2025 har inte varit ett bra år för de skikt som beskrivs som ”woke”. Det hela kan förklaras bland annat med begreppsparet preferensfalsifiering och preferenskaskad, känt från sagan om kejsarens nya kläder. Under lång tid hade wokeskikten ett starkt grepp om kommunikationsmedlen, akademi, media et cetera, och det gjorde att många trodde att deras åsikter och världsbild var betydligt mer utbredda än de egentligen var. Många anpassade sig därför till dem, gav dem läpparnas bekännelse (preferensfalsifiering). När det genom Trumps valseger stod klart att ”woke” inte hade något bredare stöd vände sig många människor på kort tid från den, i en så kallad preferenskaskad.
En intressant studie i sammanhanget är Progressive Activists av brittiska tankesmedjan More In Common. More In Common har identifierat sju segment i det brittiska samhället, bland annat Disengaged Battlers, Established Liberals och Disengaged Traditionalists. Segmenten karaktäriseras av skilda värderingar, men det finns också kopplingar till deras olika socioekonomiska situationer. Ett segment är Progressive Activists, vilka i mycket hög grad överlappar det vi känner som ”woke”. More In Common beskriver dem som ”a passionate and vocal group for whom politics is at the core of their identity, and who seek to correct the historic marginalisation of groups based on their race, gender, sexuality, wealth, and other forms of privilege. They are politically engaged, critical, opinionated, frustrated, cosmopolitan, and environmentally conscious.” Det är en relativt liten grupp, runt 8-10% av befolkningen, men de har ett oproportionerligt stort inflytande på den politiska debatten. Detta då de ofta arbetar inom fält som akademi, kultur, offentlig sektor och välgörenhet, och dessutom är betydligt mer politiskt aktiva än de andra segmenten. De har ofta en akademisk utbildning, ”det personliga är politiskt” för dem på så vis att politik är en viktig del av deras personliga identitet.
Intressant är att detta är en grupp som står till vänster både vad gäller ekonomi och kultur, de är såväl ”antikapitalister” som politiskt korrekta. Här finns en koppling till det som beskrivs som ”överproduktion av eliter”, progressiva aktivister har ofta akademisk utbildning men de har inte nödvändigtvis en ekonomi som motsvarar den. Deras syn på den egna framtiden är pessimistisk, de kan ha hög inkomst men studielån och svårigheter att köpa bostad gör att de tillhör lägre ekonomiska skikt. Detta för tankarna till amerikanska DOGE och USAID, och konfliktens aspekt av klasskamp. En något oväntad klasskamp, mellan skattebetalare och skattekonsumenter, men klasskamp likafullt. Att segmentets ekonomiska världsbild delvis överlappar andra segment, som Disengaged Battlers och mer klassisk arbetar- och underklass, innebär inte att det rör sig om identiska intressen. More In Common nämner i sammanhanget att dessa ”Battlers” ofta röstar på Brexit och andra populistiska projekt, något progressiva aktivister definitivt inte gör.
Intressant är att aktivistsegmentets åsikter i jämförelse med de övriga grupperna framstår som extrema. Det är exempelvis den enda gruppen där majoriteten anser att invandringen ska bibehållas eller rentav ökas, det är den enda gruppen som anser att Storbritannien ska känna skam för det brittiska imperiet. De är mer än dubbelt så benägna att känna skam för att vara britter som andra grupper. Även deras inställning till yttrandefrihet skiljer sig från andra grupper, de menar också att invandringskritiker drivs av rasism snarare än av ekonomiska överväganden. I ”kulturkrigsfrågor” som barns rätt att byta kön och förbud mot yttranden som kan ”skada” minoriteter står de långt från de andra segmenten. Samtidigt tenderar de genomgående att överskatta hur utbredda de egna åsikterna är (”Progressive Activists tend to overestimate the extent of support for progressive causes in Britain by a factor of two or three”). De föredrar också radikala förändringar av samhället framför gradvisa reformer, de anser även att experter vet bättre än vanligt folk och att det kan vara rätt att bryta mot lagen för att förändra samhället.
