Finska inbördeskriget 1918 var en blodig historia. Man bör inte ta lätt på detta. Ändå vågar jag påstå att det var rätt sida som vann. Eftersom det röda upproret slogs ner räddades Finland från att bli en sovjetrepublik. Vårt östra grannland försvarade sig mot bolsjevismen, den vita sidan värnade tro och tradition mot laglöshet och pöbelvälde. — Det hela påverkade också oss. Läget i Sverige blev lugnare sedan den vita sidan vunnit på våren 1918. Och ett flertal svenskar deltog i denna finska strid. Om inbördeskriget och om svenskar som deltog handlar detta inlägg.
En av källorna till denna artikel har varit Lars Ericsons ”Svenska frivilliga” (1996). Ericson uttrycker sig diplomatiskt, han redogör för det objektiva förloppet. Gott så. Men man får aldrig glömma att finska inbördeskriget var en vändpunkt i Nordens historia. Vi har Mannerheim och den vita sidan att tacka för mycket. Om Finland förlorats till Sovjetunionen då, 1918, hade jämvikten i Norden rubbats, vi hade fått det blodröda Sovjetunionen som omedelbar granne.
Samma tendens såg vi under andra världskriget: Finland försvarade sig mot sovjetisk aggression. Mannerheim var militär befälhavare även då. Han är symbolgestalten. Det är honom vi bör tacka för att bolsjevismen inte fick fot här.
1. Finland under 1800-talet
Finland hade sedan medeltiden tillhört Sverige År 1809 förlorade vi det till Ryssland. Den östliga stormakten erövrade vår östra rikshalva. I början hade finländarna det förhållandevis bra under ryskt styre. Men mot slutet av 1800-talet ökade förtrycket. Finland skulle förryskas, ställas under striktare rysk domvärjo än förr. 1809 fick man ju löfte om att behålla sina lagar och sin förvaltning tämligen orörd. Nu däremot skulle man rättas in i ledet och bli en rysk provins.
Efter en lång frihetskamp, både meta- och realpolitiskt, blev dock Finland en självständig republik 1917. Man behövde inte gå i fält för sin frihet, inte gå man ur huse med vapen i hand – inte omedelbart. Men det måste man strax efter självständighetsförklaringen. Ett rött uppror var under uppsegling.
Finlands frigörelse från Ryssland 1917-20 är viktig för svenskt vidkommande. Finland stod som sagt under svenska kronan från medeltiden till 1809. Vad som hände i öster angick oss; svenskarnas hjärtan var med där, inte bara för att en rätt stor del av Finlands folk var svenskar till språk, etnicitet och kynne. Finlands förhållande till Ryssland var en bild av vårt eget förhållande till denna stormakt: David mot Goliat om man så vill. Förutom dessa emotionella band var vi med konkret. Många svenskar deltog som frivilliga i finska inbördeskriget 1918.
2. Frigörelsen 1917
Bakgrunden till inbördeskriget var händelserna under 1917. Tidigt år 1917 skedde nämligen en statskupp i Ryssland. Det uråldriga, ärevördiga tsarväldet slogs över ända. Tsar Nikolaus II måste abdikera. En provisorisk regering tog makten. Än var kommunisterna långt från maktens centrum. Ryssland fick en borgerlig, västvänlig regering som fortsatte landets avtalsenliga krig på Englands, Frankrikes, Italiens och USA:s sida mot Tyskland och Österrike. Men Ryssland hade lidit svårt i kriget och den ryska armén visade tecken på att upplösas. Perifera delar av landet började frigöra sig och förklara sig självständiga. Separatismen frodades bland annat i de baltiska staterna och i Finland.
Finland hoppades på en fredlig frigörelse. Men det fanns många konflikter i görningen. Borgerliga och socialdemokrater var nog eniga om att frigöra sig från Ryssland, ”men man tvistade om taktiken”. [Ericson, Lars: Svenska frivilliga, s 63. Historiska Media 1996]. Hur skulle man konkret ta makten? Den ryska armén i Finland var ett osäkert kort. I samband med den ryska radikaliseringen, med vänsterkrafter som förespråkade bildande av soldatråd, kom liknande saker på finsk mark: ”ryska soldatråd och finska röda garden genomförde husundersökningar som i ett par fall resulterade i mord”. [ibid]
Samtidigt skedde frigörelsen med fredliga medel. Finnarna valde nu en riksdag, den så kallade lantdagen, i oktober 1917: fredligt och demokratiskt gick cirka 70% av Finlands röstberättigade medborgare och la sin röst på de partier man ville skulle företräda dem. De borgerliga fick 108 mandat, socialdemokraterna 92. Men dåtidens socialdemokrater var inte alltid reformister, vissa av dem förespråkade bildanden av röda garden. Det vill säga privatarméer, frikårer eller gerilla. En motkraft blev senare den borgerliga sidans vita garden.
