Bland psykologen CG Jungs allra främsta, inspirerade och mest spännande verk återfinns den lilla artikeln Wotan, på sammanlagt mindre än 20 sidor. Jung försökte där att förstå vilka krafter det var som låg bakom den tyska nationalsocialismen och Tredje Riket, och hans teori är att det var sedan länge nedtryckta sidor av den tyska folksjälen, arketyper, som med explosiv kraft återinträdde på den historiska arenan. Jung, som fortfarande i grunden är psykolog och saknar en känsla för det som är mer än mänskligt, kallar dessa sidor för Wotan efter den tyska guden (motsvarigheten till den svenske Oden). Jung beskriver hur centrala sidor av guden och arketypen Wotan, hans rastlösa vandrande, hans koppling till storm och wut/besatthet/bärsärkaraseri, återkommit hos det tyska folket. Intressant i sammanhanget är hans avslutande ord, där han inser att storm- och krigsgud är bara en sida av Wotan, och att man på sikt även skulle få se hans mer fredliga sidor återkomma. Nu blev det naturligtvis inte så, eftersom ett världskrig kom emellan som tyskarna förlorade, men man kan bara spekulera i vad som kunde ha skett annars. Jung är heller inte odelat positiv till att ett helt folk blir ”besatt” av en storm- och krigsgud, men det är ändå det bästa han skrivit.

Jungs analys upprepades nästan 100 år senare av Michael Moynihan, i Lords of Chaos, där han menade att den tidiga norska blackmetalscenen var en liknande explosiv återkomst av för-kristna teman och arketyper.

But what is more than curious – indeed, salacious to a degree – is that an ancient god of storm and rage, the long latent Wotan, should awake, like an extinct volcano to new activity, in a civilised country that is supposed to have outgrown the Dark Ages for a long time. We have seen him come to life in the German Youth Movement, right at the beginning the blood of several sheep was shed in honour of his resurrection. Armed with backpack and lute, blond youths, sometimes girls as well, could be noticed as restless wanderers on every road from the North Cape to Sicily, faithful adherents of the roaming god… Later, toward the end of the Weimar Republic, the wandering role was taken over by the thousands of unemployed people, who one could encounter everywhere on their aimless rambles… By 1933 they were no longer wandering, but marched in hundreds of thousands.

If we apply our admittedly peculiar point of view consistently, we are driven to conclude that Wotan must, in time, reveal not only the restless, violent, stormy side of his character, but also his ecstatic and mantic qualities – a very different aspect of his nature. If this conclusion is correct, National Socialism would not be the last word. Things must be concealed in the background that we cannot imagine at present, but we may expect them to appear in the course of the next few years or decades.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.