I en era då europeiska filmskapare verkar med en tvångströja som diplomatiskt uttryckt komplicerar förhållandet till den egna historien och de egna myterna, summerat i den så kallade Vaiana-paradoxen, framstår ofta Japan som ett fascinerande exempel på vad Aftonlandet skulle kunna skapa och i framtiden kommer skapa igen. Detta inte minst då landet ännu är i hög grad ”hedniskt”, tron på gudar och väsen är levande och hör till samtid snarare än dåtid. Ett bra exempel på japanskt filmskapande är Hayao Miyazaki, mannen bakom bland annat Min granne Totoro, Nausicaä of the Valley of the Wind, Porco Rosso, Pompoko och Spirited Away. Som kuriosa kan nämnas hans koppling till Sverige, bland annat genom Mumin, Ronja Rövardotter och Stockholms arkitektur i Kiki’s Delivery Service.

Miyazaki har beskrivit sig själv som vänster, han är bland annat influerad av Karl Marx. Samtidigt finns det ett tydligt biocentriskt tema i hans filmer, där förhållandet mellan människa och natur står i centrum. Här dessutom en natur som samtidigt är över-natur, inte reducerad till det rent materiella utan med själ och gudar. Detta märker vi både i Totoro och Pompoko, även i filmer utan övernaturliga inslag är miljöförstöring ett återkommande tema. Många av Miyazakis huvudpersoner är dessutom fint och trovärdigt skildrade flickor, de har agens utan att vara endimensionella amerikanska ”girl bossar”. Miyazaki tar ofta upp krig och imperialism i sina filmer, han har kritiserat både USA och det egna landet (samt gjort en manga baserad på stridsvagnsveteranen Otto Carius memoarer). Inställningen till krig som något negativt går igen i hans filmer, vilka inte sällan saknar egentliga antagonister. Sammantaget är han en intressant konstnär vars världsbild sällan kan reduceras till senmoderna kategorier (men för tankarna till Ludwig Klages, även om jomon hos Miyazaki spelar samma roll som pelasgerna för Klages). Hans filmer är ofta bra alternativ till den amerikanska kulturindustrins produkter för hårt prövade föräldrar.

Miyazaki är över 80 år gammal och gick i pension 2013. Tio år senare återvände han med Pojken och hägern. Den är delvis baserad på hans egen barndom, huvudpersonen Mahito mister sin mor och sörjer henne. Hans far gifter sig med Mahitos syster och de flyttar ut på landet. Likheterna med Totoro är uppenbara, Pojken och hägern är mörkare och skildrar bland annat självskadebeteende. Den magiska värld huvudpersonen upptäcker skiljer sig även den från de gemytliga väsen som dyker upp i Totoro. Dess invånare och bakgrundshistoria har inte en lika given koppling till folktron, snarare förs tankarna till Tolkiens begrepp sub-creation. Miyazaki har skapat mängder av världar under sin bana, fört samman element och bilder från olika sammanhang, och något liknande är fallet med den magiska värld där mycket av Pojken och hägern utspelar sig. Men en värld skapad av magiker är inte nödvändigtvis alldeles harmonisk eller ens stabil. Samtidigt finns ett intressant inslag av tidsresor i filmen, vilket för tankarna till både Parmenides och Giorgio Locchi. Filmens budskap ligger nära Locchis sfäriska tidsperspektiv, där förflutet och framtid är närvarande i nuet. Allt finns samtidigt, det förflutna kan komma tillbaka.

Sammantaget är det en välgjord film, personlig och fängslande. Den har flera inslag man vant sig vid i Miyazakis filmer, som en underhållande häger, förvandlingar, familjerelationer, vemod och vackra miljöer. Huvudpersonens inre resa, från sorg och förtvivlan till mod och försoning, skildras mot en magisk bakgrund. Samtidigt är den inte lika barnvänlig som en del andra Miyazakifilmer, här finns mörkare teman. För de lite äldre barnen och deras vuxna är det däremot en film som rekommenderas varmt.

Relaterat
Min granne Totoro

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.