Jag har nyligen skrivit en del om film här. Som denna. Nu kommer ännu en filmklassiker, den tredje och sista av dessa texter som skulle ha gått i Nationell Idag. Idag är det Ingmar Bergman som granskas.
Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman hör till hans mest hyllade filmer. Det är verkligen en välgjord historia, enkel men samtidigt slående och gripande. Men man kan ha åsikter om den ateism som filmen gestaltar. En oförmåga att förstå Guds väsen präglade Bergman genom hela hans karriär.
I boken Bilder (2008) berättar Bergman om hur några av hans filmer kom till. Han skriver även generellt om vissa ämnen, såsom religionen. Han återger träffande sina föräldrars gammeldags religiositet, inriktad på perfektion:
”Mina föräldrar talade om fromhet och kärlek och ödmjukhet. Jag har verkligen bemödat mig. Men så länge det fanns en gud i min värld kunde jag inte ens komma i närheten av mina mål. Ödmjukheten var inte tillräckligt ödmjuk. Kärleken var i alla fall mycket mindre än Kristi kärlek eller helgonens eller till och med min mors kärlek. Och fromheten förgiftades alltid av svåra tvivel. Nu när gud är borta känner jag att allt detta är mitt: fromheten inför livet. Ödmjukheten inför mitt meningslösa öde. Och kärleken till de andra, rädda, plågade, grymma barnen.” (s 53-54)
– – –
Ingmar Bergman befriades av att mönstra ut Gud ur sitt credo. Han tillämpar tesen att Gud inte finns. I sina filmer predikar han sedan ateism lika intensivt som fadern fordom predikade sin gudstro. Men Bergman detroniserar realiter inte Gud, bara den förvridna gudsgestalt han fått sig med modersmjölken. På s 210 i Bilder kommer han med sitt främsta bevis för guds icke-existens: när Bergman sövdes med narkos för en operation upplevde han ingenting! Allt blev komplett svart. Invändningen mot detta är ju att så är det i regel under narkos. Man drömmer inget, ser inget av sitt ”inre”. Men detta tar Bergman som intäkt för sin ateism: ”Först är man och sedan är man inte. Detta är ytterst tillfredsställande.”
Allting andligt slängs ut på grundval av en upplevelse under narkos: Gud, själen, livet efter detta, inget finns, allt är en illusion för så är det ju bara, narkosupplevelsen är beviset…! Det kan vara ett hjärtevärmande credo för en ateist. Men något bevis för Guds frånvaro är det inte.
Och helt Gudsbefriad blir inte Bergman för den skull. Hans filmer har förvisso en ateistisk feeling men han är nog vidsynt att även ge röst åt en, ska vi säga, mångtonig teism. Som i Fanny och Alexander (1982), där Eva Frölings rollfigur gift sig med en biskop. Hon säger sig inte förstå hans stränga Gudssyn: ”Min Gud har tusen namn och tusen ansikten” säger hon. Det är en i sammanhanget befriande replik. Bergman låser sig inte vid ateismen som dogm. Gud finns och han är en möjlighet och en inspiration.
– – –
Filmen Fanny och Alexander gestaltar för sin del ett slags glädje. Det må vara att den filmen, på ett plan, åter är en uppgörelse med en feluppfattad, stelnad kristendom. Men filmen i övrigt hyllar det borgerliga livet, det är inspiration och glädje. Bergman i en anteckning under arbetet med filmen:
”Jag vill äntligen gestalta den glädje, som jag trots allt bär med mig och som jag så sällan och så svagt ger liv i mitt arbete. Att få skildra handlingskraft, livsduglighet, snällhet. Ja, det vore inte så dumt för en gångs skull.” (s 317)
Men även tidigare i sin karriär kunde Bergman gestalta glädje, liv och godhet. I sina bästa ögonblick fick han med både ljus och skugga. Det ser man till exempel i Det sjunde inseglet (1957). Filmen är respektingivande, men den har sina brister.
