Nyss besökte jag Uppsala. Där finns det ett och annat att se.
Jag har kört in till Uppsala och parkerat bredvid Helga Trefaldighets kyrka. Jag beundrar stillheten. Klockan är halv nio en augustidag, en vanlig vardag. Solen skiner och himlen är blå.
Hundra meter bort ligger Uppsala domkyrkas långa, tegelröda komplex. Det är, jämte Trondheims domkyrka, Nordens största. Över en halv miljon besökare kommer hit varje år sägs det. Jag gillar detta tempel. Det är stort och mäktigt men också balanserat. Det är inte vulgärt och vräkigt.
Det åsido har Uppsala domkyrka sina brister. Det ska ni snart få se.
Jag börjar med att gå bort till östra delen av byggnaden. Blicken far upp mot Zetterwalls tornhuvar, mäktiga spiror som för tornen upp till 117 meters höjd. Därmed blir kyrkan lika hög som den är lång. Denna gest av Zetterwall måste man erkänna. Många av hans tillägg under 1890-talet togs bort, men tornhuvarna bestod och är nu en omistlig del av Uppsalas silhuett. De är, kort sagt, sinnebilden och symbolen för "Uppsala".
Jag styr mot högra porten och går in. Jag tar av mig mössan, glider in i vänstra skeppet, siktar på en bänk, sätter mig och kommer till ro. När det andliga fått sitt kopplar jag på arkitekturblicken och noterar vissa brister, som de målade väggarna. Man målade motiv på väggarna med änglar och annat under 1900-talet. Tidigare hade det varit vitkalkade väggar och, före det, medeltida målningar. De nutida målningarna var till för att återställa medeltida prakt. Målningarna är väl så bra de kan vara, givet uppgiften att vara murdekor i en kyrka. Men de stör mig. De är inte optimala i denna miljö. Man borde ha skippat bilder på helgon och Jesus till förmån för mönster, typ sådana som finns i sidokoren. Lite bildfientlig ornamentik borde råda, en nöjaktig idé för att ge liv åt alla murmassor som uppstått på grund av tegelkonstruktionen. En riktig gotisk katedral är ju en skelettkonstruktion av strävpelare och strävbågar och saknar dylika murmassor.
– – –
Uppsala domkyrka är byggd av tegel. Dess inre blir följaktligen lite massivt, lite mörkt. Ljusspelet à la Chartes, Köln med flera sandstensdomer saknas. Man får en massa murytor man inte vet vad man ska göra av. Och lite sober dekormålning skulle som sagt inte skada, sobrare än de målningar vi har idag som skriker kompromiss.
Fler kompromisser finner vi i sidokapellen. Att här överhuvud finns sidokapell är annars unikt i Sverige. Linköpings katedral är till exempel bara treskeppig, trots att den i övrigt är en tjusig byggnad. Och Riddarholmskyrkans sidokapell känns lite löst tillfogade. Annat då med denna dom; sidokapellen bildar en mäktig femklang, en säregen helhet med mitt- och dubbla sidoskepp. Sidokapellen blir liksom kyrkor i kyrkan, sidoshower man kan gå in i. Tyvärr är det första till vänster upptaget av en bonad med scener ur kyrkans historia, det känns museum och inte katedral om ni frågar mig. Sedan kommer ett diorama med träfigurer och plywoodkuliss: inte riktigt hundra… Det är i harmoni med kyrkans högtider men för en domkyrka saknar upplägget något.
Vad gäller fel med dagens domkyrka har vi här två till: att bortre södra koret har förvandlats till stolförråd. Och att norra korsarmen upptas av ett modernt orgelbygge i skarpt blå färg.
– – –
De resterande sidokoren är förvisso tjusiga. Här må framhållas Finstakoret med sin mörka stramhet och relikskrin. Och Stenbockskoret med sina trappor och sin marmor är pampigt. Likaså Vasakoret rakt fram, längst bort i öster. Fast egentligen är detta kor med tomban över Gustav Vasa ett slags blasfemi. Förr var nämligen detta ett Mariakor ägnat Jesu Moder. Det känns rättare. Med reformationen skulle detta göras om, segraren skulle ha ett monument över sig, Gud sig förbarme…
Men man har räddat det hela med en modern replik: ”Maria återkomsten”. En vaxdocka i naturlig storlek står utanför koret, i koromgången, och ser förtröstansfullt mot öster. Första gången jag såg henne trodde jag det var en riktig människa, en som stod där och mediterade. Sedan gick jag fram och såg att det var en staty i naturlig storlek av Maria.
