Glöm shamanism, det här är indian-existensialism…!
Castanedas böcker kan sägas vara en variant av existensialism. Ta bara ”death as an adviser”, det är ju ”memento mori” i ny tappning. Alla existensialister från Kierkegaard till Heidegger talar om nödvändigheten att acceptera sin död, memento mori, och Carlos Castanedas guru don Juan Matus talar om detsamma. Endast genom att inse att man är dödlig, att ens dagar här på jorden är räknade, kan man bli fri.
Matus’ tal om ”the Tonal and the Nagual”, om vardagsverklighet kontra Det Stora Obetingade Där Ute, det stora okända ontologiska hav där vi blott bebor en ö, synlig för våra yttre sinnen — detta tycks mig också nödvändigt för en strävsam existensialist. Förstår man sin relation till Alltet förstår man sig själv.
”Losing self-importance” talas det också om i Castanedas böcker. Inse att inför Gud har du aldrig rätt, skulle en Kierkegaard ha formulerat en dylik utsaga. Tagga ner och begränsa din känsla av betydelse, hedra istället din skapare; inget sker utan himlens medverkan.
– – –
Den indianvisdom Castaneda målar upp i sina böcker har alltså viss beröring med existensialism. Man kan även hitta beröringspunkter till taoism, där Matus’ ”not-doing” blir Lao-Tses ”handla som om du inte handlade”. ”Wu wei” sägs på kinesiska vara ett slags motsvarighet till ”laissez-faire”, ja till den ”apatia” jag talar om under eponym etikett: låt gå, släpp taget så ska du se att saker och ting utvecklar sig bra ändå. En strategi nyttig att tillämpa ibland, predikad av bland andra don Juan Matus.
Så har vi ju ”the art of stalking” hos Castaneda, om att sublimera sin jaktinstinkt till att gälla abstrakta ting. Att jaga rätt på sånt hos en själv man inte gillar, som fixa idéer, oro och lättretlighet. Vad detta liknar för andra filosofiska begrepp, för andra ting ur filosofins historia vet jag inte – men en god lärdom är det. Ett sätt att förvandla jakten på visdom till en något konkretare jakt, en jakt på avarter i ens eget psyke. ”Smygandets konst” kallas det i den svenska översättningen.
Slutligen en djup ontologisk visdom hos Castaneda, nämligen denna om ”beskrivningar”, hur vi delar en beskrivning av världen. Som barn ser man drömmande dinosaurier i var buske men som lite äldre lärs man en striktare beskrivning av världen, en tråkigare. ”Ett barn har hundra språk men tas ifrån 99” sa någon, och Castanedas tal om beskrivningar och vikten att ifrågasätta dem är exakt samma sak.
Vill vi förändra oss måste vi söka ett nytt språk, en ny beskrivning av världen och oss själva.
– – –
Det var annars sommaren 1960 som Carlos Castaneda började sin märkliga shamanistresa, sin resa till Kunskapen. Han träffade en yacqui-indian vid namn Juan Matus i Arizona, USA. Castaneda var anställd vid UCLA i Los Angeles och uppsökte närmast indianen för att få information om pskykotropiska växter. Efter viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda hans lärjunge i den gamla indianvisdomen, och då höll man till i Mexico; yacqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.
Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran, så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur; han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig, och det blev ”The Teachings Of Don Juan” som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen bidermeiervärld.
Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.
(Målning Frithjof Schoun)
Om skribenten: Lennart Svensson
