Gabriele D’Annunzio (1863-1938) var författare, politiker och soldat. Hans verksamhet efter första världskriget påverkade bland annat Mussolini. Som författare skapade D’Annunzio en rad verk i olika genrer: romaner, dikter och pjäser av traditionellt slag, texter med känsla och verve för Italien och den egna abruzziska hembygden. – I denna recension av ”Elden” kommer jag att avslöja slutet. Spoilervarning utfärdad alltså.
1.
D’Annunzios sista roman hette ”Elden” (”Il fuoco”). Den utspelas 1882-1883 och utgavs 1900. Texten är energisk och mångskiftande, den utstrålar kraft och inspiration. Här slösas inte tid på problem eller orättvisor, på indignation eller klagan. För den skull är den ingen enformig lovsång. Den undersöker konst och liv genom temperamentet hos huvudpersonen, Stelio Effrena.
Effrena är en genialisk poet och dramatiker, drygt 20 år gammal. Poetens efternamn är konstruerat för att ge denna innebörd: ”inga tyglar”, av latinets ”ex frenis”. Effrena är en kreativ vulkan, han tyglas inte av idéer om konventionell moral. Han gestaltar sitt liv kreativt och amoröst. Han är ihop med den 20 år äldre skådespelerskan La Foscarina. Hon är modellerad efter Eleonora Duse (1858-1924), som D’Annunzio var ihop med i verkliga livet. Men där var åldersskillnaden bara fyra år till hennes nackdel. Dock har D’Annunzio i La Foscarina trovärdigt skildrat en mogen kvinna. Passionerna svallar, även om Foscarina inte är ”drop dead gorgeous” i varje tum. Hon har patos och utstrålning som den skådespelare hon är.
Romanen börjar en kväll i Venedig i september 1882. Stelio och Foscarina åker gondol över redden. Återhållet och värdigt dyrkar denna kvinna sin poet, hon pekar på saker i omgivningen som hon gissar inspirerar honom. Så där håller det på i 30 sidor: energiskt men ändå stilla, med målande skildringar av miljön. Venedigs vatten ställs mot elden i form av den eldfest som denna tid hålls i staden med fyrverkerier, samt den kreativa eld som rasar i Effrenas inre.
2.
Gondolresan slutar vid palatskajen där man går i land. Stelio ska hålla ett tal i Dogepalatset (Palazzo Ducale) inför en entusiastisk publik. Han utlägger där sin konstfilosofi som består av 1) vurm för antik och annan klassisk konst 2) att njuta konst är ett medel för mental utveckling, det gör en intelligent 3) konstnären är en magiker som genom trans ser högre världar.
Under en åtföljande diskussion dryftas bland annat Wagner, den tyske kompositör som då levde ut sina sista dagar i staden. Stelio säger sig inte riktigt gilla dennes tyska estetik, Monteverdi och andra italienare är bättre. Men helt fri från den wagnerska magin är inte Stelio. Tysk kultur må av honom ses som barbarisk, latinsk som avancerad, men Wagner får i sammanhanget representera den geniale konstnären. Stelio/D’Annunzio ser i Wagner en besläktad ande.
Romanens Wagnertema: i en något senare passage får man se Wagner nere på stan, åtföljd av bland annat Franz Liszt, kompositörskollegan. Romanen slutar i februari 1883 med att man fått veta att Wagner dött. Stelio & c:o är sedan med och bär kistan, man åtföljer den till järnvägsstationen och vinkar av den på dess resa till Bayern och gravsättningen i Villa Wahnfried.
Det hela symboliserar den beundran som D’Annunzio ändå kände för Wagner. Det pågick på denna tid en strid mellan italiensk och tysk opera, men Wagners verk är något mer än detta. Det är tidlös konst, symboliserat i Siegfried-, svärds- och Rhenledmotiven i Nibelungens Ring. Denna roman, ”Elden”, fångar detta på flera sätt, som när man diskuterar Wagner, skymtar Wagner nere på stan och på slutet bär hans kista; den wagnerska anden svävar över berättelsen. Många konstnärer omnämns på dess sidor men Wagner intar en rangplats.
