Donald Trumps tariffer har i svenska medier framställts som mer eller mindre irrationella, som ett farligt utspel byggt på bristande kunskaper i grundläggande nationalekonomi. Tarifferna kommer leda till handelskrig, börskrasch och förlust för alla är det resonemang vi ofta möter. Fullt så enkelt är det inte nödvändigtvis, det finns en rationalitet bakom dem även om Europas väl och ve inte spelar någon större roll i planen. Det kan rentav vara så att den amerikanska politiken nu, som antyds av utspelen om Grönland, går in i ”en fas av mer öppen exploatering och plundring”. Det går att se likheter mellan Trumps tariffer och Atens politik i upptakten till det peloponnesiska kriget, den huvudsakliga måltavlan för tarifferna är dock inte Europa.
Tarifferna blottar spänningen i amerikansk politik, mellan å ena sidan hegemon och upprätthållare av dollarsystemet, å andra sidan en nation med ett folk (”a country is it’s people, not it’s geography” för att citera Elon Musk). Dollarsystemet innebär flera fördelar för USA, efterfrågan på den globala reservvalutan överstiger efterfrågan på amerikanska varor, men det för även med sig risker som handelsunderskott och avindustrialisering. Detta har drabbat den amerikanska arbetarklassen hårt, det är även ett reellt säkerhets- och försvarspolitiskt problem att den industriella basen flyttar utomlands (en nation som inte kan tillverka sina egna drönare är en vasallstat, för att återknyta till samma Musk). Trump har beskrivit handelsunderskotten med länder som Kina som orättvis handel under en längre tid, inte alldeles orimligt givet skillnaderna i löne-, valuta- och miljöpolitik, tarifferna bör därför inte vara alldeles överraskande.
Det finns ett antal intressanta tolkningar av handelspolitiken. Curtis Yarvin, bloggaren tidigare känd som Mencius Moldbug, har återknutit till merkantilisterna och Friedrich List i sin analys. Han konstaterar bland annat att ”if we equate the “value of the land and its people” with the common good, we see quickly that a trade policy which turns a profit (like China’s) is probably going to correlate better with the common good than a trade policy which makes a loss.” Länder med handelsöverskott mår normalt bättre än länder med underskott. Det gör att Trumps reflex enligt Yarvin är sund. Men en reflex är inte tillräcklig, ”Trump always has the right reflexes. But a reflex is not a plan… it seems intuitively much more difficult to reindustrialize America, an old and rich country, than mid-century Asia, a young and poor country”. Yarvin identifierar här svårigheterna att återindustrialisera ett land, och behovet av centralplanering. Hans texter om tarifferna är läsvärda och uttryck för hans pågående utveckling som tänkare i europeisk riktning, bort från tveksamma anglotendenser. Han vänder sig också mot en ekonomi baserad på lågavlönat ”helotarbete”, oavsett om det äger rum inom eller utanför USA:s gränser. Samtidigt är han medveten om Trumpadministrationens brister, ”the fundamental paradox of the second Trump administration, in all its greatness and retardation”.
Högintressant i sammanhanget är även Stephen Mirans A User’s Guide to Restructuring the Global Trading System. Miran identifierade spänningen mellan rollen som hegemon och rollen som nation, han förutsåg i november förra året att Trump skulle försöka omforma de internationella handels- och finanssystemen. Han var också medveten om dollarsystemets aspekt av klasskamp, ”from a trade perspective, the dollar is persistently overvalued, in large part because dollar assets function as the world’s reserve currency. This overvaluation has weighed heavily on the American manufacturing sector while benefiting financialized sectors of the economy in manners that benefit wealthy Americans” (jämför professor Hudsons distinktion mellan industri- och finanskapitalism). Dollarns status som reservvaluta kostar den amerikanska arbetarklassen mer än det smakar, men så är inte nödvändigtvis fallet för andra klasser.