I Ryssland kom vid denna tid bolsjevikerna, de radikala vänsterkrafterna, till makten. Det skedde den 9 november 1917. Arbetar- och soldatråd hade nu makten, ledda av en självutnämnd elit i form av Lenin, Trotskij och deras anhängare. Kommunisterna hade en liten men god skara militärförband under sin ledning. Den växte. Den blev snart till den legendariska Röda armén. Den vann omsider striden mot de ryska vita arméerna. Men i Finland vann de vita.
De finska röda gardena, stödda av vissa ryska trupper, stärktes moraliskt av bolsjevikrevolutionen. En generalstrejk, kryddad med mord, fick Finlands borgerliga krafter plus moderata socialdemokrater att inse vad klockan var slagen. Vapenhjälp till denna blivande vita sida från Tyskland hade börjat anlända till Österbotten, som blev kärnland för kontrarevolutionen eller befrielsen. Jag väljer att kalla det befrielse. Ett Finland där de röda segrat hade inneburit anslutning till Sovjetunionen, lika med stalinism, tjekavälde, censur och nackskott.
Det hela må vara komplicerat. Och de vita var kanske inga änglar överlag. Men de vitas seger lade grunden för mellankrigstidens Finland som var en västdemokrati, inte någon diktatur.
3. Inbördeskriget
Österbotten blev bas för de vita. Chef för deras garden eller skyddskårer blev Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867-1951). Han var en finlandssvensk adelsman som tjänstgjort i ryska armén under första världskriget. Då var han chef för en kavalleribrigad och, senare, en kavalleridivision. Han nådde generallöjtnants rang som chef för en armékår, innan han tog avsked och återvände till Finland i december 1917.
Finland förklarade sig självständigt från Ryssland 6 december 1917. Detta är Finlands frihetsdag, dess nationaldag som än idag firas med pompa och ståt. Men 1917 var hotet om rött maktövertagande stort så regeringen beslöt sig för att lämna Helsingfors. Huvudstaden med sina fabriker, arbetare och proletärer var opinionsmässigt i vänsterns hand. Den borgerliga regeringens flykt i slutet av januari 1918 lämnade, i alla fall temporärt, spelplanen fri för vänstern på denna front. De röda gardena gjorde uppror i Helsingfors ”och tog över staden, medan andra rödgardister bemäktigade sig stora delar av södra Finland inklusive de stora städerna Viborg och Åbo. Med tyngdpunkt i Österbotten bildade skyddskårerna stommen i den vita armé som snabbt organiserades av regeringen i Vasa. De ryska garnisonerna i Sydösterbotten avväpnades av de vita. ”Brödrakriget” var ett faktum.” [ibid s 66]
De röda gardena beväpnade sig ur ryska militärförråd. Dock förefaller de ryska soldaterna inte ha varit så aktiva som stridande. I landet fanns 80.000 ryska soldater men de var i stort sett neutrala. Men det kunde inte Mannerheim ta för givet när han i februari betraktade läget. Det finska röda gardet var för sin del talrikt, över 70.000 man. Men den vita sidan fick förstärkning av svenska frivilliga (varom mer snart) samt så kallade jägare. De sistnämnda var finska soldater som tagit värvning i Tysklands armé i första världskriget, allt med målet att få militär utbildning och kunna bidra till sitt eget lands frigörelse. I slutet av februari kom 1.200 av dessa jägare till Vasa.
4. Tysk intervention
Tyskland tänkte för sin del sända egna trupper för att operera i Finland. Mannerheim måste därför agera innan detta skedde. Annars kunde man bli en tysk lydstat. Det första målet för Mannerheim blev att ta Tammerfors i inlandet, beläget halvvägs mellan Vasa och Helsingfors. Staden föll i början av april efter en invecklad offensiv. Samtidigt som Tammerfors föll landsteg tyskarna vid Hangö, söder om Helsingfors. De vita fick därmed en tvivelaktig hjälp i att besegra de röda, som efter Tammerfors fall ändå inte hade kunnat göra ordnat motstånd.