Som antytt är även relationen till Foscarina ett genomgående tema. Stelios och Foscarinas amorösa möten skildras förhållandevis detaljerat. Det var skandalöst då, förebilden Duse ansåg sig skandaliserad, men idag behöver man inte bry sig om denna sida av det hela. Det är en lovsång till Kvinnan. Senare kommer även sångerskan Donatella in i bilden; Foscarina har ordnat så att Stelio får roa sig med denna yngre kvinna. Men sen blir hon svartsjuk. Det är en intrikat psykologisk realitet som där fångas.
3.
Foscarinas och Stelios förhållande handlar om detta: hur en man och en kvinna som båda sysslar med konst ska kunna leva ihop. Det är en svår mix, man tenderar i sådana fall att tävla mot varandra gällande hur framgångsrika man är, men när karriärfrågorna förts åt sidan kan man leva i sublim inspiration, kryddat kärlek. I verkliga livet har man ju hört om konstnärsförhållanden som Ingmar Bergman – Käbi Laretei och Stig Dagerman – Anita Björk, kärlekshistorier som hade dessa ingredienser. ”Elden” fångar det hela i en tämligen tidlös form, med venezianska miljöer som fond.
Stelio och Foscarina kan inte leva ihop, det ingår nästan i undertexten. Ändå ger de varandra inspiration, vare sig de är ihop eller åtskilda. Stelio skriver ju pjäser som hon spelar och hon kan på slutet känna att han lever vidare i deras magi, även om hon skilts från Stelio själv.
4.
För att ge ett exempel på romanens stil kan man citera ett och annat. Först tar vi en titt på när La Foscarina funderar över sin älskare, hur han är. Stelio Effrena är något av D’Annunzios alter ego, det är ett självporträtt vågar jag påstå, och i det följande kan D’Annunzio måla en idealbild av sig själv, med ord lagda i romanhjältinnans mun. Det är rätt subtilt. Det är även en sann bild av hur en kreativ människa är. Citatet jag valt lyder så här:
”Hon [La Foscarina] visste av erfarenhet, att han helt och oreserverat gav sig hän åt varje känslovåg och att han var ur stånd att förställa sig och ljuga. (…) Hon kände också väl hans klara och fasta blick, som stundom kunde bli iskall och vass men aldrig lurande. Men hon visste också, med vilken otrolig snabbhet hans känslor och tankar kunde växla, och att det var det draget i hans natur som gjorde det omöjligt att hålla honom fast. Det fanns alltid hos honom någonting böljande och flyktigt och en kraft som kom henne att tänka på eld och vatten på samma gång. (…) Han brann städse av längtan att leva ut sitt liv helt och fullt och att göra varje ögonblick till det högsta och rikaste…” [s 225-226]
Notera här återigen romanens tema av eld och vatten, som jag noterade i början. Så är det att vara kreativ, det är eld och rörelse, och i denna roman ges detta en vidare symbolik i Venedigs lagun och den eldfest man firar i inledningskapitlet.
5.
