Jag berättade nyss om sanskrit som en väg till Traditionen. Nu fortsätter jag på temat sanskrit och fornindiska språkstudier. Jag ska 1) berätta om språket i sig, sådant jag inte nämnde förra gången och 2) berätta om Kâlidâsa och hans diktverk Ritusanghâra. Detta verk har ingen djupare innebörd, det är bara en naturskildring. Men som sådan är den ypperlig.
1. Sanskrit som språk
Sanskrit kan man ha till flera saker. Man kan till exempel ha det för att se likheter mellan indoeuropeiska språk. Sanskrit är det av dessa språk som har flest forntida drag i sig. Med lite skattningar och spekulationer kan man ur det få fram proto-indoeuropeiska (PIE), det språk som arierna kan ha talat innan de från Kaukasus gav sig av mot söder, öster, väster och norr — mot Persien och Indien, Mellanöstern (hettiter) och Nord- och Sydeuropa.
Sanskrit är ett indoeuropeiskt språk. Och svenska, tyska, grekiska och latin mm är indoeuropeiska språk. Vad kan jag då på rak arm visa på för kopplingar mellan sanskrit och europeiska språk? — Nåväl, man kan ju ta sanskritordet manyate, tänker. Det är bildat på roten ”man”. På samma rot finns sådant som ”manas”, inre sinne, och ”mantra”, ramsa. ”Man” som rot kan alltså alstra ord som har att göra med tänkande, lärande, inre sinne osv.
Flera europeiska språk har sedan ord som kan härledas till samma rot, ”man”. Som grekiska. Här har vi ”mathêtês”, elev, och ”manthano”, lärare. Ett grekiskt verb, med betydelsen ”lära, förstå”, heter även det manthano. Det besläktade ”önska” blir på grekiska ”memona”, och på latin blir minnas lika med ”memini”.
De svenska orden ”mana” och ”minnas” är även de av denna samindoeuropeiska rot, ”man”.
Det var litegrann av vad jag vet om hur man härleder europeiska ord till sanskrit. Sanskrit är i sig utvecklat ur vedisk fornindiska och detta i sin tur ur det ovannämnda, konstruerade proto-indoeuropeiska språket. Sanskrit (och litauiska) lär stå detta proto-indoeuropeiska språk närmast.
Vad gäller verbrötter (som roten man) kan för övrigt detta sägas. Begreppet ”verbrot” är i sig en översättning av det engelska verbal root, som egentligen bör heta ”ordrot” på svenska. Men när jag läste indologi på 90-talet sa vi bara ”verbrot”. Formalfanatiker kan behöva veta det. Vidare så finns det inte i den fornindiska grammatiken några verbrötter. Men det finns begreppet dhâtu, ”byggsten”. När så europeiska lingvister och språkvetare började studera sanskrit på 1800-talet kunde man, med hjälp av sanskritgrammatikens ljudlagar, reducera dessa dhâtus än mer — till verbrötter.
Så den som idag skolmässigt lär sig sanskrit är hänvisad till verbrötterna. Men de är också fundamentala. Man lär sig i sanskrit inte ord via korvstoppning; nej, man analyserar ord morfologiskt-fonetiskt och ser vilken rot de hänför sig till. Som för roten kr, av vilken man får substantiv som karman, kartri, karuna och kritya och verben karoti, cakâra, kartum och cikârshyati osv. Och roten jna, av vilken man får ord som janitva, janman och jâyate (och grekiskans gnosis).
– – –
Att studera sanskrit påminner om att läsa latin och grekiska. Men det finns en, bra, skillnad. Latin- och grekstudenten måste ju kunna bilda meningar på dessa språk. Det måste ej sanskritstudenten på sitt språk. Det krävs inte i sanskritstudiet att man ska göra det. I latin och grekiska kan man ju till exempel få uppgiften att skriva ”gå hem till huset” och annat enkelt på språken ifråga. Men det bruket förekommer inte i västerlandets sanskritstudium. Syftet är här att studera antika sanskrittexter. Bara det. Tack och lov.
Så jag är nöjd att som det sanskrit jag talar, endast citera sentenser. Och visst är det kul att lära sig sådant utantill och meditera över. Som ”na hanyate hanyamâne sharîre” (själen dödas inte när kroppen dödas), ”aham brahmâsmi” (jag är brahman), ”tat satyam, sa âtmâ, tat tvam asi”: det är sanningen, det är självet, det är du.
– – –
Hur är det då med sanskrit i förhållande till moderna indiska språk, som hindi? I C-kursen för indologi ingick förvisso 10 poäng hindi. Och hindi i relation till latin är ungefär som modern grekiska och italienska i relation till klassisk grekiska och latin. Enklare formsystem, kortare ord, analytiskt istället för syntetiskt [= analytisk = en sats med subjekt och predikat skilt, som i ”jag är” istället för sådant som lat. ”sum” = samma utsaga uttryckt i ett ord = syntetiskt].
