Idag skriver vi 6 november. Denna dag för 382 år sedan stod slaget vid Lützen. Då stupade den svenske krigarkonungen, Gustav II Adolf. Strategiskt var slaget vid Breitenfeld 1631 viktigare men Lützen 1632 har något större roll som mytisk händelse, som tragiskt drama.
.
Viljans frihet
I början av 1600-talet försökte Tysk-romerska kejsarriket att öka sin makt. Förevändningen var religiös: de tyska stater som förklarat sig som lutheraner 1555 skulle nu fråntas detta privilegium. Katolicism skulle råda. Uttryckt i samtida termer gällde det yttrande- och samvetsfrihet med samhälleliga konsekvenser. Skulle de nordtyska staterna få behålla sin livsstil eller skulle Wien och Rom diktera villkoren? Sveriges dåvarande konung Gustav II Adolf ansåg att viljans frihet skulle få råda. Alltså intervenerade han på de nordtyska staternas sida.
Interventionen blev framgångsrik. I slaget vid Breitenfeld 1631, krigets största slag, besegrades de kejserliga under Tilly. De nordtyska staternas sak var säkrad för gott, trots krigslyckans smärre vändningar framöver.
Lützen
Efter Breitenfeld tycks den kejserliga makten över Tyskland helt ha brutits. Kurfursten av Sachsen besatte Böhmen med huvudstaden Prag. Gustav tågade till Bayern för att plundra ett och annat (som det ärkebiskopliga biblioteket i Würzburg, Henrikson I s 434) och låta armén leva på landets bekostnad. Vintern 1631-32 spenderade Gustav i Frankfurt am Main i Rhenlandet. Alla kom för att betyga segraren sin vördnad. Hannover, Hessen och Brandenburg slöt sig till den protestantiska alliansen. Man fick som sagt även subsidier från Frankrike, en på papperet katolsk makt. Det ville av realpolitiska skäl hålla Österrike svagt.
Gustav var nu Tysklands härskare, till gagnet om än inte till namnet. Han hade Europas öde i sin hand. Och han planerade stort för framtiden. Armén ökades till över 80.000 man [ibid s 435]. Den kejserliga armén upplöstes efter Breitenfeld, men kejsaren satt ännu ohotad i sina österrikiska arvländer. Att värva en ny katolsk armé var ganska lätt. Wallenstein hade nu tillfrisknat. Han började med att jaga ut sachsarna ur Böhmen. Det var i april 1632. Efter diverse andra strider drog sig Wallenstein norrut, ockuperade Sachsen och erövrade Leipzig. Gustav måste då komma paktbrodern till undsättning. På senhösten drabbade man samman på ett fält vid småstaden Lützen, belägen 20 km väster om Leipzig. Det blev en svensk seger, dyrköpt i så måtto att Gustav stupade.
Wallenstein
Gustav hann upp Wallenstein vid byn Lützen på kvällen 5 november. Byn låg sydväst om Leipzig och sydöst om Halle. Wallenstein hade just sänt iväg Pappenheim med fyra kavalleriregementen till Halle. Gustav visste det. Det var därför han sökte stridskontakt här. Hade Gustav hunnit fram tidigare och levererat batalj den 5 kunde det ha gått annorlunda. Nu, när Wallenstein såg Gustav tåga upp, hann han sända bud efter Pappenheim att återvända.
I gryningen den 6 tågade svenskarna upp och grupperade i en sydväst-nordöstlig linje. Sedvanligt hade man två linjer med infanteri i mitten och kavalleri på flyglarna. ”På högra flygeln stod i första linjen svenska rytteriet, ytterst Stålhandske med finnarna, sedan Soop med västgötarna, Sack med sörmlänningarna, sedan upplänningar, östgötar och närmast mitten Stenbock med smålänningarna. Denna flygel skulle anföras av konungen själv. Mitten utgjordes av först svenska, sedan gula och gröna brigaderna, allt under Nils Brahes befäl, vänstra flygeln av tyskt rytteri under hertig Bernhard av Weimar. Andra linjen, bestående nästan endast av tyska trupper, var på samma sätt ordnad och anfördes av Kniphausen.” [Spilhammar 1894 s 87] Varje linje torde ha varit sex led djup. Framför medelhären stod 26 grova artilleripjäser. Vänsterflanken stöddes på orten Lützen. Styrkan var cirka 20.000 man.
Fienden hade en motsvarade styrka på linje i nordväst. Hans högerflank vilade på en kulle med väderkvarnar. Han skyddades frontalt av landsvägen till Leipzig, där man i dikena posterat muskötskyttar. När svenskarna slutligen gick till anfall, fördröjda av dimma som lättade efter 11-tiden, hejdades man av både artillerield och diket. Vår vänsterflygels rytteri led svårt av elden från kanoner, uppställda vid väderkvarnarna på fiendens högerflygel, alldeles i utkanten av orten Lützen. Men fotfolket i form av svenska, gula och gröna brigaderna tog sig över vägen och inledde en hård strid.
