Lars Gustafsson är en av Sveriges intressantaste författare. Mer än tio av hans verk har översatts till engelska, han har fått Goethepriset och nyligen, i mars i år, Svenska Akademins Nordiska pris. Romaner som ”Sigismund” och ”Tennisspelarna”, hans samlade noveller samt samlade dikter är värda att kolla upp för den traditionellt sinnade läsaren. Gustafsson har sina klart borgerliga, konservativa sidor, även om han förstås även lånar sig åt mer moderna tongångar.
1.
Det finns en svensk författare som heter Lars Gustafsson. Han föddes 1936. Han är ganska unik. Den sedvanlige, seriöse svenske romanförfattaren tycks mig nämligen tendera åt indignation, veklagan och frosseri i ångest. Det är något oförlöst över det hela. Gustafssons texter däremot ger energi, de har bredd och djup. En Gustafsson i form bjuder på anekdoter, idéhistoriska utvikningar, inblickar i författarens tanke- och själsliv, infall och annat, allt med ett patos och ett tonläge som är obeskrivligt. Det är ett mellanting mellan sofismer, raljerande och svensk bondeklokhet. Och av och till en smula irriterande.
Det är, kort sagt, Gustafsson. Man måste ha en stil och den gustafssonska stilen är som den är, som den måste vara, eftersom ”mannen och stilen är samma sak” – l’homme et la style, c’est la même.
Det må vara att en flyhänt författare som Gustafsson inte skapar mästerverk i varje bok. Hans bibliografi från sent 80-tal och framåt förbigår jag därför i denna översikt. Men han hade en period under sent 70- och tidigt 80-tal då det mesta lyckades. Ta till exempel romanen ”Sigismund” från 1976.
”Sigismund” har en något lös karaktär. Den innehåller alltifrån självbiografiska notiser, skildringar av ett intergalaktiskt krig och interiörer ur familjelivet till mystiska tilldragelser i Krakow. Titeln syftar på den svensk-polske kung med detta namn (Sigismund I, 1592-99) som ligger begravd i denna stad. Trots bristen på sammanhållning följer man med intresse vad som händer. Författaren präglar texten självmedvetet men med rutin. Greppet med att ha sig själv som romanhjälte hade han prövat i ”Herr Gustafsson själv” några år tidigare. Det hela var ett nyenkelt, självstiliserande drag som låg i tiden, men för den skull är det ingen dagbok vi läser. Inom dokumentärromanens gränser fablar Gustafsson ganska fritt.
– – –
Kanske är det väl fritt på sina ställen i ”Sigismund”. De fantastiska infallen är många. Ett av dem visar hur Sveriges detroniserade kung Sigismund, begravd i Krakow, kommer till liv och deltar i en cykeltävling. Gustafsson fick väl helt enkelt lust att ha med en lustig skröna av denna typ. Han infogar sin tankegång i berättartexten: ”Stackars kung Sigismund, instängd sedan så länge i sin tunga kalkstenskista! – – – Vi ger honom en chans! Vi släpper ut honom! Ja, det gör vi. Det går till så här:” [”Sigismund”, 1976 s 212] Att bryta fiktionen på detta vis är riskabelt. Men ”Sigismund” har en fri struktur så här, i denna konext, fungerar det.
Kanske är den föregående romanen med författaren som hjälte, ”Herr Gustafsson själv”, mer helgjuten. Den kom 1971. Här är det mer realism och vardag. Man får följa BLM-redaktören på resor och litterära konferenser, det är lite veklagan och vilsenhet. Detta utspelas ju före hans religiösa fördjupning. Men det är ändå en fräsch bok. Läsningen ger energi. Det positiva överväger. Man kan säga: man måste som människa vara minst 51% positiv i sin attityd, och författaren Gustafsson klarar detta prov med råge.
2.
Ännu en roman med författaren som huvudperson är förvisso ”Tennisspelarna” (1977). Här är miljön Austin, Texas där Gustafsson var gästprofessor då. Sedan blev förordnandet fast. I skrivande stund har Gustafsson åter flyttat hem till Sverige. ”Tennisspelarna” är en trevlig dokuroman med infall, energi och en del lejonklor utslängda. Gustafsson kritiserade ju vänsterism och socialdemokrati på denna tid och för det defamerades han varje dag, länge och väl, av Karl Vennberg i Aftonbladet. Men det sägs ju att ”det man är arg på tycker man är viktigt” och Vennbergs gnäll måste nog ses som ett erkännande av Gustafssons betydelse som författare och ideolog.
Det värsta som finns är att hängas i tysthet och det skedde minsann inte med Gustafsson dessa år. Han utmålades öppet som samhällets fiende på Aftonbladets, Expressens och Dagens Nyheters kultursidor under tidigt 1980-tal. Han och Jan Myrdal, Sven Fagerberg och Sven Delblanc var dåtidens bad boys i mediavänsterns ögon. De kallades ”de fyras gäng”, med förebild i Maos änka och hennes grupp som styrde Kina en tid efter makens död.