Miran resonerade kring optimala tariffer och kopplingen till geopolitik. Historiskt har USA haft låga tullar gentemot flera länder för att gynna deras ekonomier, ”for instance the U.S. imposes only 2.5% tariffs on auto imports from the E.U., while Europe imposes a 10% duty on American auto imports. Many developing nations apply much higher rates, and Bangladesh has the world’s highest effective rate at 155%. These tariffs are, in large part, legacies of an era in which the United States wanted to generously open its markets to the rest of the world at advantageous terms to assist with rebuilding after World War II, or in creating alliances during the Cold War.” En sådan politik har USA inte längre råd med, målet är därför att omfördela kostnaderna och att skapa säkerhetszoner som även har en ekonomisk dimension. Miran citerade Trumps finansminister Scott Bessent, ”more clearly segmenting the international economy into zones based on common security and economic systems would help … highlight the persistence of imbalances and introduce more friction points to deal with them.”
Här finns flera aspekter. Ett är MAGA, att gynna amerikanska väljare på bekostnad av icke-amerikaner. Miran skrev om detta att ”the Trump team will view tariffs as an effective means of raising taxes on foreigners to pay for retaining low tax rates on Americans”. Tariffer kan gynna amerikansk välfärd, ”increasing effective overall tariffs from currently low levels near 2% will actually boost aggregate welfare in the United States. Once tariffs begin increasing beyond 20% (on a broad, effective basis), they become welfare-reducing.” Politisk ekonomi är samtidigt geopolitisk ekonomi, målet är att få andra länder att betala för den amerikanska säkerhetszonen. Bland annat genom att minska dollarns värde och återindustrialisera USA. Metoderna är piska och morot, hot om tariffer och löfte om beskydd. Intressant i sammanhanget är att även om EU reagerar negativt på utspelet kan USA vinna på det, Miran nämnde att EU i ett sådant scenario tvingas utöka sitt eget försvar, ”alleviating the United States’ burden for global security and threatening less overextension of our capabilities, it will have accomplished several goals. Europe taking a greater role in its own defense allows the U.S. to concentrate more on China, which is a far greater economic and national security threat to America than Russia is, while generating revenue.” Mycket tyder på att Kina är den främsta måltavlan för tarifferna, ekonomiskt och geopolitiskt.
I förbigående kan nämnas att tarifferna kan minska det amerikanska underskottet, både genom att öka statens inkomster och genom att börsens oro gör lånen billigare. Men det tycks i första hand handla om geopolitik och ett försök att omforma det internationella systemet till amerikansk fördel. Michael Hudson har summerat det i orden ”the whole rest of the world is supposed to be turned into a tributary economy to the United States, based on blocking them from having an alternative to the dollar, but making them lose money on every stock, bond, or Treasury security that they buy.” Det är inte nödvändigtvis en revolution som ligger i Europas intresse, och Miran var medveten om de betydande riskerna, men det finns en rationalitet bakom det hela och enligt Miran reella möjligheter att lyckas. Det är i förbigående sagt inte första gången en amerikansk president reformerar de internationella ekonomiska systemen utan att omvärlden revolterar nämnvärt, jämför Nixon och Bretton Woods 1971.
Samtidigt är det än så länge svårt att veta vad det hela leder till. Trumps politik kännetecknas av dramatiska utspel, omförhandlingar och ”deals”, och tarifferna har inte varit något undantag. Om man här ska leta efter tecken på ”5D-schack” är det troligt att måltavlan är Kina, sannolikt även Iran. I vad mån den amerikanska ekonomin kan återvitaliseras återstår däremot att se, Hudson har beskrivit den som ”deindustrialized decadence” och sagt att ”what you’d have to roll back is the whole transition of the United States into a post-industrial, financialized, rent-seeking economy. But the rentiers have cannibalized industry, and there is no political party that is supporting an alternative”. Det är möjligt att Hudson överskattar Trumps beroende av finansintressen och underskattar hans aspekt av populist, men det är också möjligt att de senaste utspelen är uttryck för ett försök till omöjlig kompromiss mellan vanligt folks intressen och finanselitens. Det återstår att se.
Relaterat
Curtis Yarvin – Implementing market-balanced trade
Curtis Yarvin – The problem with Trumpian mercantilism
Stephen Miran – A User’s Guide to Restructuring the Global Trading System
Michael Hudson – Trump’s Trade Policies: A Fast Track to Economic Ruin
Om skribenten: Joakim Andersen