Gustav griper in
Ett grupperat förband består av center, flyglar och flanker. Centern är mitten, på denna tid även kallat medelhär. Högra och vänstra delarna av linjen kallas flyglar. Deras kortändor kallas flanker. Vid Lützen hade Wallenstein naturliga skydd för allt utom vänsterflanken. Högerflanken skyddades som sagt av staden Lützen. Och fronten skyddades av den djupa graven, utgjord av Lepizigvägens förbättrade dike. Men vänstra flanken, alltså norra kortsidan, var i princip öppen. Och den svenska högerflygeln tycks i början av slaget ha haft vissa framgångar med att angripa denna.
Men Wallensteins linje höll. Och det svenska fotfolket som ryckt fram i mitten och engagerat fienden hade mött hårt motstånd, var decimerat och isolerat. Klockan var nu ungefär ett. Kungen lär vid denna tid ha sett fotbrigadernas utsatta läge. Han satte sig i spetsen för Smålands ryttare, ropade ”Följ mig, mina tappra gossar” och satte iväg över graven. Han hade sitt följe av adjutanter och utgjorde på så vis en slående syn där han red fram. En fientlig skytt lyckades därför träffa honom med en kula i axeln. Såret var allvarligt, blodet rann.
Kungen insåg snart att han måste retirera. Smålänningar dolde återtåget. Men snart träffade kungens följe på fientligt rytteri, Götz’ kyrassiärer, varvid kungen sårades av ännu en kula. I virrvarret, huggen och slagen blev kungen snart övergiven av alla utom av sin betjänt Leubelfing. Denne satte sig på marken intill den sårade som fallit av sin häst. Fientliga ryttare kom dit. En av dem frågade vilka de var men Leubelfing teg. Då rände ryttaren sin värja genom honom. En annan sköt kungen i huvudet. Leubelfing överlevde några dagar för att kunna berätta detta. Kungens lik återfanns efter några timmar. Fienderna hade plundrat det på dess kläder. I modern tid återlämnade österrikiska staten kungens blodiga älghudskyller. Det finns idag att bese i Livrustkammaren på Stockholms slott. [Henrikson I s 438]
Kungens död hemlighålls
Kungens sårade häst sågs springa fram mellan linjerna med blodig sadel. När nyheten om kungens död nådde den svenska ledningen höll man ett krigsråd. Det var vid tretiden. Kniphausen rådde till återtåg. Tysken hertig Bernhard av Weimar, i förväg utsedd att ta befälet om kungen föll ifrån, ansåg att man skulle fortsätta. Men kungens död hölls hemlig för de bredare massorna; något tal av Bernhard på temat hämnd för kungen hölls inte, som gamla källor säger. Bernhard gav i alla fall order om att fortsätta anfallet. Den svenska hären ska återigen ha stormat över gravarna. Stålhandskes rytteri gick fram till höger, Brahe med fotfolket tog återigen fiendens sju kanoner och till vänster sårades hertig Bernhard av en kula i armen. Men han fortsatte framåt och tog pjäserna vid väderkvarnarna.
På den kejserliga sidan fanns ett regemente som hette Isolanis kroater. Kroatiska ryttare var kända i kriget och kallades ”krabater” av svenskarna; därifrån kommer detta svenska uttryck, ”krabat”. Isolanis förband hade i början av slaget skingrats av finska ryttare. Nu hade Isolani åter samlat sina kavallerister. Efter en omväg angrep man den svenska trossen bakom Stålhandske, men de svenske gjorde en motstöt. Efter detta tycks kroaterna ha försvunnit från slagfältet. Slaget stod vid denna tid och vägde. Självaste fältprästen, abotten av Fulda, lär ha gått genom de österrikiska leden och manat skarorna med prästerliga ord, men han träffades av en kula och stupade. Piccolomini, en italiensk överste i österrikisk sold, var sårad och flera hästar sköts under honom, men han fortsatte att leda sina förband. Wallenstein hade situationen under kontroll men, som sagt, det stod och vägde.
”Pappenheim är här”
Då hände något överraskande. Ropet ”Pappenheim är här” steg i de kejserligas led. Den legendariske kavallerigeneralen hade fått Wallensteins meddelande vid midnatt. Han hade genast lämnat Halle och nu hade han alltså anlänt till Lützen. I spetsen för fyra kavalleriregementen sprängde han fram över fälten i norr och visades vägen mot den svenska hären. Han drabbade till slut samman med Stålhandskes flygel, alltså vår högra. De kejserliga hade vunnit moralisk kraft av blotta nämnandet av Pappenheims namn. I mitten tampades man med Gula brigadens hjältar. Götz, Piccolomini och Terzky omringade den på tre sidor. Brahe föll med, sägs det, alla sina män, ”lifregementet icke överlevande sin konung”. [Spilhammar 1894 s 96] De övriga svenska fotbrigaderna angreps, decimerades och måste retirera över graven. Piccolomini kunde för andra gången återta de sju kanonerna.
