Idag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen, och när Jimmie Åkesson ställer sig på scenen ikväll gör han det som ledare för ett parti i opinionsmässig medvind. Jag tror att SD har en dagspolitik som går hem i de svenska stugorna, men SD är samtidigt ett parti med många stora problem, vilket kan få till följd att partiet aldrig kommer att kunna genomföra sin politik. Jag tänkte peka på några av de mest allvarliga problemen.
Interndemokrati eller führerprincip
Omedelbart efter att Jimmie Åkesson offentliggjorde sin sjukskrivning klev Mattias Karlsson in som tillförordnad partiledare. Men vem hade egentligen utsett honom? Landsdagarna, som är partiets högsta beslutande organ, valde Jonas Åkerlund till vice ordförande. Enligt stadgarna ska vice ordförande ersätta partiledaren då denne inte kan fullfölja sitt uppdrag. Så blev det alltså inte. Inte heller partistyrelsen hade tagit något beslut om att utse Karlsson. Man får därför anta att Karlsson utsett sig själv, möjligen med ett godkännande från en sjuk och försvagad Jimmie Åkesson.
I Sverigedemokraterna räcker det inte att man har medlemmarnas förtroende, utan det viktiga är att man har ledarens godkännande. Efter att William Hahne tillkännagav sin kandidatur till ordförandeposten i SD Stockholms stad bemödade sig inte ens den dåvarande partiledarvikarien Mattias Karlsson att dölja sitt demokratiförakt. Årsmötet kunde visst ogiltigförklaras och den nye ordföranden riskerade uteslutning. Att Hahne hade ett starkt stöd från SD Stockholms medlemmar hade ingen betydelse. Till skillnad från i andra riksdagspartier så är det inte stödet underifrån som är det viktiga. Avgörande är att du har partiledningens förtroende. Detta kallades i ett annat land i en annan tid för ”führerprincipen”.
Själv utsattes jag för något liknande för två år sedan. SD Göteborgs styrelse och mina båda fullmäktigegrupper i Göteborgs kommun och Västra Götalandsregionen gav mig ett oreserverat stöd under skenprocessen och avfärdade med bestämdhet partiledningens svepande och ogrundade anklagelser om ”extremism”. Partiledningen ansåg sig dock inte behöva ta någon som helst hänsyn till detta, utan agerade helt egenmäktigt. Den som låg bakom min uteslutning var Mattias Karlsson som inte hade kurage nog att stå för det. De löjeväckande skälen för min uteslutning som dåvarande partisekreterare Björn Söder tvingades läsa upp i direktsändning var Karlssons ord.
Folkrörelse eller företagsmodell
Sverigedemokraterna är inte som alla andra partier. Namnet till trots så råder det ett stort demokratiskt underskott i partiet. Det hela tog sin vändning 2005 då Mikael Jansson ersattes av Jimmie Åkesson som partiledare. Jansson har alltid hållit idén om folkstyre högt. Även på organisatorisk nivå var hans ambition att utveckla en folkrörelse med ett brett medlemsengagemang. När Jimmie Åkesson tog över ersattes folkrörelsemodellen av en företagsmodell där Jimmie Åkesson blev verkställande direktör i partiet. Det är inte förvånande att Åkesson har haft Ian Wachtmeister som förebild.
Skiftet från folkrörelsemodell till företagsmodell har dock fått konsekvenser för partiets inre liv. Allt eftersom åren har gått tar partiledningen allt lättare på partistadgarna och ju mer partiet har vuxit i valresultat och medlemsantal, desto mer maktfullkomligt har partiet känt att det kan och måste agera. Under Åkessons sjukskrivning och Mattias Karlssons provosioriska ledning förvärrades den interndemokratiska situationen avsevärt. Företagsmodellen har nu allt mer börjat påminna om en maffiastruktur där man bestraffar dem som utmanar makten och belönar lydiga undersåtar och anhöriga.
Om man ser på hur partiet sköts rent ekonomiskt så märks även där det maffialiknande beteendet. Partidistrikten tvingas betala en hög skatt till partiet centralt, och det handlar idag om mycket stora pengar som egentligen var tänkt att gå till lokalt och regionalt utvecklingsarbete. I stället används dessa medel till omotiverat höga arvoden för partiledningen samt för krishanteringen då obekväma partiföreträdare och tjänstemän köpts ut för att i gengäld hålla tyst om partiets inre angelägenheter.
Nolltoleransen och angiverikulturen
Som ett verktyg att göra sig av med obekväma medlemmar inrättades 2012 den så kallade nolltoleransen. Nolltoleransen används både selektivt och retroaktivt. Om man är lojal med den nuvarande partiledningen så drabbas man (tillsvidare) inte. Övriga medlemmar kan uteslutas för mindre eller påhittade förseelser som begåtts långt innan nolltoleransen trädde i kraft, och som SD-medlem får man räkna med att man har en personlig mapp som kan öppnas mot en när det passar. Nolltoleransens godtyckliga praktiserande är också oroväckande på andra sätt. Om Sveriges tredje största parti tar så lätt på sin egen rättssäkerhet, hur pålitlig är man då som lagstiftare i Sveriges riksdag?