– – –
Som jag försökt säga med denna text: Uppsala domkyrka har sina brister. Fler sådana kunde vara det sjuttiotalistiska korset i högkoret, gjort av silver och kristall men det påminner vagt om en reflektor i en taklampa…
Nåväl. Kyrkan är stor och lite svårskött. Det där med stolförråd till exempel är ett nödvändigt ont. Ibland har man stora evenemang så reservstolar måste förvaras någonstans. Så nog med gnäll nu och över till lovsång…!
Domen har till exempel en varm atmosfär, det ska erkännas. Lunds domkyrka tycker jag i jämförelse känns lite kall, utan jämförelser i övrigt. Men då bedömer jag det bara exteriört: grått är kallt, rött är varmt. Lukten är också speciell i Uppsaladomen, det luktar sandsten tror jag: en torr lukt av sten och trä och seklers historia.
Som sagt: en stunds intoning, några ögonblicks vila hör till innan man ger sig i kast med ett kyrkorum innan man, som här, tar ett vänstervarv och ser sig om i sidokoren, ser upp på valven, kollar in Prechts predikstol, Swedenborgs gravtomba och allt annat. Uppsala domkyrka är värt en omväg; 600.000 besökare per år kan inte ha fel. Med så många besökare torde det vara en attraktion i klass med Skansen.
– – –
Jag går ut ur domkyrkan. Till vänster, 800 m bort, har jag Uppsala slott. Om det kan sägas att det är en kompromiss, en nödtorftigt restaurerad ruin. På 1600-talet var det stort och ståtligt, hade vit fasad och fyra våningar. Sedan brann det 1702. Och pengar för renovering saknades. Stockholms slott slukade alla medel. Men 1743 hade Carl Hårleman restaurerat Uppsala slott till en faluröd, relativt låg länga. Det ser väl OK ut, men inte mer. Här huserar landshövdingen för Uppsala län.
Ett stenkast rakt fram, snett bortom Gustavianum, ligger så Universitetshuset. Jag har varit inne där flera gånger. Dess förhall är magnifik: en tom, två våningar hög rymd krönt av en glaskupol. Därtill finns paradtrappor åt höger och vänster och, rakt fram, entré till stora konsertsalen. Tar man trapporna till andra våningen kan man beundra skulpturer, marmorkopior av Zeus och Den döende gallern bland annat.
Universitetshuset har sitt patos. Det är ett vackert rum denna förhall. Det närbelägna Carolina Rediviva, känt för sin rövade Silverbibel, är dock inte så mycket att se. Det lilla muséet med nämnda klenod är prydligt men inte så häpnadsväckande. En modern sevärdhet är annars Konserthuset norr om Fyrisån. Dess glasfasad är kanske inte direkt vacker men detta bygge fyller sin funktion, som modern scen för rock och klassiskt.
Det tog lång tid innan man kunde besluta sig för att ens börja bygga detta konserthus. I vinkel mot denna glaskub står annars en absintgrön skapelse i 20-talsklassicism: Vaksalaskolan. Jag kommer här att tänka på Göteborgs konstmuseum av Sigfrid Ericson. Den är en yttring av samma stil fast mer avancerad, mer renodlad. Gunnar Leches Vaksalaskola har mer ornament och utbroderingar men är på sina premisser en kreation av odödlig skönhet, en måttfull nytolkning av gamla former som kolonnen och valvet. Rena arkeofuturismen.
Relaterat
I Uppsala på 90-talet läste jag sanskrit
Herman Lindqvist om Sverige
Englund: kulturmarxist
Bertil Malmberg
Tegnér: Svea (1812)
Uppsala domkyrka
Om skribenten: Lennart Svensson
