Härmed några reflektioner över poeten Bertil Malmberg (1889-1958). Man kan ju se det som att jag sitter här och väntar på en renässans för denne Malmberg. Han är nämligen i mina ögon Sveriges störste poet men man hör föga om honom i rikets media. Malmberg är en orättvist bortglömd storhet.
Bertil Malmberg hade en nationalistisk period i sitt diktande. Det var i början av karriären med samlingen ”Dåd och dröm” (1912). Han ville besjunga sitt land, sitt Sverige och sitt Norrland. Han föddes nämligen 1889 i Härnösand där han tillbringade barndomen. ”Norrland” nämns inte explicit i denna dikt men nog anar man landsdelen mellan raderna:
Nu brusar nattens hårda vind,
den brusar över islagd sjö,
och himmelen är svart och blind
och världen full av snö.
Av vilsna fåglars svultna hop
hörs hungerskri och ångestrop –
det rasslar tungt i trädens ris,
förstelnade av is.
Du vilar i köldens band
från bygd till bygd, från strand till strand,
o du, mitt vintermörka, mitt vintervita hem.
Malmberg föddes som sagt i Norrland. Han skildrade barndomen i romanen ”Åke och hans värld” (1924). Något senare flyttade familjen till Stockholm. Den unge Malmberg var beläst inom poesi och ville själv bli skald; högre studier var han inte menad för. Istället blev det en resa till Berlin där han bland annat träffade Vilhelm Ekelund och Ivar Conradson, kända svenska författare i exil.
– – –
Åren 1908-11 publicerade Malmberg några diktsamlingar, formellt fulländade och inte utan patos. Ta bara ”Floden kommer”: ”floden är över oss, över oss / men vi förstå ej: bruset söver oss” och ”dansen, dansen och bekransen / lågors svall i gnistors ljus!”. Det var undergångspoesi, om folk som hellre roade sig än insåg att allt var förbi. Även senare skulle Malmberg dikta om detta liv ”på gränsen”, ja själv utöva det som dandy i världsbrandens skugga.
Fler diktsamlingar förde honom till antika och atlantiska nejder, men Tyskland lockade ånyo och 1917 bosatte han sig i München. Han levde på eget diktande, en och annan tidningsartikel samt pengar hemifrån. Livet var smått kaotiskt med ett Tyskland som 1918 förlorade kriget och en Malmberg som söp ner sig (se prosafragmentet ”Morgon i München”); ibland måste han in på torken. Samtidigt var han gift där i München med en högborgerlig tyska. Äktenskapet förefaller ha varit rätt platonskt präglat. Få passioner, inga barn.
Malmbergs 20-talsdiktning visade på mognad från de tidiga samlingarnas naiva esteticism; det blev en kapitulation för ”att livet kan vara en trasa”, uttryckt i symboliska termer. Det är hadessken, virvlande löv och öde parker: ”Mitt modersmål är regnet / över en dimmig jord.”
– – –
1928 var Malmbergs äktenskap upplöst, han var psykiskt utmattad och flyttade hem. Väl här togs han in på Konradsbergs mentalsjukhus. Idag finns inga såna institutioner längre; deprimerade människor får gå i terapi istället och lugna sig med lite droger som tar udden av symptomen. Malmberg var deprimerad och lätt störd, men så sjuk som personerna i ”Dårarna” var han inte. Denna dikt skrevs under sjukhusvistelsen, denna vision om fyra esteter som höjt sig över livets futtigheter och blivit kroniskt galna, inbillande sig att de är maharadjor, glasvaser och kungar, allt medan anstaltsvakten leder deras kroppar genom allén.
Malmberg kunde snart skrivas ut och dikta vidare. Samlingarna ”Illusionernas träd” (1931) och ”Dikter vid gränsen” (1935) blev rätt populära med sina välklingande strofer om frusna parker och annalkande undergång, även om här också fanns rena idyller och sprudlande glädje. Resten av Malmbergs karriär tecknas bäst genom att följa de återstående samlingarna, som inte var så få: han var ständigt lika produktiv. Det var den formbundna ”Flöjter ur ödsligheten” 1941, den mer fria ”Under månens fallande båge” 1947 och 50-talssamlingarna ”Men bortom marterpålarna”, ”Lek med belysningar”, ”Med cyklopöga” och ”Klaviatur”. Nu var han hemma, han hyllades av kritiker och var i takt med tiden med sin fria vers, även om tonläget ännu var lite ålderdomligt, retoriskt och ”malmbergskt”. Men så klart det är det: man kan inte hoppa över sin egen skugga.