– – –
Historien om detta svenska ”de fyras gäng” får jag berätta en annan gång. För här handlar det om Lars Gustafsson som författare. Som sådan är han, som sagt, unik. ”Tennisspelarna” börjar för sin del: ”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.” [”Tennisspelarna”, 1977 s 7] Ingen annan svensk författare skrev så vid tiden, ja inte i hela världen och inte ens idag.
Inledningen och anslaget är unikt; förutom att det är euforiskt har det den där tonträffen som är så eftersökt. Gustafsson var alltså i Texas som professor i nordisk litteratur, och Strindbergs ”Inferno” spelar en viss roll för handlingen. Liksom tennisspelande. Gustafsson var en idog motionär och amatörspelare på den tiden. Omslaget pryder också professorn i spelartagen, på tenniscourten, på väg att slå en backhand. Tennis är förvisso en fascinerande syssla. Det är, som någon sa, att likna vid samurajernas svärdskonst. Att slå en serve kräver en väldig koordination. Öga, boll, racket och kropp måste samverka i en högre syntes som är omöjlig att beskriva.
3.
Gustafsson har som sagt patos. Han har bredd och djup. Han är inte bara en skojfrisk kåsör. En viss novell i ”Förberedelser till flykt” 1967, ”Bakunins resa”, har till exempel sina stilmässiga parader. Handlingen åsido fångar Gustafsson här ett och annat. Som detta att åka tåg, hur rörelsen lätt blir monoton, hur anblicken av landskap och medpassagerare tenderar att lösa upp verklighetsintrycket. Själva ens jag löses upp och man tror sig vara alla och ingen.
Gustafsson är även poet. Hans fram till 1982 samlade dikter ”Ur bild i bild” har många goda enskildheter. Gustafsson banade ny mark i svensk poesi när han debuterade 1962. Dittills var poesin fast i en ”orfisk”, ”genialisk” form, yttrad i retorisk poesi. Gustafsson drog istället in tekniska beskrivningar, boktitlar, formella fakta och annat som dittills inte varit tillåtna i diktmassan. I alla fall inte i Sverige. Det ser vi prov på i hans samlade dikter. Där finns även sedvanlig centrallyrik och retoriska stycken. Bredden i stil och uttryck är garanterad. Det är ingen programmatisk, oläslig konstruktivism Gustafsson bjuder oss på.
Min favoritsamling av mannen är nog ”Världens tystnad före Bach” (1982). Exempel på teknisk poesi, poesi om vår maskinella vardag, får vi till exempel i dess dikt ”Amerikanska godståg”. Och prosadikten ”Tavlor för en imaginär utställning” hör till det bästa jag läst på svenska. Det är naturbilder med ett vagt sammanhållande tema, men med en gåtfull underton. En glimt av evigheten får man i prosaskissen ”Evigheten, galaxernas stirrande”, en lärodikt i modern form.
Ett sedvanligt poem som helt enkelt känns sant, är ”Ensam igen”. Gustafsson kan dikta ”vanligt” och jordnära, men med omisskännlig lyftning: ”Ensam igen / ensam för jag vet inte vilken gång i livet / ensamheten slår upp sin butik / och jag granskar det välbekanta lagret. / De långa flitiga morgnarna, kvällarna / när ingen stör med frågor, / stillsam whisky och en Couperin le Grand. / Ensamheten är pålitilig som en gammal märkesfirma. / Man vet vad man får för pengarna, / att kvaliteten är utomordentlig / och att man inte får så mycket som ett körsbär / utan att betala för det.”
4.
Som sagt skiljer sig Gustafsson från sedvanlig svensk finprosa. ”Svensk normalroman typ 1A” brukade på hans tid handla om folk det var synd om, ett tomgångsmalande om drabbade människor. Då var det roligt att drabbas av Gustafssons fyndiga och infallsrika verk som ”Sigismund” och ”Tennisspelarna”. Men som sagt är han inte alltid på topp. Tyvärr har även han skrivit en hel del ”typiskt svenska” romaner om folk det är synd om, oförlösta indignationsnummer, sekulära martyrier i socialdemokratins Sverige. Hit hör sådant som ”Yllet” (1973), ”En kakelsättares eftermiddag” (1991) och ”Sorgemusik för frimurare” (1983).
Så känn er varnade, ni som vill läsa något upplyftande av Gustafsson. Jag avsvär mig även ansvar för den sene Gustafsson, som jag inte följt så noga. Han är en driven poet och han kan dikta, men hans bredare produktion av idag lämnar jag därhän. Som litteraturkritiker och kortprosaist är han emellertid alltid läsvärd. Gustafssonböcker som ”Spegelskärvor” (1987), ”Stunder kring ett trädgårdsbord” (1984) och ”Landskapets långsamma förändringar” (1992) ger valuta för pengarna för den litterärt intresserade. Nämnas bör även de mer samhällsorienterade ”Bilderna på solstadens murar” (1985) och ”Problemformuleringsprivilegiet” (1989), som har en del tänkvärda reflektioner kring konst, liv och politik.
Här är för övrigt Lars Gustafssons blogg. Still going strong liksom.
.
Relaterat
Horace Engdahl: Cigarretten efteråt (2011)
Det militära: patriotism och mental stegring
Mina reflektioner på nationaldagen 2014
Peter Dahl, skaparen av Caribanien
Om skribenten: Lennart Svensson
