar sektmentalitet och inskränkthet. Uttråkad av förutsägbara argument, plattityder och falskspel. Gillar naturupplevelser, träning och kreativitet. Gläds över sin familj, hedersamt beteende, en god bok, ny miljövänlig teknik, fågelkvitter, en vacker solnedgång, ren luft och mat och rent vatten samt en trevlig kväll med god mat och dryck i goda vänners lag.