En svensk storman inom den andliga sfären är Emanuel Swedenborg. Hans Nya Kyrka har församlingar i ett flertal länder, såsom England och USA. Härmed en titt på två nyare Swedenborgbiografier. Den ena är skriven av Lars Bergquist och kom 1999. Den andra är skriven av Olof Lagercrantz och kom 1996 (se bild).
Swedenborgs lära har olika namn. Hans anhängare kallar läran swedenborgianism. Själv kallade han sitt system den sanna kristna religionen. Och jag Svensson kallar den perennialism. Essentiellt är Swedenborgs credo väl i harmoni med Platon, Plotinos, Mäster Eckart, Goethe och Ernst Jüngers metafysik.
Emanuel Swedenborg levde 1688-1772. Han var i början av sin vetenskapskarriär en materialist som ville hitta ”platsen i kroppen för själen”, utröna vilka cellprocesser som sker när man tänker osv. Denna tidstypiska reduktionism behöver vi här inte bry oss om. Men den intresserade kan läsa om Swedenborgs mekanistiska fas i David Dunérs ”Världsmaskinen” (2004).
Swedenborg blev med tiden verksam som andeskådare och esoteriker, en ”andevärldens Columbus”. Och visst skildrade Assessorn extraordinära resor i högre världar. Men vad gäller det system som Swedenborg förklarade sina andliga erfarenheter ur, i perspektivet av idealism och teosofi (teosofi i dess etymologiska betydelse), så är Swedenborg mainstream. Swedenborg anser att världen till sin innersta natur är andlig. Och det har många hävdat före honom. Swedenborg är den främste svenske mystikern men han startade inte från noll. Han kände till idealister som Platon, Aristoteles, Plotinos, Augustinus, Descartes och Leibniz.
En som kallar Swedenborg för teosof i denna bemärkelse är Lars Bergquist (1930-). Själv gudstroende har Bergquist en god förståelse för Swedenborgs lära. Swedenborg delar åsikten att Gud är en och att gudomlig nåd/verklighet strömmar ner och utverkar ett inflytande (lat. influxus) på människan. Människan har ljuset inom sig och dras än till Gud, än till materialismen. Bergquist:
”Swedenborgs lära är till sin kärna mycket enkel. Guds kärlek finns i människan, liksom ondskan. Hon är en valplats, alltid mottaglig för inflytelser. Det står henne fritt att ta emot eller avvisa dem: hennes vilja är fri. (…) Människans kastningar mellan jagiskhet och osjälvisk kärlek står i centrum för hans verk.” [Bergquist s 17-18]
Bergquists biografi heter ”Swedenborgs hemlighet. Om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud.” Den gavs ut på N&K 1999 och är på 560 sidor. Den har karaktären av standardverk, en vaggan-till-graven-biografi av sedvanligt slag. Och det är ett gediget forskningsarbete Bergquist gjort. Förutom att Swedenborg skildras ur alla relevanta vinklar får man här sin beskärda del av det svenska och europeiska 1700-tal där han verkade. Men denna bok ger mer än så. Bergquist har en lagom personlig stil med associationer till ett och annat som faller honom in. Han tar sig fram ”med stor men lätt buren lärdom”.
– – –
Det ska medges: stilen i ”Swedenborgs hemlighet” kan bli lite för pretentiös ibland. Associationerna kunde ha tuktats eller ha samlats i särskilda, reflekterande avdelningar. Bergquist kan bli lite för fri och essäistisk när en rakare biografi-stil hade varit önskvärd.
Detta är en randanmärkning. Bergquists bok är värd sitt salt. Men den bästa bok om Swedenborg jag hittills läst är nog Olof Lagercrantz’ ”Dikten om livet på den andra sidan” (W & W 1996, Månpocket 1997). Detta är en personlig essä och den ger sig inte ut för att vara annat. Men den har gediget stöd i Swedenborgs skrifter. Lagercrantz (1911-2002) har uppenbarligen läst det mesta Swedenborg skrivit, framför allt plöjt den mestadels enformiga prosan i ”Arcana Caelestica” som var magnum opuset. Och här och där, insprängda i docerandet, har han funnit guldkorn, mer personliga betraktelser som Swedenborg nedlät sig till under sitt undervisande om vad Bibelns dolda mening är.
– – –
Lagercrantz har i sitt verk en smart approach. Den är inte psykologisk, och den är inte teologisk eller ens esoterisk. Lagercrantz läser istället Swedenborg som text. Som skolad i ”the new criticism” på 40-talet hade Lagercrantz blick för det väsentliga. Författarens person skjuts därför i bakgrunden, dennes egenheter och avsikter negligeras. Istället får texten tala. Lagercrantz undviker därmed frågan som annars ofta ställs av forskare: var Swedenborg galen? Är hans texter antingen a) helt sanna eller b) helt påhittade? – Lagercrantz tar inte ställning till Swedenborgs mentala hälsa. Han ser texten och utläser ett och annat ur den.