Andra egenheter för hindi är många persiska låneord (de muslimer som invanderade landet från 700 e Kr och framåt hade persiska som språk) samt engelska låneord. ”Relave-stesjan” är till exempel den autentiska hindiglosan för ”järnvägsstation”.
I korthet är syntax och den ”feeling” som hindi ger väldigt annorlunda från sanskrit. Sanskrit har ju en komplicerad, formrik framtoning. Sedan degenererar det. Redan den pâli som buddhismen skrev sina texter på (500 f Kr och framåt) låter ganska ”nernött” och förenklad. Man jämnar ut konsonantgrupper till exempel. ”Nirvana” blir på pâli nibbana, ”karman” blir kamma osv. Har man väl vant sig med sanskrit låter pâli litegrann som barnspråk. Nåväl, det finns många ädla texter på pâli, men som Gudstroende esoteriker nöjer jag mig med Bhagavad-Gîtâ och Upanishaderna, författade på sanskrit. Jag är för den skull inte hindu utan hämtar även impulser från annat håll.
– – –
Vad gäller uttalet av sanskrit så kan man se det i nyöversättningen av Upanishaderna (Gansten/Broo, Nya Doxa 2005, s 9-10). Och i korthet kan detta sägas om uttalet: för sanskritord transkriberade till latinska bokstäver (som i detta inlägg) ska ”u” uttalas om ”o” och ”o” som å”. Vidare ska betoningen aldrig ligga på ett ords sista stavelse. Men indierna själva talar med rätt monoton betoning, alla stavelser har ungefär samma tryck när de talar (detta kan påminna om uttal av kinesiska och japanska).
Indiskt uttal av sanskrit skiljer sig, vad det beträffar, en del från västerländskt skoluttal. Visst är det indiska ”mer rätt”, men att efterlikna det till punkt och pricka är inget som en indolog behöver göra. Skoluttal, och med latinsk betoning, anses OK. Så länge man till exempel vet att ”u” uttalas som ”o”.
Sanskrit har inga svåra ljud så som jag ser det. Inga ”ach-laut”, inga orimligheter fonetiskt. Visst må ”vokaliskt r” (vokaliskt, finns även i ett slaviskt vrka, varg) vara lite svårt, men det låter ungefär som ”ri”. Sedan har vi retroflexerna, som jag inte kan skriva med mitt tangentbord. Men det är ”det typiskt indiska”. Som i Peter Sellers-sketchen ”birdie-nam-nam”. T, d, n med retroflext uttal: tungan bakåtböjd (= retroflex) mot gommen.
Nu har jag talat nog om egenheter i sanskrit per se. Över till inläggets utlovade andra del, granskningen av poeten Kâlidâsa.
2. Kâlidâsa och årstiderna
Namnet i sig för denne poet, ”Kâli-dâsa”, betyder ”Kâlis tjänare”. När denne Kâlidâsa levde vet man inte så noga, men låt säga att det var under indisk senantik. Kâlidâsa har blivit klassisk. Hans lyriska poem läses och reciteras än idag.
Så här är det: Kâlidâsa kunde ibland skriva krångligt och ”hellenistiskt”, skriva så som det anstod en poet från mogen klassisk tid. Han använde till exempel metaforer och anspelningar på mytologi och geografi som ibland var sublimt, ibland överdrivet. Men i ”Ritusanghâra”, som jag här ska koncentrera mig på, flödar det av rakare beskrivningar. Det är frågan om enkel men inte simpel naturlyrik.
”Ritusanghâra” skildrar i sex cykler Indiens sex årstider: grîshma (sommar), pravrish (regnperioden), sharat (höst), hemanta (den svala säsongen), shishira (vinter) och vasanta (vår). Jag tänkte här citera ur grîshma-cykeln, högsommarens vers 13, 17 och 23 plus lite mer. Något djupsinnigt i sig förmedlas inte om tillvaron i dessa dikter. Men som naturskildring är det exemplariskt. Tingen talar, allt lever, bilden står i centrum. Det är ingen abstrakt salongsnatur det handlar om, det är den äkta naturen som träder fram i rader som dessa:
raver mayûkhair abhitâpito bhrisham
vidahyamânah pathi tapta-pâmsubhih
avân-mukho jihma-gatih shvasan muhuh
phanî mayûrasya tale nishidati
– – –
Bränd av solens strålar och av den heta jorden,
kobran, vars gång är krokig,
väsande då och då och med sin kåpa sänkt,
kommer till vila vid påfågelns fötter.
– – –
sabhadra-mustam parishushka-kardamam
sarah khanan âyata-potri-mandalaih
raver mayûkhair abhitâpito bhrisham
varâha-yûtho vishatîva bhûtalam
– – –
Vildsvinshjorden, bränd av solens strålar,
rotandes med sina långa trynen i sjön
full med musta-gräs och vars lera torkat,
tycks sjunka ner i jorden.