More In Common noterar att deras åsikter tycks röra sig ännu längre bort från det övriga samhället, en process av radikalisering (”among younger urban graduates this failure of the status quo can lead them to more radical solutions on the left”). En intern logik som kan förklara detta är samspelet mellan de tre arketyperna segmentet består av. Detta är Undogmatic Progressives, Quiet Ideologues och Vocal Ideologues. Den sistnämnda gruppen, uttalade ideologer, får med sig de tystlåtna ideologerna och sedan de odogmatiska. Resultatet är ideologiska ”renhetsspiraler” som stöter bort allierade och ett ideologiskt språkbruk som inte tilltalar andra grupper. Till detta bidrar givetvis ovan nämnda oförmåga att identifiera hur begränsat det folkliga stödet är för de egna åsikterna. More In Common ger ett antal råd för hur progressiva aktivister genom att anpassa sitt språkbruk kan vinna ökat stöd för sina hjärtefrågor, men det är tveksamt om dessa råd kommer hörsammas. Den bild av gruppen som målas upp i studien är överhuvudtaget oroväckande. Det är en grupp vars medlemmar ofta är ekonomiskt trängda, något DOGE och liknande kommer bidra ytterligare till. Inte minst är de relativt ekonomiskt trängda, segmentet är unikt genom spridningen av tillfredsställelse med livet inom gruppen. Det innebär att många av gruppens medlemmar lever hos sina föräldrar med studieskulder, samtidigt som de tillbringar mycket av sin tid ihop med betydligt mer framgångsrika och tillfredsställda progressiva aktivister (”this inequality within the segment means that many of the least satisfied Progressive Activists, stuck living with parents and deep in student debt, also spend a lot of their time (given tendencies for sorting by educational attainment and ideology) with high-achieving, high-income Progressive Activists with much higher life satisfaction. This in itself can be a further trigger for resentment”). I vad mån avskrivna studieskulder är ett sätt att minska dessa människors missnöje post-DOGE återstår att se.
Det segment More In Common skildrar överlappar också en viss biotyp. Dess medlemmar är mer missnöjda med livet, ”asked to rank their life satisfaction on a scale of zero to ten, Progressive Activists are the most likely of any segment other than Disengaged Battlers to give a score between zero and four. Progressive Activists score particularly low on measures of satisfaction with housing and financial security.” De är dessutom mer benägna att svara att de lider av stress, ensamhet och psykisk ohälsa (”Progressive Activists are more likely than any other segment to say that they regularly feel stressed and they are also more likely than the rest of the country to say they feel lonely or sad. They are also the segment most likely to say that they have experienced mental health issues with more than half (52 per cent) saying they have suffered from such conditions”). Vad som är hönan respektive ägget här är svårare att veta. Man blir inte lycklig av att anamma den svartvita wokevärldsbilden med dess inslag av skuld och självhat, men det är också möjligt att vissa personlighetstyper är mer benägna att anamma den än andra.
Sammantaget är det en läsvärd studie. Den är en ovanligt ingående analys av den grupp som drivit de senaste årens wokerörelser, men den bidrar också till en förståelse för gruppen ifråga. Det gäller bland annat dess komplexa förhållande till produktionsförhållandena och till staten. Den hugade kan också med utgångspunkt i studien ställa sig frågan hur dessa skikt bäst ges en plats i ett sunt samhälle, risken är oavsett vilket överhängande att de radikaliseras de kommande åren. Detta då deras världsbild har inslag både av patologi och av fullt rationellt egenintresse, det finns ett visst samband mellan woke och deras inkomstmöjligheter.
Vi läser studien i sin helhet här: Progressive Activists
Om skribenten: Joakim Andersen