”Elden” är en ojämförlig skildring av staden Venedig självt. Venedig har fångats i många tavlor genom århundradena och här målar D’Annunzio något liknande i ord:
”Venedig låg där (…) vilande på vattnet och höljt i en violett slöja, ur vilken marmorkampanilerna reste sig, byggda av människors händer till hem för de bronsklockor som ringa samman till bön. Men människornas verk och böner, den gamla staden, som vilade där, trött efter ett långt och innehållsrikt liv, den vittrande marmorn och den frätta bronsen, alla dessa ting som tyngdes av minnen och förgängelse, de blevo nu ödmjuka och ringa inför skådespelet av de flammande alperna, som sleto sönder himlen med sina tusen obrytbara spetsar – en enorm och enslig stad som kanske väntade på att befolkas av ett ungt släkte av titaner.” [s 339]
Stelio reflekterar här över venziansk konst, en symfoni av ljus och skugga med en aura av höst och förfall, och det utmynnar i en antik bild:
”Sådan ter sig för mig den konstnärliga produktion som begränsas av den unge Giorgione och den åldrande Tintoretto. Den är purpurfärgad, gyllne, yppig och uttrycksfull som jordens praktfulla skönhet i solnedgångens timma. När jag mediterar över de kraftfulla skaparna av all denna starka skönhet, så ser jag framför mig den bild som återfinnes hos ett Pindarosfragment: när kentaurerna hade lärt känna det honungsmilda vinet, så tillät de inte mera att den vita mjölken sattes på deras bord – och ivrigt började de dricka vinet ur silverhorn… – Ingen i hela världen förstod att mera än de njuta av livets vin. Det skänker dem en glättig berusning som fyller deras vältalighet med en fruktbar energi, och i deras skönaste gestalter ekar de häftiga pulsslagen genom seklerna som den venetianska konstens egen rytm.” [s 57]
6.
Som antytt diskuteras en massa konst i romanen. Bildkonstnärer som Tiepolo, Tintoretto, Veronese, Leonardo och Dürer nämns. Till exempel beskrivs den sistnämndes ”Melancholia”, detta träsnitt av en neutral ängel, varken god eller ond, varken hemmahörande i himmel eller helvete, ”jenseits von Gut und Böse”. Han blir på så vis en konstens ängel, en som i tavlan sitter och betraktar Livet i all sin mångtonighet, som sitter för att uttänka ett nytt arbete och icke för att vila sig. Dessa ord läggs i ängelns mun:
”Jag vet, att universums harmoni är skapad av missljud, såsom i lyran och i stråken. Jag vet, att jag är och är icke och att vägen är en och densamma., både nedåt och uppåt. Jag känner förruttnelsens stank och de otaliga besmittelser, vilka äro förenade med den mänskliga naturen. Likväl fortsätter jag att ur min kunskap fullborda mina uppenbarade eller hemliga verk. Jag ser några gå under, medan jag ännu finnes till, och jag ser andra vilka synas förbliva sköna i all evighet och oemottagliga för all nöd och allt elände, icke mera mina ehuru födda ur mina djupaste olyckor. Jag ser, huru alla ting förvandlas inför elden liksom all lycka och alla dygder inför guldet. Ett ting allena förbliver: mitt mod. Jag sätter mig blott för att resa mig upp.” [s 344]
Ska man säga något kritiskt om romanens attityd blir det detta: Italien i slutet av 1800-talet var en något stagnerad kultur, man vurmade för renässanskonst och antik konst och Stelios konstfilosofi speglar detta. Det är traditionell konstvurm med en något akademisk prägel. Visst är det liv i det hela i D’Annunzios hand, men man får även minnas att andar som Marinetti tråkades till döds av detta. Bildstormeri är inget jag vill hylla men Marinettis modernistiska framtidsvurm var något av en spark i baken på det stagnerade Italiens drömmeri kring flydda tider, möjligen symboliserat av Stelio Effrenas estetik.
Men D’Annunzio himself satt förstås inte sysslolös medan Marinetti drog igång sin verksamhet. D’Annunzio upphörde med sitt skrivande när första världskriget bröt ut, han gick in i flygvapnet och han stred även till sjöss och till lands. Sedan ockuperade han Fiume och sedan drog han sig tillbaka till privatlivet, medan Mussolini tog makten i landet.
7.
