Här är del 2 av min genomgång av Julius Evolas självbiografi, ”The Path of Cinnabar”. Del 1 av recensionen finner ni här. Och del 3 här.
1. Kamp mot determinist-idealismen
Kapitel 3 av Evolas självbiografi handlar om hans filosofiska period. Den varade mellan 1921 och 1927. Den föregående perioden upptogs som sagt av hans konstnärliga skapande.
Jag medger att kapitel 3 är lite snårigt. Det har titeln ”The Speculative Period of Magical Idealism and the Theory of the Absolute Individual”. Men det anger riktningen för Evolas sysslor dessa år: att kritisera den akademiska idealismen på esoterisk-individualistisk grund. Evola motsatte sig den akademiska, tyskinfluerade idealismen med rötter i Kant, Fichte, Schelling och Hegel. Denna akademism tenderade på 1900-talet att stelna i jargong och självbelåtenhet. Allt är bra i det av Gud styrda kosmos, lyckan är garanterad i ett deterministiskt mönster, individens roll är oväsentlig och begreppet ”fri vilja” är irrelevant – ungefär så lät den dåtida idealismens credo. Man kommer här att tänka på Bertrand Russells elakhet: ”Frihet hos Hegel blir till slut friheten att låta sig häktas av polisen…”
Dåtidens mainstream-idealister ansåg sig vara beskrivare av en objektiv verklighet. Mot detta ställde Evola en magisk idealism, fotad i taoism och buddhism. Evolas credo var: man kan inte ignorera individen (eller ”personen” som var hans föredragna term). Individens fria vilja, yttrad i hans vilja till makt över sig själv, till ro och kontemplation, till att nå det absoluta, det var utgångspunkten. Detta var idén om ”the absolute individual” som jag antytt. Sedan blev Evolas terminologi lite suspekt när han försökte ge det hela något slags evigt, överindividuellt stöd; han trodde ju inte på Gud, han kunde inte som idealisterna hänvisa till någon evig urkälla för varat.
Jag har inget att tillägga om Evolas specifika krumbukter i detta avseende eftersom jag själv tror på Gud och ser honom som tillvarons grund. Se till exempel här. Men Evola inspirerar mig ändå. Den under hans tid rådande akademist-idealismen var en självbelåten, småborgerlig lära, bedriven av liknöjda professorer som inte levde som de lärde. Evola däremot levde sin esoterism, han utgick från individens kontemplation och själva inlänkande på Varat via försänkning. Att sedan omtolka Evola i mer perenniala, gudstroende termer går förvisso. Jag gjorde det själv i detta inlägg.
2. Tantrism
Kapitel 4 i ”The Path of Cinnabar” handlar om Evolas systematiska yoga inom ramarna för tantrism. Jag har själv inte sysslat med tantra och jag anser den för mitt personliga bruk vara lika ointressant som buddhism. Tantra, denna indiska lära, inriktar sig på världen och dess materiella gåvor, och anser sig kunna driva fram ett befriande, esoterisk liv i umgänget med dem. Detta parallellt med att man följer buddhismens grundtes om världen som illusion och med en personlig livsföring med meditation i högsätet. Denna ”dubbel-aspekt existensialism” kan vara intressant i ljuset av Evolas testamente, ”Ride the Tiger”, som säger att man som andlig aristokrat inte ska dra sig undan världen utan istället ägna sig åt den, även vad gäller dess materiella, på ytan ”icke-andliga” sidor. Man ska rida materialismens tiger tills dess era, eländets Kâli Yuga, nått sitt slut och sann andlighet kan ta makten. Och har man bara ordning inom sig så kan denna tigerritt i sig vara befriande.
”Ride the Tiger” (”Cavalcare la tigre”, 1961) säger mer än så men dess bejakande av världen tycks mig ha vissa tantriska drag. Och Evola utvecklar i självbiografins kapitel 4 hur tantrismen kan vara av intresse för västerlänningen, som ju ofta är böjd åt materialism, böjd att ”bejaka denna världens goda”. Tantrismen som förandligad materialism, som en aktiv orientalism, som en form av nietzscheanism, kan man kalla Evolas approach i detta kapitel.
I kapitel 4 berör Evola även fascismen, som ju tagit makten i Italien 1922. Evola stödde fascismen som en anti-bolsjevikisk, traditionell kraft. Men han var emot rörelsens förfall i småborgerlighet, gammaldags nationalism och kompromissande med katolicismen. Evola ville ha en mer elitistisk, militaristisk revolution från ovan, och det gjorde att han med tiden kom att sätta visst hopp till Nazityskland vars regim var något grundligare än fascismens Italien. Evola kom senare att föreläsa en del för SS i Tyskland, i ämnen som ”det ariska sättet att strida” med exempel ur Bhagavad-Gîtâ, men detta slog inte riktigt an. Evola förblev en udda figur både i Italien och Tyskland, även om han så klart var välkommen i olika officiella sammanhang i båda regimerna. Med Göran Dahl kan man säga att Evola var ”radikalare än Hitler”. Det ska f-n vara radikal under facistregimer…
Ämnet Evola, fascism och nazism är vitt och brett och förtjänar en fördjupning. Jag kan inte bistå med den just nu. Men här på Motpol har Joakim ”Oskorei” Andersen förvisso recenserat Evolas post-1945 böcker om fascismens Italien och om Nazityskland. Mer här.