Pappenheim hade som sagt vänt läget med sin ankomst. Men redan i sitt första anfall mot Stålhandske sårades han av en falkonettkula i höften. Falkonett var en finkalibrig kanon. Såret var dödligt. Ropet om Pappenheims död lär ha spridit förstämning i de katolska leden. Rytteriet vek men samtidigt kom dimma drivande över fältet vilket dolde oordningen för Stålhandske. När aftonen nalkades hade Wallenstein ännu sin medelhär i ordning, bestående av två fotbrigader och Piccolominis kyrassiärer. Flyglarna under Coloredo och Pappenheim var det sämre ställt med. När dimman enligt uppgift lättade och Wallenstein blickade mot den svenska linjen såg han emellertid att även den var obruten. Under hertig Bernhards ledning hade leden slutits och luckor tätats. Kniphausens andra linje var en god reserv för detta. Nu anföll svenskarna åter över gravarna, tog fiendens kanoner igen och försökte bryta centern. Men denna var orubblig. Piccolomini besteg sin för dagen sjunde häst och avvärjde anfallet.
Mörkret faller
Mörkret föll och striden dog ut. I skydd av dimman beordrade Wallenstein avtåg. Svenskarna höll alltså slagfältet och lade händerna på hela Wallensteins artilleri. Men Lützen var, som sagt, en dyrköpt seger eftersom vi förlorade Gustav Adolf i striden. Personliga faktorer som inspirerat ledarskap och karisma spelar viss roll i historien, då som nu. Men strukturellt och på lång sikt var Gustavs död inte allvarlig. Kriget fortsatte ju med visst övertag för den protestantiska sidan. Taktiskt och operativt hade Gustav skolat generaler i sin konst, folk som Lennart Torstensson och Johan Banér, som nu på sikt tog hand om det svenska överbefälet. Och strategiskt hade Breitenfeld ett år tidigare vänt tidvattenvågen. Men moraliskt var kungens död en klar minusfaktor för den protestantiska sidan och för det svenska väsendet.
Striden vid Lützen hade varat i sex timmar. 9.000 ska sammanlagt ha dött. Wallenstein lämnade Sachsen och tågade till sina böhmiska hemtrakter. I Wien, Bryssel och Madrid firade de kejserliga Gustav Adolfs död med tacksägelsehymnen ”Te Deum”. Wallenstein kom för sin del i konflikt med sina herrar och lönnmördades i januari 1634.
Westfaliska freden
Efter detta fortsatte kriget i dryga 15 år till. Men bladet hade som sagt vänt sig. Kejsarens offensiv hade hejdats. De nordtyska staterna fick fortsätta att själva bestämma sitt öde, sin kultur och sitt samhällsliv. Protestanternas krigspolitik, stödd med franska pengar och styrd av Axel Oxenstierna, fortsatte att hålla Österrike stången. Kejsaren hade misslyckats med att utrota ”kätteriet”. Det tyska rike han styrde över fortsatte att vara en löslig federation av självständiga stater, ”Det heliga romerska riket av tysk nation”. Det levde en skuggtillvaro tills det fick dödsstöten av Napoleon 150 år senare. Parallellt med detta hade tyske kejsaren sina arvländer med tyngdpunkt i Österrike. Nationalstater började ta form som Preussen och Bayern. Efter 1815 blev dessa, i synnerhet Preussen, fokus för de tyska strävandena. När Hitler lät Österrike ansluta sig till Nazityskland 1938 var den utvecklingen fullbordad, den så kallade ”stortyska lösningen”. 1871 hade Bismarck nöjt sig med en ”lilltysk lösning”, med flertalet tyska stater som Preussen, Bayern, Hannover, Württemberg och så vidare, dock ej Österrike.
De nordtyska staternas frihet bekräftades 1648 i westfaliska freden. Brandenburg, Sachsen med flera stod ännu under kejsarens hegemoni men i stort fick man styra sig som man ville. Man hade till exempel egna arméer. Och på åsiktsbildningens område blev principen ”sådan herre, sådan religion”, samtidigt som undersåtar med avvikande religion skulle respekteras. Norra Europa hade försvarat sin frihet mot imperialismen. Gustav Adolf hyllades som en hjälte i Nordtyskland och gör det än idag. ”Lejonet från Norden” är en lika stor legend där som Alexander den store i Mellanöstern.
Litteratur
I Henrikson, Alf: Svensk historia I. Bonniers 1982 (orig 1963)
Spilhammar, J. R: Svenska hjältar 1. Från Gustaf Vasa till Karl X Gustav. Bonniers 1894
.
Relaterat
Reflektioner på nationaldagen 2014
Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar (1908)
.
Carl Wahlbom: Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen (1855)
Om skribenten: Lennart Svensson
