Ibland skriver jag om film här på Motpol. Jag brukar behandla filmklassiker som är intressanta ur ett eller annat perspektiv. Som konservativt, traditionellt eller arkeofuturistiskt. Nu är det dags igen. Ämnet denna gång är Lawrence of Arabia. (Texten har tidigare varit publicerad i Nationell Idag 30/2014.)
Mellanöstern har varit en konflikthärd länge och väl. I början av 1900-talet berodde det på att det turkiska väldet föll samman och att britterna då stödde araberna i deras frihetskamp. En film som skildrar detta är Lawrence of Arabia från 1962.
Det är ju så att Mellanösterns politik är ett snårigt ämne. Jag tänker inte gå in på det i denna artikel. Jag tänker fokusera på det mänskliga dramat, gestaltat av legenden Lawrence of Arabia.
Vem var då den historiske Lawrence of Arabia? – Han hette Thomas Edward Lawrence och levde 1888-1935. Redan som historiestudent i Oxford var han äventyrligt lagd. 1909 ägnade han till exempel tre månader åt att besöka ruiner av korsfararborgar i Syrien. Han genomgick även en reservofficerskurs. Sedan han tagit sin universitetsexamen 1910 fick han jobb på arkeologiska utgrävningar i Syrien. När första världskriget bröt ut 1914 fortsatte Lawrence med arkeologin som täckmantel för spionverksamhet. Senare samma år blev han formellt anställd av armén som officer vid staben i Kairo. Egypten var ju en brittisk imperiebesittning. Och då vidtog det som filmen handlar om, hur Lawrence blir förbindelseofficer och inspiratör för arabernas uppror mot turkarna.
– – –
När kriget slutade var Lawrence överste. Hans resterande livsbana fram till döden 1935 skildras inte i filmen (jo, hans död i en motorcykelolycka är med, den inleder filmen). Men efterkrigstidskarriären var på sitt sätt märklig även den, dock var den inte så heroisk som det han gjort under kriget. 1922 gick han till exempel in vid flygvapnet som menig, under antaget namn. Ett mycket bisarrt drag av en arméöverste, kan man tycka. Inom flyget åstadkom han inget av värde. Men han ägnade även dessa år åt att skriva böcker, som memoarerna Visdomens sju pelare.
Lawrence uträttade en hel del under första världskriget. I filmen framställs han som en civil som råkar hamna i krig, en civil som sedan blir krigare. I verkligheten var han som sagt arméofficer, men han var ingen karriärofficer. Han var först och främst en äventyrare. Detta är tacksamt att göra film på. Och David Lean gjorde det 1962. Han tog till den stora målarduken och de breda penslarna (filmen är 3,5 timmar lång), men han har för den skull inte försummat detaljarbetet.
Det som fascinerar med filmen är detta: hur en äventyrare och reservkapten ger sig in i en konflikt han har viss kännedom om, och hur han liksom sömngångaraktigt intar rollen av härförare och stabschef för den arabiska kampen mot turkarna. Lawrence kunde arabiska och han var väl insatt i arabiska seder och levnadssätt, men att denne blide arkeolog skulle kunna dra upp strategi och kunna inspirera fälttåg, det var det ingen som trodde från början. Han tog sig steg för steg in i rollen som härförare. Han var emellertid inte psykiskt förberedd på alla påfrestningar. Även detta visas i filmen.
– – –
Lawrence (spelad av Peter O’Toole) var som sagt arméanställd och officer, men han var i själ och hjärta ett slags amatörsoldat. Han kontrasteras som sådan dels av överste Brighton (spelad av Anthony Quayle) som han möter i fält hos araberna, dels av general Allenby i dennes Kairostab. Lawrence har inte samma höga skolning som de men kan därför se möjligheter där en Sandhurst-utbildad officer bara ser hinder. Så kan man inte göra, det har inte gjorts förr…! Med tiden sker en fruktbar arbetsfördelning mellan Brighton och Lawrence, där den förre bistår araberna med tungt understöd, militär expertis alltså, och den senare bistår i att lägga ut den vidare strategin.