– – –
Det sjunde inseglet är en film om dödsrädsla och Guds påstådda frånvaro. Dödsrädsla är för sin del ett symptom på ateism, på avsaknad av tro på något mer än det biologiska livet. Det är, som det brukar heta, en film om Guds tystnad. Men snarare är det en film om Bergmans dövhet, hans oförmåga att fatta detta: att Guds rike är inom en (Luk 17:21). – Nåväl, visst kan man skildra dödsångest. Men hos en riddare? Jag förundrar mig över riddaren Antonius Block som, när han i början av filmen möter Döden, säger sig inte vara beredd att dö. ”Min kropp är beredd – inte jag själv.” Då frågar man sig: vad är det för en krigsman som varit på fälttåg i det heliga landet, som inte essentiellt är beredd att dö?
Filmen fortsätter i samma stil. Blocks väpnare är också rädd att dö. Jag förstår mig inte på detta dödsfrossande. Riddare, soldater och krigare värda namnet torde ha bekämpat dödsrädslan. Om något borde de välkomna döden.
– – –
Soldater måste bli ”du och bror med döden”. Den vinkeln hade jag själv i min novell Riddaren djävulen och döden som gavs ut i bokform 2007. Och jag medger att jag skrev den som något av en polemik mot Bergmans av dödsångest slagna riddare. I min novell heter hjälten Simon le Bon, känd som den svarte riddaren. Under ett fältslag möter han Döden och le Bon frågar denna ivrigt om han får dö. Men svaret blir nej. Under ett senare möte ställs frågan igen, och Döden ställer då motfrågan varför le Bon så gärna vill dö. Då låter det så här:
” ”Varför?” sa le Bon. ”Tja, man vill dö där man känner sig hemma, när man står på topp, gå under med flygande fanor och klingande spel. Jag känner mig hemma här på slagfältet. Allt jag gjort i min bana har syftat till att bli en ypperlig krigare, och jag lever bara när jag strider. Alltså vill jag dö i strid. Det är inte konstigare än att en skådespelares önskedöd är på scenen, och att en diktares önskedöd är när han håller på att dikta, just när han kommit på en oslagbar formulering.”
”Det [säger Döden] var en vältalig bön om att få dö, må jag säga. Men jag säger åter: nej, du får inte komma med. Jag ska faktiskt ta och avslöja något för dig: du kommer aldrig att få dö i strid. Det känns tungt, va?”
”Mycket tungt”, sa le Bon. ”Vad har jag då att leva för?”
”Tja. Du kan väl leva för att – leva? Att strida är inte allt här i världen.”
– – –
Mer händer i novellen. Men det går utanför ämnet här, Bergmans Det sjunde inseglet. Jag har en del kritik kvar att ge, se nedan. Men kritiken åsido är Det sjunde inseglet även värd att kallas klassiker. Bergman förmår ta sagans element (sådant som riddaren och döden) och göra begriplig film av det. Scenen med Antonius och Döden som spelar schack är till exempel alldeles i början. Man har nyttjat enkla medel: bara en stenig strand, en riddare i korsfarardräkt, ett schackspel och Döden – ej med lie och dödskalleansikte, men med tättsittande svart huva och vitsminkat ansikte. Bengt Ekerot, som spelar Döden, kom i samråd med Bergman fram till att en dylik ”pajazzo”-sminkning, var den i sammanhanget mest effektfulla.
Även det som föregår detta är exemplariskt. Man kan säga: en låt präglas av sitt intro, introt anger tonen för låten, och den rätta tonträffen för en roman eller film, etablerad i den absoluta början, gör oändligt mycket för resten. Här inleds allt med ett musikstycke som vagt påminner om Carl Orffs Carmina Burana, med en latinsk kör som extatiskt sjunger ut. Om jag förstått saken rätt är det Erik Nordgren som gjort denna musik, modern musik med medeltida prägel. – Till musiken visas en sommargrynings himmel. Och sedan läser en voice-over Bibeltexten från Uppenbarelseboken om hur ”Lammet bröt det sjunde inseglet” – säga vad man vill men detta ger rätt atmosfär, ödesmättat och arkaiskt. Sedan får man se Antonius och hans väpnare ligga på stranden, som döda. Men deras hästar lever, släntrar i vattnet. Och strax visar det sig att männen bara sovit. Och sedan, efter några ordlösa, vardagliga klipp, kommer Döden. Det är effektfullt. Det visar hur man inte behöver ha specialeffekter och dyra inspelningsplatser för att göra episk film. Allt som krävs som regissör är genialitet och en förlitan på sin förmåga.