– – –
Som prosaförfattare var Malmberg rätt flitig även om det är sekundärt jämfört med poesin. Han verkar inte ta saker på allvar när han skriver sakprosa, han kåserar flyhänt. Utgivna i bokform finns memoarskisser, essäistiska recensioner över tysk litteratur, tyska intryck och resebrev från Ungern och Frankrike samt en sådan sak som ”Rymdskeppet”, som spekulerar över om surrealistisk poesi kan studeras av astronauter som förberedelse inför rymdresan…
Det är frivolt och lite väl självmedvetet i tonen, men han hade tydligen kul när han skrev dylikt och Goethe sa ju: ”Betrakta en man då han leker, och du ska se hans sanna natur.”
– – –
Bertil Malmberg satt i Svenska akademin 1953-58 och efterträddes där av Gunnar Ekelöf. Denne var generationskamrat med Malmberg, men i övrigt raka motsatsen i stilhänseende – för där Ekelöf körde på enkelhet, språkmisshandel och tvärs emot-estetik, var Malmberg lagd åt formell skönhet, retorik och dandyism.
Visst hade de tu beröringspunkter. Men lite förenklat kan de sägas ha varit motpoler. Ekelöf hade i vart fall svårt att hitta något att säga i sitt inträdestal, hållet över just Malmberg. Dock fann hann till slut ”Dårarna”. Ekelöf kallade den ”en av de vackraste dikter vårt språk äger”; kanske var detta sådant man säger i inträdestal, eller så var det alldeles sant, det kan ha varit just vad Ekelöf ansåg.
Själv håller jag Malmberg högre än Ekelöf. Främst av det skälet att Ekelöf hade en överdrivet respektlös inställning till religion medan Malmberg tog dess frågeställningar på allvar (se till exempel ”Kristus uppsöker Lucifer” och passager som ”det heliga må vara inom oss”). Att sedan Malmbergs ”Sångerna om samvetet och ödet” (1938) är en kliande lutheransk tagelskjorta hör också till saken. Men Malmberg skrev denna under en kris, influerad av den facila Oxfordrörelsen som han senare lämnade.
– – –
Som jag antydde i början: är det inte dags för en Malmberg-renässans snart? Jag menar, nu har vi matats med Ekelöf ett bra tag, något nytt måste komma… Utan att sänka den gode Ekelöf tror jag helt enkelt Malmberg har framtiden för sig. Att stilen är lite egen gör inget. Det viktiga är att skribenten har något att säga och det har Malmberg.
Jag inledde detta inlägg med ett citat. Kanske bör jag även ge ett citat här på slutet som avrundning. Något kontroversiellt kanske skulle passa, som rader från ”Dikter vid gränsen”, men det får vara. Det får ni i länken jag nyss gav. Istället tänker jag citera sista halvan av ”Keruberna” från 1941, en gåtfull sak man aldrig blir riktigt klar med. Den handlar om ett osökt uppdykande av arkaiska, pre-bibliska änglar ”i vingad tjurgestalt”, typ sådana man kan se på assyriska reliefer:
Och då vi gå genom marken denna förtrollningens natt,
då gräset dryper av silver och ryser matt
– och speja mot den synrand där människostaden tar vid,
underligt förvandlad, slöjad av månetid
– då se vi hur de landa bakom människornas stad,
om onda eller goda: vi veta icke vad –
då se vi hur de landa – hur de överskygga allt,
heligt fruktansvärda i vingad tjurgestalt,
bakom de sovande kuberna
av bleka människohus:
de dunkla keruberna
i månens vilda ljus.
Relaterat
Traditionalism
Malmberg och undergångsromantik
Om skribenten: Lennart Svensson