I slutet av april skar vita förband i öster av den röda garnisonen i Viborg från S:t Petersburg. Den röda ledningen flydde då sjövägen till den ryska huvudstaden och de vita kunde ta Viborg. På centralfronten rensade Mannerheim södra Finland utom Helsingfors. Huvudstaden togs av tyskarna, som höll en segerparad där 14 april. Det tyska ingripandet sägs annars ha avhållit Lenin från att ingripa på de rödas sida. Detta skulle ha fått honom i krig med Tyskland, som han slutit fred med i Brest-Litovsk i mars. Det kan nämnas att efter Brest-Litovsk-freden lämnade Ryssland kriget mot centralmakterna; Tyskland fick fred i öster och kunde företa offensiver västerut. Dessa misslyckades och Tyskland måste själv be om fred på hösten 1918.
5. Svenska brigaden
Men vi håller oss kvar vid finska inbördeskriget. Den vita sidans propaganda föll i ganska god jord i Sverige. Kontakter mellan svensk och finsk elit skedde i borgerlig anda. När den vita regeringen etablerats i Vasa började den från Sverige köpa civilmateriel som fordon, medicin, tält och filtar. Den svenska regeringen förbjöd vapenexport, men de vita fick ändå vapen från Sverige och via svenskt vatten från Tyskland.
Sverige hade under denna tid en vänsterregering. Den var en koalition mellan socialdemokrater och liberaler. Statsminister var liberalen Nils Edén (1871-1945). Hans ministär tycks ha betraktat Finlands konflikt i abstrakta termer, ”som en intern kamp om sociala frågor och reformer” [ibid s 67]. Men många andra i vårt land såg det hela i existensiella termer, som ett lands frigörelse från Ryssland.
De svenska sympatierna var i och för sig delade. Svenska socialdemokrater var överlag reformister, revolution var avfört från programmet, men deras hjärta var hos de finska partibröderna. Regeringen Edén hade dock erkänt Finland som suverän stat efter självständighetsförklaringen i december 1917. Edén lät även svenska officerare få tjänstgöra i vita armén. Värvningen av frivilliga förbjöds omsider på svensk mark, och det var aldrig tal om att Sverige skulle ha intervenerat med sin armé. Men sentimentet var tillräckligt positivt för att 1.100 svenskar, varav 200 officerare, ostört kunde söka sig till Finland för att strida på de vitas sida.
Svenska officerare kom att strida i olika vitfinska förband, men en samlad svensk brigad skulle också sättas upp. Dess mobilisering tog sin början i Torneå i februari 1918. Den 26 mars lämnade styrkan Uleåborg med destination Tammerfors. Den bestod då av ”340 man fördelade på två gevärskompanier (om vardera omkring 100 man), ett kulsprutekompani, en pionjäravdelning, ett skidlöpardetachement och en sjukvårdsgrupp. Chef blev kaptenen Hjalmar Frisell, bataljonschef löjtnanten Folke Victor Bennich-Björkman, kompanichefer löjtnanterna Nils Wickström och Lars Runeberg medan löjtnanten Erik Reichenberg ledde kulsprutekompaniet.” [ibid s 69]
Denna svenska brigad sattes in i slaget om Tammerfors 28 mars. Denna industristad var de rödas huvudfäste. Inalles ska uppåt 300.000 man ha deltagit i striderna. Numerärt är detta ett stort slag, men nog var slaget vid Tali-Ihantala 1944, med cirka 250.000 man som deltog, överlag mer intensivt och förlustkrävande.
Försvararna vid Tammerfors hade per automatik ett stort övertag: gevärseld ur skyddade positioner kan skörda mycket i angriparens led. De vita led också förluster i inledningsskedets framryckning. Stormningen 3 april ska inalles ha medfört 1.000 man i förluster på den vita sidan. Men efter hårda gatustrider togs staden efter några dagar.
6. Slaget om Tammerfors
I slutet av mars var som sagt Svenska brigaden framme i Tammerfors. Den 29 mars fick brigaden i uppgift att fylla en lucka mellan två finska förband. Fienden höll den så kallade hippodromen (= hästkapplöpningsbanan) norr om landsvägen Uusikylä-Tammerfors. Man ryckte fram och nåddes av gevärs- och artillerield. Förluster leds. Men man tog sig fram trots att samband och central ledning var svårt. Summa 14 svenskar stupade denna dag. De uppsatta målen nåddes i samverkan med finska förband.
