Att vara nationalist är kanske en smula invecklat när det kommer till kritan. Man gillar sitt land och dess traditioner men gillar man verkligen det rådande styret? Men dessa kan åtskiljas: ”Loyalty to the country always, loyalty to the government when it deserves” som Mark Twain sa.
Jag är nationalist, patriot och Sverigevän. Så när jag talar om ”Sverige” talar jag därför om flera saker. Låt mig därför reda ut begreppen en smula.
Sverige kan principiellt – Rent Principiellt – delas in i fyra aspekter:
1. en politisk aspekt: landets administrativa institutioner som riksstyre, landsting, länsstyrelser och kommuner; domstolar och polisväsende mm
2. en etnisk aspekt: folket, antingen sett snävt som etniska svenskar eller inklusivt som ”människorna i det här landet”
3. en territoriell aspekt: den geografiska ytan som Sverige upptar, formellt den del av Skandinaviska halvön som ligger öster om bergskejdan Skanderna (”fjällen” eller som normännen kallar den, ”Kölen”) samt väster om Torne älv
4. en kulturell aspekt: den litteratur, musik måleri etc som bedrivits här genom tiderna, det språk som talas här, de drömmar som dröms och de visioner, tankar och åsikter som odlats här
För att tala med Rudolf Kjellén har vi alltså att göra med Sverige som stat, Sverige som nation, Sverige som rike samt Sverige som kultur.
En primär skiljelinje kan göras mellan politiskt och kulturellt: man må ogilla dagens svenska styre men det gör en inte till anti-svensk. ”Loyalty to the government when it deserves” som sagt. Dagens politiker kör över allt som är traditionellt svenskt men det hindrar inte att man själv odlar detta svenska, sett som kultur och tradition.
Så det övriga då? Som jag sagt förut anser jag att 2:an ovan, den etniska aspekten är viktig: detta att det som traditionellt byggt detta land, nämligen det germanska folkslaget, bör dominera i Sverige. Viss invandring må få förekomma men idag borde vi helst införa totalt moratorium på invandring. Bara kvotflyktingar skulle tillåtas. Varför? För vi har haft för mycket invandring de senaste 20 åren, framförallt från MENA-länder. Vi har ”övermåttan berikats” och nu är det dags att göra en halv takts paus och se över flyktingmottagning och invandring.
Nåväl, vad anser jag då om ”Sverige som territorium”, punkt 3 ovan? Jag älskar det så klart: den svenska naturen, alltifrån barrskogar och ängsmark med lövskog, från Ölands karga Alvar till Bohusläns klippor, från fjällens öde hedmark till Höga kustens branta sjöstup.
Och ”Sverige som kultur” (punkt 4) är såklart min mammas gata med svenska författare, svensk dikt och svenskt måleri som trumfkort.
Så jag upprepar min huvudtes: man behöver inte älska all svensk politik bara för att man är svensk patriot. Nationalismen är en i förstone ideell företeelse, man omhuldar kultur och traditioner. Till detta ska sedan den materiella aspekten, det materiella substratet såsom folk och natur inbegripas. Någon primär, 100%-ig rasrenhet förespråkar jag inte men i den mån vi kan kontrollera det bör det etniska inskottet från utomeuropeiska källor vara så litet som möjligt. Man må respektera andra folk; det betyder inte att de samtliga har rätt att bosätta sig här och ges rätt att leva på vårt välstånd, vår rikedom, vårt överflöd.
Om man sedan finge drömma lite och se framför sig en svensk politik som värnade svenska intressen, etniska svenskar och svensk kultur, då skulle harmonin öka i det här landet. Då skulle vi få en svensk politik värd namnet. Idag har vi en parodi på en sådan, med själlösa endagsvarelser som gör allt de kan för att stifta lagar som går SD emot: reductio ad Sverigedemokratum (se punkt 3 i länken).
(Bild: Sarek)
Om skribenten: Lennart Svensson
