Esaias Tegnér debuterade en gång i tiden med dikten ”Svea”, en smått episk dikt. Går den att läsa än idag? Nog är språket ålderdomligt här och var men i stort måste jag säga att denna dikt sjunger och flyger, den lever än. Och temat, nationalism, är mer aktuellt än någonsin. Så låt oss titta närmare på Tegnérs ”Svea”.
Dikten börjar med ett slags predikan. ”Berättarjaget” målar upp sin situation, sina reflektioner kring Sverige och det svenska. Dikten skrevs under Napoleonkrigen då Sverige just förlorat Finland, allt var osäkert och nationalkänslan var svag. Det behövdes sannerligen en poet för att påminna folk om att Sverige var en ärevördig nation med rik historia och fruktbar kultur.
Så här låter alltså diktens början:
Jord, som mig fostrat har och Fädrens aska gömmer,
Folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver Smickrets röst: hör Sanningens en gång.
En annan sjunge fritt till våra tiders heder,
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de åldrar som flytt hän, den kraft han kallar rå;
och vän av tidens skick, det smältande och ljuva,
han fire nöjets dar, och mate Sångens duva.
En var sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
som smilar öfver oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och Fädrens stora minnen,
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då Nordens son ej än tog andras seder an,
och njöt vad jorden gav, och tålte som en man.
Jag hatar varje konst som sinnets kraft förvekar
och flärdens tomma prål och yppighetens lekar.
Sedan fortsätter deklamationen. Marken får sin lovsång, det svenska territoriet, vår stolta natur med sina skogar och berg, det eviga strövområdet för våra drömmar och tankar:
Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall, förvägna klippan hänger,
och skogen, vart du går, omgjordande din stig
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Här sjunker dal vid dal, där klyft på klyfta lastad
står opp, i hedendag av jättehänder kastad;
tätt över skullran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå.
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.
Det nordiska kynnet hyllas därefter, nordmannens egenart tecknas. Det är svenskheten när den är som bäst:
Nöjd med vad jorden bjöd och skog och bölja gav,
han sökte ingens skygd, och hade ingen slav.
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde
och gästfrihet var namn på hyddan, där han bodde.
Så levde han förnöjd, och utan kvinnligt knot
han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot,
förtrodde blott åt Gud sitt hjärtas tysta klagan
och kysste fadrens hand inunder fadersagan.
Hans religion var dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djärva mod han tänkte, som han stred,
och manligt dristig, fri, av ingen fördom fången,
steg djupt i forskningen och höjde sig i sången.
Sedan skildras världsläget med Finlands förlust och Sveaborgs fall (”borg som Ehrensvärd byggt”). Men folket uppmanas att rycka upp sig och ta nya tag för framtids segrar. Än var vi herrar i eget hus, det svenska kärnlandet fanns orubbat trots att östra rikshalvan avträtts.
Dikten tar nu en vändning. Berättarjaget ser en syn av gamla asagudar: valkyrior, Oden och Thor, hjälpta av ”Carlarnes svärd”, spränger fram och bjuder spetsen åt rikets fiender. Denna imaginära drabbing slutar segerrikt, det är frid och ro och soir de bataille. Och en sublim syn uppträder i Svea själv, rikets skyddsgudinna, nationaldeva och skyddsängel. Detta är diktens centrala avsnitt, dess sublima höjdpunkt där allt vad ”Sverige” innebär sammansmälter, politik och kultur, hög och låg, män och kvinnor, allt skyddat av religionen:
Och Svea sitter å sin tron på fjällen,
med stjärnekronan omkring gullgult hår.
Hon blickar stilla ner i sommarkvällen;
dess rykte nyfött genom världen går.
Fullbordat har en dag, vad sekler ämnat:
dess kraft är prövad, och dess namn är hämnat.Se, upp till statens nya tempel tåga
ej skilda flockar, men ett brödrafolk.
Det ligger aska över avunds låga,
och tvedräkt faller för sin egen dolk.
Ren som en stjärna blickar religionen,
och lag och frihet hålla vakt kring tronen.Fördärvet, flärden, kan ej längre stanna;
dess smitta flyr för nordens friska vind;
och allvar vilar på var manlig panna,
och oskuld rodnar på var tärnas kind.
Flit, välstånd blicka ur var hyddas fenster,
och i palatsen bor det blott förtjänster.Och fritt är varje bröst, och fri var tunga,
och statskonst öppen såsom solens ban.
I forna öknar gyllne skördar gunga,
och skeppen dansa över ocean.
De milda dvärgar, skymtande i kvällen,
uppläsa skrinlagd rikedom ur hällen.Och hög och fri, på blåa skyar buren,
står sångens mö, ett barn av nordens land,
högtidlig, dristig, enkel som naturen;
i harpans strängar stormar hennes hand.
Hon sjunger kraft och mod i millioner,
och södern lyssnar till de höga toner.
Moder Svea sitter på sin tron… Jag tror hon finns på riktigt. Som esoteriker har jag inga svårigheter med att se en deva i en högre himmel skydda varje land: Svea skyddar oss, Britannia skyddar England, Italia Italien, La France/Marianne skyddar Frankrike osv. Liksom varje individ har en skyddsängel har varje land/varje folk sin skyddsängel.
Vad gäller dikten vi skärskådar så vaknar diktaren sedan upp, visionen försvinner. Men ”Jag lyfte min hand / i natten och svor / att leva och dö för mitt land.” Solen stiger, dagen gryr. Så Sverige ska leva oavsett, det är ett bra land värt att värna och omhulda. Tegnér må ha hoppats på hämnd och återerövring av Finland, men dessa politiska sidor av dikten behöver man inte betona idag år 2011. Men ”Svea” talar nog så vältaligt om det Sverige som ÄR, om vårt land, vår folk och vår kultur, och här har vi en manande fyrbåk idag och för framtiden. Tegnér träffade rätt med sin dikt, han frammanade en sann idealbild av svensk och nordisk egenart, av svenska dygder och sublim ro i hägnet av vår skyddsängel, Svea.
Solen har stigit, den bringar trygghet och talar om ”forntids ära och framtids hopp”:
Du sover i skyar
bak österns port,
du dag, som vår ära förnyar.
Upp, skynda dig, fort,
och stig över blånande sjö!
Du ofödde hämnare, kom utan hinder
och låt mig få se dina lågande kinder
och värma mitt bröst i ditt sköte – och dö!Men I, som kören med de gyllne tömmar
er stjärnevagn utöver nordens sfär, –
på Sveas kronor och på Götas strömmar,
I höge Karlar, blicken nådigt ner!Rätt ofta tror jag eder stämma höra,
då tyst och rörd jag blickar till er opp.
Hon viskar sakta uti nattens öra
om forntids ära och om framtids hopp.
Tegnér har skrivit fler patriotiska dikter än ”Svea”. Men denna har fördelen att varva deklamation med vision, varva liv och rörelse med predikan. Mer av den ensartat predikande sorten var stycken som ”Vid jubelfesten i Lund 1817”, ”Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820” och ”Sång den 5 april 1836”. Detta är dikter värda att granska de med, de är långa och vältaliga, men ”Svea” är i en klass för sig med sin balansering av retorik, action och visioner.
Relaterat
Att vara svensk
Dikten ”Hör oss, Svea”
”Svenskarna och deras hövdingar” (recension)
Om skribenten: Lennart Svensson