– – –
shvasiti vihaga-vargah shîrna-parna-druma-stah
kapi-kulam upayâti klântam adrer nikunjam
bhramati gavaya-yûtah sarvatas toyam icchan
charabha-kulam ajihmam proddharaty ambu kupât
– – –
Fågelflockar suckar på träd med förtorkade blad.
Den trötta apflocken söker sig till ett bergsbuskage.
En hord med vildboskap strövar omkring sökandes vatten.
En grupp med sharabas drar upp vatten från en brunn.
Sanskrit tenderar under Kâlidâsas tid att vara en smula krångligt. Jag menar, den vediska tidens språk var nog dunkelt så det räckte, men syntaxen var enkel och okonstlad. Ordföljden var rak. Den klassiska tiden (200 f Kr – 500 e Kr) däremot kastar ibland om ordföljden av poetiska skäl. Och man tenderar ofta att försumma verben till förmån för nominalsatser. Det blir ibland till långa sammansättningar, typ den ovan citerade ”shîrna-parna-druma-stah”, ”sittande i träd med förtorkade blad”. Sammansättningarna kan teoretiskt bli nästan hur länga som helst. Jag ska inte säga en sida långa, men de blir långa. Detta kan i bästa fall göra texten till ett skönt flow utan verb, det domineras av nominalsatser [nomen = substantiv och adjektiv].
Kâlidâsas poesi har mycket sådant. I original är det hela ganska läckert. Och i poesi. I vetenskaplig text däremot kan denna stil bli lite svårtolkad, det blir lite jargongartat. Men samma tendens finns ju i grekiska och latin: man får långa perioder, långa ”lysande satser” som visar på ett retoriskt drag. Det kan vara tjusande men kan också trötta ut. Som det sägs: ”det sköna trivs i många former, men bäst i det enkla”. Och den Kâlidâsa jag citerat här håller sig väl inom ramarna för detta enkla, men inte simpla. Tendens till retorisk överhettning finns, tendens till ”att väva ett halsband åt Cleopatra” som någon sa, men det är i vissa andra av hans passager och inte här.
– – –
Så för att driva hem mitt argument om den ”enkle men inte simple” Kâlidâsa, den rike men inte överlastade sanskritkonstnär han var, härmed tre verser till. Det blir 1, 11 och 27. Sedan får det räcka för idag.
Det rör sig alltså ännu om sommar-cykeln, hettans förtärande tid. Vers 1 låter:
Pracanda-sûryah sprihanîya-candramâh,
sadâvagâha-kshata-vâri-samcayah,
dinânta-ramyo ’bhyupashânta-manmatho,
nidâgha-kâlo ’yam upâgatah priye!När solen bränner och månen är efterlängtad,
när pölar reducerats av upprepade ihopp,
när kvällar är behagliga och passionen stillas;
den varma årstiden har kommit, min kära!
”Min kära” är priye i rad fyra, vokativ av ”priya”. Diktaren tänkes recitera sin dikt för sin käresta, sin musa och Amanda som sig bör.
Sanskrit har, som grekiska och latin, fri ordföljd. Och ibland, då metriken tillåts styra syntaxen, kan verserna bli väldigt svårtolkade. Men vers 11 är inte svår på det viset. Den är transparent, den går att dechiffrera rad för rad:
Mrigâh pracandâtapa-tâpitâ bhrisham,
trishâ mahatyâ parishushka-tâlavah,
vanântare toyam iti pradhâvitâ,
nirîkshya bhinnânjana-samnibham nabhah.Hjortar, mycket påverkade av stark hetta,
gommarna torra av stor törst,
tänkande ”det finns vatten i den andra skogen” rusar bort,
havande blickat på himlen som liknar blandad collyrium.
Som vi såg i vers 23 (citerad i det första sjoket) så lade sig ett visst lugn över nejden i hettans tid. Friden sänker sig över skogen, rovdjuren jagar inte, det enda man vill ha är vatten, och efter en eventuell slurk lägger sig alla och vilar.
Men det är ett bedrägligt lugn — för den varma årstiden har ett gissel i beredskap, nämligen elden. Den bryter ut i vers 25, och i 27 låter det så här:
Gaja-gavaya-mrigendrâ vahni-samtapta-dehâh,
suhrida iva sametâ dvandva-bhâvam vihâya,
hutavaha-parikhedâd âshu nirgatya kakshâd,
vipula-pulina-deshân nimnagâm samvishanti.Elefanter, horndjur och lejon vars kroppar bränts av elden,
har övergivit sin fiendskap och mötts som vänner;
de har snabbt kommit ut ur snåret som förstörts av elden
och går ner i floden med stränder vida och sandiga.
I nästa kapitel kommer så regnet, den mytologiska regnperioden: ”pravrish”. Men det är, som Kipling brukade säga, en annan historia.
Relaterat
Att studera sanskrit: en väg till Traditionen
Bertil Malmberg
Beowulf
Gripenberg: Rösten i mörkret (1925)
Heidenstam: Folke Filbyter (1905)
Målning: Henri Rousseau
Om skribenten: Lennart Svensson