En annan kritik som kan riktas mot ”Elden” är dess frånvaro av esoteriskt djup. Ontologin är antik: man dör, man sluter ögonen och vilar i sin grav. Här finns inget att hämta för den andligt lagde. Men till D’Annunzios försvar ska sägas att han, som den ateist han var, ändå inte är blind för estetiken i Venedigs kyrkor. Han ser inte hatiskt på kyrkan som rum och symbol, så där som mer programmatiskt lagda ateister kan göra. Som traditionalist kan D’Annunzio uppskatta templens skönhet och det ger guldkant åt denna roman. ”Eldens” positiva, affirmativa anda visar sig på varje sida, även när sådant som kyrkor och kyrkorum skildras.
För att summera: jag ser ”Elden” som en unik läsupplevelse, en roman utan ångest, en rungande estetisk rundmålning av liv, dikt och kärlek, med Venedig som fond och med ett Wagner-ackord som ledmotiv. D’Annunzio skrev fler romaner men jag tror att han med ”Elden” nådde längst i form av bredd; det är inte bara en sedesskildring, det är en tidlös skildring av konstens och konstnärsrollens väsen. Man har till exempel jämfört den med en annan estetiskt inriktad roman, ”À rebours” av Joris Karl Huysmans. Huysmans är nog en intressant konservativ författare men för dessa två verk, med en jämförelse mellan ”Eldens” Effrena och ”À rebours” hjälte Des Esseintes, så framstår Des Esseintes som en kverulant, en överkänslig nörd som aldrig blir nöjd i försöket att skapa den optimala, romantiska interiören i form av en perfekt möblerad lägenhet. Des Esseintes är inåtvänd och styrd av indignation medan Stelio Effrena är en anarkisk, utåtriktad dynontolog som gestaltar sitt liv.
Därför är D’Annunzios roman värd sitt salt: den vibrerar av energi (men berättas långsamt), den klagar inte, den gnäller inte, den bara visar hur ett liv levt i konstant inspiration ser ut. Stelio Effrena är, för att tala med Södergran, ”hänförd i lugnet”. Jag vet ingen annan roman som tecknat ett sådant porträtt. Det ska möjligen vara berättarjaget i Lars Gustafssons ”Tennisspelarna” (1977). Den hade samma känsla av ”vibrerande inspiration”. Även den handlade delvis om Wagner, slår det mig. Som att man sätter upp en Wagnerföreställning i slutet av boken. Även i början reflekterar Gustafsson över Wagner och det hörde inte till vanligheterna i 1970-talets romaner.
8.
Ska man jämföra D’Annunzio med andra radikalkonservativa romanförfattare så faller förstås Ernst Jünger en i sinnet. Med denne delar D’Annunzio bristen på ångest och en något långsam berättarstil. Man kan säga att Jünger i ”Heliopolis” (1949) skrev ganska 1800-talsmässigt, som D’Annunzio i ”Elden”.
En annan högerradikal röst som D’Annunzio påminner om är Yukio Mishima. Båda var ju intresserade av att skildra kvinnor, Mishima till exempel i ”Efter banketten”. Inalles visar detta att D’Annunzio inte är någon kuf med enbart intresse för traditionalister och konservativa. Han är tidlöst gångbar. Fler än jag har insett det, som Sigrid Combüchen i ett kapitel i essäsamlingen ”Om en dag man vaknar” (Norstedts 1995). Där gås fler av D’Annunzios romaner igenom och där får man även en skiss av hans liv med tonvikt på Fiumeäventyret. Förlaget Bokbål har även gett ut en D’Annunzio-volym i år: ”Heroismer”. Den innehåller en essä av Käthe Hops samt citat ur mannens mångskiftande verk. Denna bok är på 60 sidor.
[”Elden” (”Il fuoco”, 1900). Svensk översättning av Agne Hamrin i N&K:s utgåva 1946. Romanen är, inklusive Knut Hagbergs efterord, på 350 sidor och består av delarna Eldens ljusfest, Tystnadens rike och Elden. I den engelska översättningen hette boken ”The Flame of Life: A Novel”.]
Om skribenten: Lennart Svensson