Det når inte alltid fram, men bra ofta. Till exempel redogör Lagercrantz för Swedenborgs idé om universum som en människa. Kosmos’ form är den av en människa, ”den största människan” = Homo Magnus. Lagercrantz kallar detta komplex hos Swedenborg för dennes ”djärvaste dikt”. Själv skulle jag inte kalla det dikt. Homo Magnus är en etablerad idé inom perennialismen. Även Krishnaiter driver den: för dem är Krishna kosmos. Nåväl, Lagercrantz citerar vad Swedenborg sagt i ämnet Homo Magnus. Och för det lyfter jag på hatten. Redogörelser för dylika esoterismer är man inte bortskämd med i dagens litteratur.
Ett exempel på Lagercrantz’ stil är detta från s 139: ”Gud vänder aldrig bort sitt ansikte från någon. Än mindre kastas någon ned i helvetet. Gud är idel barmhärtighet och kärlek. Det är människan själv som väljer det onda.” (Och Swedenborg himself uttryckte detta så här: ”Deus non transferat hominem, sed homo se ipsum” = ”Gud för inte människan [till himmel eller helvete], det gör människan själv.”)
Lagercrantz får mycket sagt på sina 205 sidor. Han ger sitt ämne allsidig belysning. Lagercrantz må på sin tid ha drivit DN och den svenska debatten väl långt åt vänster, väl mycket åt det antitraditionella hållet. Men som litteraturvetare kunde han sin sak. Hans böcker om Dante, Proust, Ekelöf och Dagerman är smärre läsfester. Swedenborgboken blev hans sista verk för han dog som sagt 2002.
– – –
Fler Swedenborg-böcker som kan nämnas är dessa tre. – Först har vi ”Memorabilier: minnesanteckningar från himlar och helveten” (Rabén & Sjögren 1988). Carl-Göran Ekerwald har här gjort ett urval, och översatt relativt korta texter, ur ”Vera Christiana Religio” (1771). Den var i sig ett översiktsverk av Swedenborg över den egna läran. Denna svenska bok är förhållandevis lättläst. Man får en översikt av Swedenborgs teosofi och demonologi direkt ur källan.
Den andra boken är ett slags kuriositet ur mitt bibliotek, möjligen den äldsta bok jag äger. Det rör sig om en fransk monografi, översatt till svenska och utgiven 1864: M. Matters ”Emanuel Swedenborg, hans lefnad, hans skrifter och hans lära”. Allt i denna bok är inte så intressant idag, men Matter ger oss förvisso en del upplysningar man inte hittar någon annanstans. Som att Swedenborgs böcker sålde ganska bra under hans levnad. Annars nämns ju alltid hur dåligt de sålde. Det må ha varit så att få förstod hans skrifter, men i dåtidens svenska offentlighet var Swedenborg ett känt namn och man får för sig att bibliofiler gärna köpte på sig de nyutgivna verk som fanns. Att de var skrivna på latin gjorde dessutom att de hade en stor potentiell marknad i Europa, eftersom alla lärde kunde latin på den tiden. Så med allt taget med i beräkningen stämmer det nog att Swedenborgs böcker hade ganska bra spridning redan under hans levnad. Men, som antytt, med förbehållet att få förstod dem.
En tredje relativt läsvänlig bok i sammanhanget är Swedenborgs egen ”Himmel och helvete” (1758; jag har läst en svensk översättning från 1933). Här sammanfattade han sin kosmologi: hur enligt honom himmel, helvete och andevärld såg ut och hängde samman. Egenheter åsido får man här hela den swedenborgska världsbilden med den perenniala gudsbilden, uttolkningar av vad Bibeln egentligen betyder (som att ”vit häst” betyder ”förståelse av Bibeln både emotionellt och intellektuellt”) och den viljestyrda etiken: det man vill, det händer.
”Himmel och helvete” är på 457 sidor. Det är en god översikt över världsåskådningen hos denne ”Nordens Platon”, denne ”andevärldens Columbus”. Annars kan man ju läsa ”Drömboken”, som är ganska kort. Detta är redogörelser för de märkliga drömmar han hade på 1740-talet, viket ledde till en religiös kris och till att han blev esoteriker på heltid. Mer om den här på min andra blogg, Svenssongalaxen. På samma blogg finns en biografi över mannen.
Nu har jag ägnat X antal ord åt att skildra Swedenborgs lära och dess nutida speglingar. Vad anser jag då själv om det hela? Är jag swedenborgian? – Man kan säga så här: mitt eget system, dynontologin, baseras föga på Swedenborgs läror. Men jag lyfter på hatten för Swedenborg som perennial essentialist. Och hans perennialism återges bra på valda ställen i ”Memorabilier” samt i Lagercrantz och Bergquists verk. Läst på detta vis, i översikt, kan Swedenborg vara en nöjaktig ”grundskola i esoterism”. Sedan anser jag att ”Drömboken” är ett gripande mänskligt dokument inom det esoteriska sökandets värld.
.
Relaterat
Galaxen: Recension av Drömboken (1744)
Galaxen: Biografi över Swedenborg
Dynontologi — ett sätt att spara mental energi
Johann Wolfgang von Goethe var också perennialist
.
Om skribenten: Lennart Svensson