Den 3 april var Brigaden åter i elden. Det var slutfasen av slaget. Stadens sjukhus försvarades av de röda. Under viss förvirring tycks man ha tagit sitt mål. Bland annat stupade den senare statsministern Olof Palmes farbror, en 34-åring med samma namn: Olof Palme. Nästa dag togs järnvägsstationen. Slaget var operativt över men upprensning återstod. Här deltog svenskar sannolikt även i avrättningar av rödgardister. Inbördeskrig förs ofta med förbittring och detta var inget undantag. Men man kan ju fråga sig vilken sida som att börja med valde våldet som handlingsväg? Svar: det var de röda. De gjorde uppror medan det övriga Finland gick till demokratiskt val.
I slutsumman över inbördeskrigets offer får man enligt Ericson [ibid s 70] dessa siffror: i strid stupade 3.400 röda och 3.100 vita, och i mord och avrättningar av de röda 1.649, mot 8.380 fångar avrättade av de vita. Jag tänker inte försvara vita övergrepp, men man kan heller inte demonisera de vita för att de dödade fler. Förbittring rådde som sagt, och ”det vita Finland” som blev verklighet efter 1918 var en moderat republik, ingen fasciststat. Det bör de som romantiserar ”de rödas uppror” minnas.
Brigadens förluster i slaget om Tammerfors avskräckte inte den svenska hemmaopinionen. Tvärtom, nya frivilliga anlände nu. Den 20 april räknade Brigaden 480 man. Förföljning av retirerande röda garden hörde till uppgifterna. När Mannerheim slutligen intågade i Helsingfors i maj deltog 500 man ur Svenska brigaden. Sedan skeppades man hem till Stockholm, där man paraderade längs stadens gator. ”Efter en ceremoni på Stockholms Stadion upplöstes Brigaden.” [ibid s 73] Detta paraderande kritiserades från vänsterhåll. Nyheter om de vitas massavrättningar hade börjat nå allmänheten.
Denna stämning rådde. Det får man erkänna. Det hade även varit nödår i Sverige. Ransoneringarna tärde hårt på folkhushållet. Regeringen hade inte varit beredd på ett världskrig, framför allt inte ekonomiskt och försörjningsmässigt. Det var smått revolutionärt i Sverige liksom i Finland. I Finland hade, som synes, fullt krig brutit ut, men sans och måtta och västerländska värderingar vann över tjekavälde och bolsjevism tack vare den vita sidans motoffensiv. Att chockvågorna lade sig även i Sverige efter detta är omvittnat i Mannerheims självbiografi. Han berättar där hur han kommer till Sverige efter segern och möter kung Gustav V. Denne säger att läget blivit lugnare även i Sverige sedan det finska upproret slagits ner. [Mannerheim, Gustaf: Marskalkens minnen, s 113. LT:s Förlag 1954]
7. Åbolands frikår
Som antytt deltog svenska officerare i andra förband än just Svenska brigaden. Till exempel tog sig blivande arméchefen C. A. Ehrensvärd via Åland över isen till Åbolands skärgård, där han blev kompanichef i Åbolands frikår. Denna enhet bidrog på sitt sätt till den vita offensiven. Ehrensvärd präglade för sin del den svenska arméns uppbyggnad under mellankrigstiden liksom Axel Rappe, som omsider blev svensk försvarsstabschef. Och i inbördeskriget var Rappe stabschef i Savolaxgruppen, en av de tre vita divisionsstaberna. Senare blev han stabschef vid den vita östarmén, som försökte ta Fjärrkarelen. Ännu en svensk som fungerade som stabsofficer i inbördeskriget var Carl Petersen. Från 30-talet och framåt var han chef för den svenska militära underrättelsetjänsten.
Vad gäller Finland så erkändes det av Sovjetryssland tämligen direkt. Sovjet var svagt och Lenin ville ha fred med sina grannar för att kunna konsolidera sin makt inrikes. Formell fred slöts mellan Finland och Sovjet i Dorpat i oktober 1920. Men Sovjet bara bidade sin tid. Man ville ännu kväsa Finland. Och det försökte man ånyo 1939. Den formella anledningen var att skydda huvudstaden Leningrad. Men samtidigt hade man ju en finsk marionettregering beredd med Otto Ville Kuusinen i spetsen. Så målet var att krossa Finland. Men det misslyckades man med, både 1939-40 och 1944.
Och det ska vi vara tacksamma för. Man måste som värnare av Nordens frihet och västerländska värderingar för evigt vara tacksam mot Finland. Nationalistiska krafter i detta land satte stopp för bolsjevism och röd terror 1918, 1939-40 och 1944.
Relaterat
När Mannerheim räddade Leningrad
Nilsson: Finlands sak blev min (2002)
Bild: Finlands statsflagga
Om skribenten: Lennart Svensson