Björn Söder uttryckte en gång att han var trött på att agera som partiets bödel. För att slippa smutsa ner händerna skapade partiledningen därför ett medlemsutskott (MU) bestående av obrottsligt lojala typer som helst var utan moral. Ledamöterna i medlemsutskottet används som politiska kommissarier när partiledningen vill bli av med självständiga sverigedemokrater. Då jag uteslöts hette MU:s ordförande Johnny Skalin. Jag minns att Skalin ringde upp mig för att ställa några frågor strax innan midnatt dagen innan MU:s möte. Några veckor dessförinnan hade jag fått ett brev undertecknat av Björn Söders flickvän om att ett personärende hade öppnats mot mig. Inget av detta föregicks av någon som helst kommunikation från partiledningen, och medlemsutskottet har inte ens för avsikt att vilja framtså som ett organ som tar sitt uppdrag på allvar.
Idag heter medlemsutskottets ordförande Magnus Olsson. Han passar som hand i handske för uppgiften. Han står i tacksamhetsskuld till Mattias Karlsson sedan denne pekade ut Olsson som Sten Anderssons efterträdare som kommunalråd i Malmö då Per Ramhorn och Karlsson själv försvann till riksdagen. Många malmöiter ville se veteranen Lars-Johan Hallgren på posten, men Karlsson såg till att det blev det betydligt svagare kortet Olsson. Olsson dömde offentligt ut Gustav Kasselstrand och William Hahne långt innan deras sak var prövad.
Ett annat växande problem är partiets angiverikultur. Skärmdumpar, avlyssningar och läckor till politiska motståndare är inte bara vanligt förekommande, utan även sanktionerat av partiledningen. Partiet har anställd personal för detta. För inte så länge sedan blev Mattias Karlsson avslöjad med att ”dan före dopparedan” kontaktat Expo för utbyte av information. Detta var förmodligen till viss del en känslomässig reaktion på Motpolartikeln Karlsson på hett plåttak, men likväl högst anmärkningsvärt då Expo är att betrakta som en SD-fientlig organisation. Det har också avslöjats att partiets IT-avdelning bevakar medlemmarnas e-postkonton för att kunna kartlägga medlemmar som i framtiden kan tänka sig att utmana partiledningen om makten.
SD, SDU och ideologiutvecklingen
I Sverigedemokraterna har den ideologiska debatten i princip varit helt frånvarande de senaste tio åren förutom vid ett tillfälle, nämligen några timmar under partiets landsdagar i Göteborg 2011. Dessvärre lyste det ideologiska samtalet helt med sin frånvaro inom partiet inför partikongressen. I andra partier, till exempel Centerpartiet där jag tidigare var medlem, diskuterar och förankrar man ideologiska kursändringar under många års tid, men så icke i SD. Ett par timmars debatt på landsdagarna fick räcka.
Resultatet blev hur som helst att socialkonservatismen antogs som partiideologi vid sidan av nationaldemokratin. Jag motsatte mig detta, men som lojal partirepresentant accepterade jag beslutet och implementerade socialkonservatismen som begrepp i de kommunala och regionala budgetförslagen för Göteborg och Västra Götaland. Jag utvecklade också min syn på partiets fyra ideologiska element, men fick lämna partiet på grund av ett bildval till min artikel. Så kan det det se ut i Sverigedemokraterna.
Till skillnad från partiet så har ungdomsförbundet varit en frisk ideologisk fläkt som velat utveckla partiets ideologi. Det har dock straffat sig eftersom Mattias Karlsson anser sig ha ensamrätt att diskutera ideologi. Karlsson har också handgripligen lagt sig i SDU:s interna angelägenheter genom att i kulisserna lansera först Paula Bieler och därefter Henrik Vinge som utmanare till Gustav Kasselstrand. I båda fallen misslyckades han med sitt uppsåt, och därför fanns det bara en möjlighet att bli av med Kasselstrand, nämligen uteslutning.
Partiets socialkonservatism är dock i mångt och mycket en tunn ideologisk fernissa. Många av partiets ledande företrädare kan snarare beskrivas som ”socialdemokrater mot invandring” som lever sina liv som vilken medelklassosse som helst, man gifter sig och skiljer sig och gifter sig igen, man firar jul och nyår i Thailand och fyller skåpbilen med billig tysk sprit i Travemünde. Den ideologiska strid som under lång tid utkämpats i partiet är den mellan svensk nationalism och skånsk populism, och det är den senare som gått vinnande ur den striden.
