Inför Jimmie Åkessons sommartal gav jag honom rådet att hålla sig ifrån utrikespolitiken i sitt anförande på hemmaplan i Sölvesborg, och det verkar han ha gjort (om man bortser från Danmark). Tack och lov får tilläggas.
I stället fick åhöraren lyssna till en återfunnen patriotism och en märkbart uppskruvad retorik i partiledarens tal. Det hela inleddes med att Åkesson framförde Ultima Thules låt ”Fädernesland”. Det var en låt som jag själv spelade på min grammofon för snart ett kvarts sekel sedan, och jag måste medge att det gav inramningen en märklig retrokänsla.
En uppmärksammad del av Åkessons tal var hans frasradikala men säkert riktiga konstaterande att ”Svensken reser sig. Nu räcker det! Nu har vi fått nog!”. Hade Gustav Kasselstrand eller William Hahne använt samma uttryck hade Mattias Karlsson omedelbart varit framme med neofasciststämpeln, var så säkra. Så revolutionärt får man nämligen inte uttrycka sig inte enligt Sverigedemokraternas kommunikationsplan. Tur för partiledaren att det är ledarprincipen som råder i partiet, annars hade han fått med PK-Karlsson att göra.
Det är dock inte alla som hängt med i Jimmies blågula svängar. Kommunalrådet och tillika medlemsutskottsbödeln Magnus Olsson har i en intervju med Sydsvenska Dagbladet några dagar innan sommartalet återigen pratat på tok för mycket. Denna gång tar han på nytt starkt avstånd från ungdomsförbundet, men han nöjer sig inte med det. Även Marine le Pen får utstå kritik eftersom hennes parti enligt Olsson fokuserar på ”flaggor och nationalism”. Många miljoner franska väljare verkar dock inte ha något emot detta. Nu återstår det att se om Olsson öppnar ett uteslutningsärende mot Jimmie på grund av hans blågula musikaliska hyllningar till fäderneslandet. Nej just det, ledarprincipen råder.
Marine Le Pen, som för övrigt besökte Åkesson härom året, är trots sin skändliga behandling av fadern, Västeuropas kanske för tillfället viktigaste politiska ledare, och hon kan precis som sin far mycket väl gå till andra omgången i det franska presidentvalet om två år. Hon förstår, liksom för övrigt SDU, att det är samverkande europeiska nationalister som kan rädda Europa. Det gör dock inte Magnus Olsson som kör på i samma intetsägande ideologiska hjulspår som Mattias Karlsson. Det som ska rädda Sverige och Europa är enligt Karlsson & Olsson AB den impotenta socialkonservatismen.
Hur ser då Olssons socialkonservatism ut? Jo bland annat har han föreslagit att Malmös skattebetalare ska ska stå för rehabiliteringen av hemvändande ISIS-terrorister. I Stockholm och Göteborg ser dessvärre inte det politiska läget så mycket roligare ut, såvida man inte har en mycket svart humor. I Göteborgs kommun tar sig partiets socialkonservatism uttryck i att sprutbyte för narkomaner nu står högst på önskelistan, något som inte ens socialdemokraterna i Göteborg vill se. Å andra sidan förstår kanske socialdemokraterna den sociala sidan av problemet. SD Göteborg verkar dock varken förstå det sociala eller konservativa i begreppet socialkonservatism. SD Stockholms socialkonservatism går ut på att bussa svenska skolbarn ut till förorten så att de kan integrera sig med invandrarungdomarna. Mia Danielsson som drev frågan (och drog på sig öknamnet ”Buss-Mia”) blev dock nyligen avsatt. Detta kan vara ett tecken på att vindarna håller på att vända i Sverigedemokraterna. Jimmie var för övrigt väldigt tydlig med i sitt tal att han inte alls vill integreras. Man får förmoda att han heller inte vill se sin son Nils bussas till närmsta invandrarförort när Nils nått skolåldern.
Det verkar alltså som att Åkesson lite trevande försöker hitta tillbaka till den nationalism som han engagerade sig för i mitten av 90-talet. Det blågula i honom har alltså kanske både form och innehåll när det kommer till kritan, och möjligen har han förstått att Mattias Karlssons socialkonservatism inte kan rädda Sverige som nation. Man skulle rent av kunna tro att Åkesson hämtat inspiration från SDU:s idéprogram. Frågan är då varför han ville göra sig av med Kasselstrand och Hahne. Svaret är enkelt. Politik består inte bara av ideologi, utan också av makt, och förmodligen minns Jimmie alltför väl hur det gick till för tio år sedan då dåvarande partiledaren Mikael Jansson utmanövrerades av en viss SDU-ordförande.
Om skribenten: Patrik Ehn