3. Ur-gruppen. Traditionen
I slutet av 20- och början av 30-talet fortsatte Evola att skriva om transcendentala, esoteriska ämnen. Det gjordes i skrifter utgivna av Ur-gruppen, (”Gruppo di Ur”), redogjort för i kapitel 5 av ”The Path of Cinnabar”. Namnet på gruppen kom från de germanska språkens ”ur”, ett prefix för något gammelgammalt, originellt och ursprungligt. Vi har det i tyskan i ord som Urquelle, urkälla, Urheimat, urhem; ja ni ser, det översätts ledigt till svenska. Annorlunda uttryckt så är någon synonym till ”ur-” svår att hitta på svenska. Vidare så finns något liknande ord eller prefix inte i andra språk, varken på engelska eller i romanska språk, så i det italienska sammanhanget gav det hela en originell klang. Jag har inget att säga om denna Gruppo di Ur för övrigt. Att alltför mycket fokusera på klubbars och sekters historia kan föra ut i oväsentligheter.
Vid denna tid blev Evola påverkad av lärde som sysslade med människans fornhistoria, som Bachofen och René Guénon. Bachofen hade till exempel noterat hur pre-antika civilisationer i regel var matriarkat. Evola skulle i sina egna spekulationer, med rätt eller orätt, spinna vidare på det och visa på matriarkatets negativa roll. Vad gäller Guénon så hade denne studerat gemensamma esoteriska drag i Eurasiens historia, i samhällen styrda av transcendenta värden: ”civilisations in which all speheres of influence and human activities are ordained from above and directed towards it” (Evola). Traditionella samhällen styrs av eliter duvade i obetingad, transcendent, överindividuell kunskap till hela samhällets fromma.
Inför denna perennialism måste Evola omtolka en grundbult i sitt dittillsvarande tänkande: ”den absoluta individen”. Denne var ju nihilistiskt-buddhistiskt influerad, ett slags nietzscheansk-dadaistisk tantriker, ”a lawless destroyer of all bonds”. Hur skulle man kunna förena denne med iden om en evig Tradition? — Nåväl, det krävdes bara (visade det sig) att man plockade ner denne absoluta individ från sina abstrakta höjder och tänkte sig honom som en aktör i den historiska realiteten. Som kung i ett bronsålderssamhälle där idén om kungadömet som en gudomligt instiftad institution rådde, med idén om ”den heliga kungen” eller möjligen ”gudakungen”, kunde denna absoluta individ leva ut den spänning av immanens och transcendens som Evola ansåg att den absoluta individen levde i. Dvs man lever här i den materiella verkligheten, är immanent närvarande här och nu, men ens handlingar och världsbild styrs av osynliga, öververkliga lagar och mönster, transcendenta idéer.
Detta slags kung hade en gudomlig aura och han blev en av ledbilderna för Evola när han utvecklade idén om Traditionen och det slags samhälle det alstrade, främst synligt i Romarriket före vår tideräknings början. Republikens Rom var idealet, inte kejsartiden som var en materialistisk urartning. I detta studium kom Evola att fokusera på de indoeuropeiska samhällenas uppdelning i kaster, där de två högsta var präster och krigare. Den nyssnämnde Guénon betonade här prästernas roll, Evola kom att betona krigarnas roll, även på det andliga planet. Evola kom att utveckla denna sista idé i sin bok om den heliga Graal (”The Mystery of the Grail”, 1938; mer om den strax). Sin syn på det traditionella samhällets värde som motbild mot modernismen utvecklade Evola annars i ”Revolt Against the Modern World” (”Rivolta contro il mondo moderno”), som kom 1934. Om denna bok har jag skrivit i denna översikt. Rätt ytligt, det medges.
4. Fascismen. Kritik av dåtidens andlighet
I kapitel 7 av självbiografin skriver Evola om sina konflikter med fascistregimen. Han var själv aldrig medlem i fascistpartiet. Hans aktier gick upp och ner under regimens 21-åriga historia. Här skriver motpolaren Kim Petrusson om Evolas syn på fascismen, utvecklad i ”Fascism Viewed From the Right” (1964).
När fascistregimen föll 1943 och Mussolini upprättade sin Salorepublik i norr drog sig Evola dit. Evola spenderade så resten av kriget i Wien i Österrike. Här sårades han under ett bombanfall: han blev förlamad i benen och rullstolsbunden för resten av livet.
I kapitel 8 av självbiografin ger Evola sin kritik av andliga rörelser såsom spiritism, teosofi och antroposofi. Han kan kort sägas ha varit emot dem. Jag ids här inte gå in på detta. Nämnas ska även att Evola i samma kapitel åter kritiserar Nietzsche för dennes övermännisko-idé. Evola säger att idén om övermänniskan är… ”a path which potentially leads to madness and complete collapse, unless its breaking point is overcome by means of an existensial transformation and a change of polarity – i. e., by attaining ’transcendence’.” (s 127) Detta är enligt mig en central Evola-idé. Han säger i sammanhanget att det hela utvecklades vidare i ”Ride the Tiger”. Och jag har bloggat om det här.
I resten av kapitel 8 kritiserar Evola katolicismen.
Jag har en del kapitel kvar av ”The Path of Cinnabar” att redogöra för. Kapitel 9-14, närmare bestämt. Dem tar jag upp i denna artikelseries tredje del, som blir den sista (och som ni finner här).
Relaterat
Del 1 av recensionen av ”The Path of Cinnabar”
Oskorei: Om Evolas fascist- och naziststudier
Evola om Nietzsches ”aktiva nihilism”
Att studera sanskrit: en väg till Traditionen
Evolas centrala verk: översikt
Bilden föreställer en rekonstruktion av Augustus gravmonument. Augustus var Romarrikets förste kejsare och Evola vurmade för Romarriket, som jag visat i detta inlägg.
Om skribenten: Lennart Svensson