Metapolitiska initiativ
Sommaren 2009 samlades SD-medlemmar från hela landet på en gård utanför Ulricehamn för att delta på ett kulturevenemang vid namn Gimle. Initiativtagare var Mattias Karlsson och Erik Almqvist och på plats var flera av partiets blivande riksdagsledamöter. Valet av namn på festivalen var givetvis medvetet. Gimle är platsen där de överlevande asagudarna möts efter undergången – Ragnarök. I en liten kyrka i närheten av gården ställde konstnären och Motpolmedarbetaren Markus Andersson ut sin konst. SD-representanter från olika delar av Sverige serverade maträtter typiska för sitt landskap. Festivalen skulle med lite välvilja kunna kallas identitär eftersom ett bevarande av den nordiska identiteten stod i fokus. Lite senare på kvällen dansade Mattias och Erik oxdansen.
Året därefter tog SD plats i riksdagen. Det parlamentariska arbetet tog allt mer tid i anspråk och kulturföreningen lades ner. I februari 2010 anordnades för första gången Identitär Idé på initiativ av tankesmedjan Motpol. Detta seminarium har därefter varit ett återkommande evenemang med deltagare från hela världen. Motpol startade redan 2006 i syfte att tjäna som forum för presentation och debatt av politisk ideologi, teori och praktik. Detta har tankesmedjan lyckats väldigt väl med, och jag vet många ledande sverigedemokrater som inspirerats av Motpol. Ledande SD-företrädare har till och med medverkat på Motpol, om än under pseudonym.
Några centrala utbildningar av kvalitet har inte bedrivits i SD sedan Jan Millds tid som partisekreterare. I våras togs dock ett vällovligt initiativ till ett bildningsförbund av SD-nära folkbildare, men den ansatsen kvävdes i sin linda av Karlssons brevvänner på Expo. Sverigedemokraterna har aldrig lyckats skapa någon tankesmedja och intresset för idépolitik har stadigt minskat i partiet. Numera är frågor som rör skola, vård och omsorg viktigare än framtidsvisioner. Det är på sätt och viss en naturlig utveckling men vill man bli en kraft att räkna med måste man utbilda sina medlemmar, men också kunna beskriva vilket Sverige man faktiskt vill ha på mer än fem års sikt.
Massmediala försök
Sverigedemokraterna har gång på gång sjösatt ett antal mediasatsningar. Sverige-Kuriren/SD-Kuriren var under många år en partitidning av hyfsat god kvalitet med dåtidens mått mätt. Idag är den partiledningens megafon. I stället har andra krafter gjort betydligt mer lyckade satsningar både i pappersform och på internet. Mest framgångsrik får nog Fria Tider anses vara. Den håller hög kvalitet både vad gäller språk, innehåll och layout, men viktigast av allt är att den når tiotusentals svenskar varje dag. Därmed är Fria Tider en opinionsbildare av rang.
En av SD:s mer sentida satsningar är Samtiden. Tidningen har kantats av bakslag men har sakta men säkert blivit en allt bättre publikation. Partiet har även satsat på webbteve och det gick väldigt bra så länge som redaktionen var självständig under Dragan Klarics ledning. När partiledningen försökte få total kontroll över SD Television resulterade det i att kanalen lades ner. Den efterföljande kanalen SD TV lägger har princip bara upp klipp från riksdagsdebatter.
Mattias Karlsson gick i våras på sedvanligt ohederligt manér till angrepp mot Motpol och Fria Tider där han likt Henrik Arnstad strödde det politiska okvädningsordet ”fascism” omkring sig. Men han nöjde sig inte med det. Även bokförlaget Arktos skulle ha sig en släng av sleven. Arktos etablerades 2010 och dess utgivning består huvudsakligen av traditionalistsik litteratur, något som givetvis intresserar medlemmar i ett parti med mottot ”trygghet och tradition”. Arktos har idag över 100 titlar. SD-butiken saluför en (1) enda (sic!) bok. Böcker, speciellt av utrikiska författare uppfattas av SD-ledningen som något farligt, i synnerhet om det är på språk som de själva inte behärskar. Undertecknads uppskattning av den stora tyska författaren Ernst Jünger var en orsakerna till min uteslutning. Jag betvivlar att någon i SD-ledningen har läst Jünger.
Slutsats
Sverigedemokraternas stora problem idag är inte partiets politik så som den presenteras i riksdagen, utan partiledningens kontrollbehov och maktfullkomlighet. Detta är något som hämmar partiets kvalitativa tillväxt, och får som följd att partiet inte tas på allvar av andra riksdagspartier. Partiet har också problem att formulera sina framtidsvisioner för Sverige och Europa, och ibland frågar man sig om man alls har några. Alla människor som ser klart på dagens samhällsutveckling förstår också att 1960-talets assimilationspolitik inte är tillämpbar på dagens Sverige. Ändå biter sig SD fast vid gamla lösningar på nya problem. Om SD vill förändra vårt samhälle på allvar behöver man samverka med tankesmedjor och bildningsförbund. SD har i dagsläget den bästa partipolitiken, men låt andra sköta metapolitiken. Det är en god politisk arbetsfördelning.
Om skribenten: Patrik Ehn