Filmen Lawrence of Arabia har många minnesvärda scener. Man kan återge första halvan av dramat för att visa på dess storhet. Jag kommer här att avslöja en del höjdpunkter så härmed är en spoilervarning utfärdad.
Oktober 1916. Lawrence är en egensinnig kapten som tjänstgör i imperiets stab i Kairo. Då får han i uppdrag att åka och sondera den brittiske bundsförvanten prins Feisal i dennes pågående revolt mot turkarna. Turkarna var allierade med tyskarna, som britterna var i krig med i Europa sedan augusti 1914.
– – –
Lawrence ger sig av till Arabien, ridande på sin kamel och med en arabisk vägvisare. Vid en källa dödas vägvisaren av en annan arab, Sherif Ali (spelad av Omar Sharif). Araberna var osams inbördes, olika stammar stred om hegemonin, och vägvisaren hade behövt tillstånd för att dricka ur källan. Lawrence däremot får leva. Väl framme i Feisals läger möter Lawrence överste Brighton, som ber honom hålla en låg profil. Men Lawrence struntar hövligt i det och blir på kuppen Feisals förtrogne. Feisal spelas av Alec Guinness.
I den pågående striden anser Brighton att araberna ska retirera. Men Lawrence föreslår en attack mot Aqaba. Aqaba (idag tillhörigt Jordanien) ligger vid Aqaba-viken, Röda havets nordöstra spets. Om denna hamnstad tas skulle araberna kunna försörjas bättre med brittisk armémateriel. Staden är starkt försvarad mot sjösidan men svagt försvarad på landsidan. Lawrence föreslår en räd utförd med femtio kamelryttare. Han får dessa med sig, ledda av Sherif Ali, plus två betjänter i form av tonårspojkarna Daud och Farraj.
Man måste för att nå till Aqaba korsa Nefud-öknen. Inte ens beduinerna ansåg att den kunde korsas. Men Lawrence trodde det. Väl på väg drabbas en beduin vid namn Gasim av utmattning; han faller av sin kamel under en nattlig ritt. Resten av styrkan är då nästan framme vid en oas men Lawrence vänder om för att rädda Gasim. Han hittar honom och återvänder med honom på kamelryggen. Denna heroiska gärning gör att Sherif Ali äntligen får förtroende för Lawrence. Han ger honom en beduinutstyrsel (med kaftan och sjal för huvudet) och bränner hans brittiska arméuniform.
– – –
För att anfalla Aqaba behöver man stöd av ännu en stam, Howeitat, ledd av Auda abu Tayi, spelad av Anthony Quinn. Lawrence’ plan korsas av att en av Sherif Alis män dödar en av Audas män på grund av en blodsfejd. Howeitat-stammen är nu berättigad att hämnas genom att döda gärningsmannen, men då skulle alliansen i att anfalla Aqaba brista. Lösningen blir att Lawrence, på hans eget förslag, avrättar dråparen; Lawrence står utanför dessa stamfejder och är en neutral part. Då får han veta att det är Gasim som är gärningsmannen. Men han samlar sig, tar fram sin revolver och avrättar honom ändå. Alliansen mellan Sherif Ali och Auda kan därmed bestå och nästa dag anfaller man den turkiska garnisonen i Aqaba. Staden tas och en strålande etappseger är vunnen.
Lawrence måste nu meddela general Allenby i Kairo om segern. Under korsandet av Sinai-öknen dör Daud i ett område med kvicksand. Men Lawrence och Farraj når omsider Suezkanalen och Kairo. Sedan staben fått veta om framgången blir Lawrence befordrad till major. Hjälpen till araberna utökas. Under ett samlat med Allenby säger Lawrence att han trots allt är bekymrad, i alla fall för egen del: han medger att han njöt av att avrätta Gasim. Men Allenby viftar bort det. Sådant är soldatlivet…
Där har ni alltså första halvan av filmen. Allt är fullt av intrikata, mänskliga och heroiska aspekter, med ökenlandskapet som ständigt närvarande referens. Och sedan återstår del två, med ännu fler äventyrliga, blodiga och hjärtslitande turer. Filmen ger hela Lawrence-berättelsen, hans bana under upproret i öknen, men tekniskt har man delat upp det hela i två delar. Det kommer en ”intermission” efter 100 minuter. På bio var detta en tid för paus.
