Vi måste återupprätta Eros och Soldaten…
Detta sa den tyske författaren Botho Strauss 1993. Han var en sedvanlig intellektuell fram tills dess, uppburen författare med titlar som ”Tillägnan” och ”Buller”. Men i och med stridsskriften ”Anschwellender Bockgesang” fick han hela den tyska kultureliten att gå i taket. För vad han sa där, att dagens kulturliv var urvattnat och nihilistiskt och behövde lite djävlar-anamma, lite traditionalism och högerfeeling, det fick man inte säga.
Hela maffian vände sig mot Strauss över en natt. Och delvis är det så än idag. Att svensk kulturmaffia anser detsamma är givet. När ”Kopistens misstag” gavs ut här 2000 kunde till exempel radions recensent bara menande sucka ”Botho, Botho…” Något bärande argument mot hans idéer om tradition och tro hade hon inte.
Själv håller jag med Strauss. Vi måste sannerligen återupprätta Eros och Soldaten, och det är vad jag gjort så länge jag kan minnas. Eros har jag alltid hedrat: ”das ewig weibliche zieht mir hinan” som Goethe sa. Och Soldaten fick sig en vältalig skildring i ”Eld och rörelses” titelberättelse.
Krig och strid, soldater och skottlossning – det är ett laddat ämne. Det är lite tabu, lika tabu som erotik och sex; han visste vad han gjorde när han kopplade ihop dessa, den gode Botho Strauss…! Soldaten och horan utmanar nämligen varsitt tabu, de blottar livet i all sin nakenhet, och därför får de inte skildras öppet. Då kan salongshjältarna ta anstöt.
Så är det. I samma anda efterfrågas alltid soldater och horor för att göra sina respektive jobb, men när de är gjorda föraktar vi dem, dessa livets hantverkare.
– – –
Koncentrerar vi oss på det krigiska så är det ett ämne man ska handskas varsamt med. Tabuet att döda måste respekteras. Men de författare vi har i Sverige idag, de ser bara på det hela med indignation och skräck, som Peter Englund. Jag menar, hans ”Poltava” (1988) var nog gedigen och behövlig, den satte en ny nivå för faktatexter inom historia, men samtidigt tycker jag hans attityd till krig och soldater är lite indignerat och förskräckt. Han ser inte Soldaten, han saknar viss djävlar-anamma. Hans texter är överdragna av en seg hinna av ”tycka synd om ” och indignation. Det är något oförlöst över det hela.
Samma syndrom går igen i ”Stridens skönhet och sorg” (2008), hans bok om första världskriget: allt som rör strider är lite förstummat, lite förlamat. Soldaten är inte synlig, Englund bara hyssjar ner honom. Han bidrar inte till att återupprätta Soldaten…!
Vem gör då det? Vi kan i så fall nämna skönlitterära krigsförfattare i det här landet. Det är dock snabbt gjort. Staffan H. Westerbergs ”Fågelbröstet” (1995) skildrar en svensk som går med i Airborne Rangers och sätts in på Grenada 1983. Det är OK skildrat men något i sak nytt har han inte att komma med. Fler svenska fictiontexter om krig kommer jag inte på. Olov Jonasons ”Parabellum” (1943) är nog bra i sin art, det ska medges, men någon rungande tragik och gestaltmässig krigarskildring är det ju inte. För rena krigsmemoarer har vi såklart sådant som ”När Finlands sak var min” av Orvar Nilsson (2002) och ”Det röda massanfallet” (1951) av Gösta Borg; de kan rekommenderas men det är sakprosa båda, utan ambitioner att gestalta något.
Därmed återstår endast mina texter. Det tar emot att behöva säga det, eget skryt osv – men det är sant det jag säger, därför dessa rader. ”Eld och rörelse” är nämligen en text där Soldaten antar en speciell gestalt, han blir synlig på det sätt som Botho Strauss efterfrågade. Man måste kunna skildra soldatens ”högre medvetandenivå”, det högre mentala tillstånd en soldat i strid befinner sig på. Ett transtillstånd, bushido, kalla det vad ni vill. Och för att ge en sådan vision så måste man vara lite höger anser jag, man får inte hata det militära och se ner på soldater. ”Eld och rörelse” är långtifrån någon hurtig hjältesaga, tvärtom, här finns tragik. Men det finns en aura kring det hela som är speciell, som ger särarten i detta med Soldaten. Han är här återupprättad så som Strauss krävde i sitt manifest.
Relaterat
Recension av ”Eld och rörelse” på Marmeladkungen
Recension på Gudomlig Komedi
Castaneda och döden
Orvar Nilsson
Fokusera på Sverige
Om skribenten: Lennart Svensson
