Frank Herbert skrev ett flertal böcker om planeten Dune. De fyra första hette ”Dune” (1965), ”Dune Messiah” (1969), ”Children of Dune” (1976) och ”God Emperor of Dune” (1981). Här ska jag syna denna serie utifrån olika synvinklar, främst dess roll som arkeofuturistisk sf.
Ett nytt begrepp gör sitt segertåg i dagens debatt: arkeofuturism. Det innebär i korthet att kombinera ålderdomliga drag med modern teknik. Mannen som myntade det heter Guillaume Faye. Han tycks med det hela åsyfta att vi rör oss mot en framtid som inte är linjärt modernistiskt, utan som genomgår en megakris (sju kriser ihopbakade till en) och därefter rekonstrueras på delvis moderna, delvis ålderdomliga grunder.
Detaljerna åsido så är konceptet användbart när man ska se på en sådan roman som Frank Herberts ”Dune” (1965). Fler än jag har kallat hans roman ”arkeofuturistisk”, som till exempel bloggaren Wodinaz i februari 2010. Jag är tacksam för denna impuls. Att kalla ”Dune” arkeofuturistisk klargör Herberts attityd till sf-skapandet, den förädlar detta att ha ålderdomliga inslag i en framtida berättelse. Annars tenderar detta med förekomsten av svärd och feodalism i en sf-berättelse att behandlas styvmoderligt och med överseende. Så att lyfta in arkeofuturismen i sf-diskussionen är ett vällovligt konceptuellt genombrott skulle jag vilja säga.
Herbert målar upp en framtid med både rymdskepp och svärd, ett rymdimperium som inte styrs formalistiskt av byråkrater utan mer ålderdomligt med feodala län. Datorer har man märkligt nog inte (orealistiskt, en kvarleva från 60-talets datanoja) men i övrigt en hel del modern teknik, framför allt rymdskepp och allt vad därtill hör.
Är det hela trovärdigt då? ”Svärd och rymdskepp” har man ju sett förr (Blixt Gordon, Star Wars). Men jag får nog säga att det hela är rätt tankeväckande. Herbert tar i vart fall INTE för givet att framtiden ska vara enbart urban och ekonomistisk; hans framtid baseras på icke-ekonomiska relationer mellan människor, fotad i länstrohet och uppoffring. Hela den herbertska galaxen andas i forntida yra, med ormdyrkan, drogesoterism och överhuvud en religiös känsla. I en modernistisk framtid, så som i Asimovs med flera, finns bara maskiner och politikpratande nihilister. I Herberts framtid finns fläktar från det arkaiska.
– – –
Frank Herbert har i sin ”Dune”-saga fått till ett sant kosmiskt anslag. Det är årtusenden som passerar. Det skapas djup i bilden, inte direkt genom atmosfär och miljöskildring, men genom intrigmässiga finter och knep, påhitt och konstruktioner. Till dessa hör utan tvekan religionen. Man lever i en framtid som inte bara bryr sig om att bygga ett bättre rymdskepp utan det talas även om andliga övningar, trans och meditation. Herbert övervinner sina stilmässiga begränsningar genom att skildra sandormar och skördande av melangedroger, genom att befolka sina böcker med präster och abedissor jämte politiker och annat modernt.
Herbert skolades på sin tid i magasinet Analog. Han brukar nämnas i samma andetag som Heinlein och Asimov, samt så även Niven och Pournelle som var mer samtida. Men mer än alla dessa hade Herbert sinne för det arkaiska, ”det mycket gamla”. Det gammelgamla…! Han gav sin galaktiska framtid djup med de antydda årtusendena — men, till skillnad från Asimov som även hade vida perspektiv i sin galaktiska framtid, så gav Herbert det hela en extra, egensinnig touch genom att låta religionen genomsyra allt.
Religiöst djup, ja frälsning nås bland annat genom att ta drogen melange som har både mystiska och praktiska användningsområden. Andlig innebörd har även umgänget med de sandormar som genomborrar planeten Arrakis sandlager. Detta påfund är vad som stannar med en efter det man läst romanerna. Sandormen som sinnebild är något utomlitterärt, något som inte beror på någon språklig briljans. Herbert skriver som en krönikör, som den journalist han var, men böckerna har ändå magisk touch på grund av sin mytiska höjning. Sinnebilder och arketyper lyfter ”Dune” från följetongsprosa till myt.
– – –
Det är som folksagor. Alla kan till exempel berätta sagan om Hans och Greta, den beror inte på någon viss, konstnärlig version eller utformning. Det är konkretionen som talar (skogen man går vilse i, pepparkakshuset, häxan, ugnen osv). På samma sätt kan envar sf-fan återberätta vad ”Dune” handlar om och locka andra till läsning. Man kan nämna hur Paul Atreides i bok ett blir arvtagare till en ökenplanet, en värld han blir herre över efter att ha ingått en allians med dess nomadiska urinnevånare och besegrat en viss kainitisk koalition. Så erövras hela galaxen i ett formligt jihad och Paul blir en religiös ledare. Maktbasen är alltjämt Dune, planeten Arrakis, och dess speciella ökenklimat som alstrar drogen melange. Denna drog behövs bland annat för rymdskeppspiloter att hålla sig vakna med under ljusårsfärderna.
Bok 2 (”Dune Messiah”) må vara en mellanbok men den har snyggt omslag, skrolla upp en bit och se. Mer intrikat är det i bok 3, ”Children of Dune”, samt inte minst i bok 4, ”God Emperor of Dune”. Den skildrar smart hur Pauls son, Leto Atreides, lyckas överträffa sin far. Det är inte lätt, hur slå en far som erövrat hela galaxen…? Men Leto finner oförhappandes på ett sätt; med ett slags märkliga kräldjur i öknen förvandlar han sig stegvis till en ormvarelse, han blir en humanoid sandorm och lever sedan i tusentals år som gudahärskare, ”God Emperor of Dune”.
Det var ett storverk; fadern var ju bara messias… Leto har slagit sin far, han har försäkrat sig en plats i galaxhistorien som ingen annan. Det är verkligen en tour de force, det är ett sant mytiskt narrativ i sf-berättelsens form. Dune-böckerna har annars en smått knäckande framtoning med all sin närsynta, torra följetongsprosa men som sagt, Herberts alla påfund och ingredienser höjer det hela till överlitterära, sagoaktiga nivåer. Litteratur kan skrivas på andra sätt än detta, den kan vara språkligt mer fantasirik, men jag är ändå imponerad av Dune-sagan som kreation. Och med Bruce Penningtons omslag från 80-talet har man en hörnsten som pryder sin plats i bokhyllan.
Relaterat
Wodinaz: Om ”Dune” (från februari 2010, ett klassiskt Motpolsinlägg)
Faye: Archeofuturism
Författarskap: uppdaterade länkar
Robert A. Heinlein
Marinetti: futurism
En utgåva från 1982 av ”Dune Messiah”, med omslag av Bruce Pennington
Om skribenten: Lennart Svensson