– – –
Som antytt, Det sjunde inseglet för in mytiska element i vardagen – i 1300-talets vardag. Till 1300-talet per se har Bergman förhållit sig fritt. Det fanns till exempel inga häxprocesser i Sverige då, så som en scen gör gällande. Men den behövs för helheten, för att visa Antonius sunda förnuft och livsnärhet. Även inslaget med Bibi Anderssons och Nils Poppes gycklare har stor effekt: konsten, det musiska sinnelaget, behövs i alla tider när grubbel hotar att ta överhanden.
Njutbar är också scenen när Antonius serveras mjölk och smultron av gycklarna. Han säger: ”Detta ska bli mig ett tecken.” Detta har kallats en sekulär, icke-kyrklig nattvard. Livet hyllas i form av smultron i mjölk. Det är som Nietzsches Så talade Zarathustra och dess ”honungsoffer”, en annan icke-kyrklig ceremoni. Som antytt är jag inte någon anti-kristen predikant, tvärtom, men visst måste man få visualisera symboliska, innebördsrika måltider utan att allt måste handla om det sedvanliga vin och bröd.
Det sjunde inseglet visar en gymnasial dödsångest. Och en gammaldags föreställning om att Gud ska sökas utom en. Modern andlighet för sin del, den vet att Gud, i den mån han finns, är ett esoteriskt fenomen = ett inre, och ej ett yttre (= exoteriskt). Som antytt har insatt folk sedan Jesu tid vetat att ”Guds rike är invärtes i eder”. Inte bara kristendomen har denna teosofi utan även hinduismen, ja alla religioner med Gud i centrum. Via gnosticismen, som har beröring med många eurasiatiska religioner, lärs idén om individens ljus som en del av Guds ljus. Att den svenska publiken aldrig ska fatta det, och istället hylla ateisten Bergman som något slags orakel, är beklämmande. Hans ”trilogi om Guds tystnad” (Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden) ses som någon form av evigt giltigt domslut i frågan om Guds existens. Man tar sig för pannan.
– – –
Det må vara att Nattvardsgästerna (1961) ganska drabbande visar den traditionella religionens oförmåga att ge svar. I atombombens värld, hur ska man finna tröst? Inte ens prästen kan ge det här. Men Bergmans misstag i denna film är, återigen, att han har en för primitiv Gudsbild. Gud är inte någon gubbe på ett moln som ska uppenbaras för oss. Ingen har ändå sett Gud, det vet vi med en djupare mystisk förståelse än nihilisten Bergman. – Diskuterar man, som Bergman, Guds existens måste man också beakta tesen att han lever inom oss alla. Mystikern Mäster Eckart sa att människans innersta väsen är ”själsgnistan”, tyska ”das Fünklein der Seele”. Den är ett fragment av det stora, eviga Gudsljuset.
Dylika perspektiv är helt frånvarande i Bergmans värld. Han angriper Gud med ett slags halmgubbs-argument (”strawman argument”). Dvs Gud görs till en yttre kraft, möjlig att angripa, och när man sedan säger ”men han finns ju inte, han visar sig ju inte” – då anses ateismen bevisad, den är då etablerad som ledkultur i hela Folkhemssverige, från Smygehuk till Treriksröset, och vägen är fri för att ta kål på allt annat som hör till den sedvanliga kulturen, som tradition, nation och moral.
Samma ateism kavlas ut i Det sjunde inseglet. Och på slutet går allt åt pipsvängen, Döden kommer för att hämta alla. Denna nihilism är kvävande. Men det hela räddas av att de allra sista minuterna upplåts åt gycklarparet och deras son. Till fågelkvitter bereder de sig att åka till nästa stad. Poppe stelnar dock till och ser, som i en syn, Döden dansa iväg med riddaren och hans familj på ett åskrön. Men de allra sista bilderna visar hur gycklarna i solen åker vidare i livet. Livet triumferar. Jag tycker detta slut är balanserat. Det är ljus och skugga, konst som exempel på ”harmoni genom konflikt”. Därför är Det sjunde inseglet möjligen värd sitt salt.
Om skribenten: Lennart Svensson