Ska man komma med invändningar mot filmen så nog går det. Till exempel är berättelsen förenklad. Lawrence var inte den ende västerlänningen som upprättade förbindelse med araberna under denna tid. Det fanns flera engelsmän och fransmän som gjorde det. Och filmen överbetonar kanske Lawrence’ civila natur i början av filmen, hans natur av salongshjälte. Men han var som sagt inte helt grön. Men med det sagt: filmen har autentisk prägel. På svenska Wikipedia kan man läsa: ”Filmens bild av händelserna är sammandragen, förenklad och romantiserad, men huvudpersonerna är alla verkliga historiska personer och historien i stora drag riktig.” Detta säger mycket. Denna film har sammanfattat ett komplicerat skeende och gjort det fattbart för en biotittare.
– – –
En betecknande sak med denna film är att den inte har några kvinnoroller. Knappt ens en kvinna i en biroll. Det kan man tolka som man vill, men som drama fungerar det hela ypperligt ändå. Ty kvinnans roll i sammanhanget spelas, kan man säga, av kriget. Lawrence befinner sig i början av filmen i utkanten av kriget (= Kairo), han har rudimentär officersutbildning men dock. Han får så ett uppdrag till Arabien för att få fart på upproret, han gör det och han finner sig plötsligt vara en fullfjädrad krigare. Han märker att han gillar krigarlivet. Han våndas över det men säg det äktenskap som är fritt från spänningar…!
Efter den första fasen av kriget, med intagandet av Aqaba som kulmen för Lawrence, inträder en period av ovisshet. Är han klar med kriget, ska han ut dit igen…? Han får så av Allenby veta att hans öde är att fullfölja sin legendariska bana. Damaskus bör intas, det är både Allenbys och Feisals dröm. För filmens huvudperson betyder detta: Lawrence och kriget hör ihop, de är ihop, de är så att säga gifta. Kriget är Lawrence’ anima, ett begrepp som C. G. Jung lanserade. En anima är individens inbegrepp för det motsatta könet; en man har en kvinnlig anima och en kvinna en manlig anima. Och man är förbunden med denna på möjligen ödesdigert sätt, som kaptenen till sin skuta. Den gamla seden att kaptenen skulle gå under med sitt skepp har ju tolkats som att han är gift med det = skeppet är hans anima. Skepp brukar ju ha kvinnonamn.
– – –
Lawrence är gift med kriget och han ger sig ut på det sista fälttåget. Extasen och hänförelsen, i scenen med truppmassor till häst och på kamelryggen inför avmarschen mot Damaskus, är inte att ta miste på. Kulmen blir ett överfall på en turkisk kolonn som slutar med en massaker. Lawrence har tappat självkontrollen, men vem gör inte det i extasens virvlar. I krig och kärlek är allt tillåtet heter det ju också.
Sedan får kriget sin dubiösa epilog med intagandet av Damaskus, med politisk förvirring, en arabisk reträtt efter hand och Lawrence’ avsked och egen hemresa. Väl hemma, berövad krigets spänning, tappar han styrseln i livet. Han gick därför in som menig i RAF. Detta skulle ha inneburit den nya utmaningen, det nya äventyret, en ny allom uppslukande verksamhet. Det gick väl sådär. Sedan kör han ihjäl sig med motorcykeln: hans hobby var att köra fort med hojen.
Så kan man se Lawrence hjältesaga: formellt renons på kvinnor, men inte essentiellt. Äventyret var hans älskarinna.
Om skribenten: Lennart Svensson
