Trumps valseger innebar bland mycket annat att konturerna av ett nytt historiskt block kunde anas, historiska block är enligt Antonio Gramsci allianser av sociala grupper. Att entreprenörer som Elon Musk, Marc Andreessen och Peter Thiel mer eller mindre ställde sig bakom Trump och MAGA var ett intressant, om än inte alldeles oförutsägbart, fenomen. Redan 2013 noterade vi att ”det finns en latent konflikt mellan frontines och de ideologiskt och kulturellt dominerande brahminerna, och neoreaktionen kan i så fall betraktas som den ideologi de förra utvecklar i sitt motstånd mot de senares kulturmarxism och politiska korrekthet”, översatt till vanlig svenska är frontiner programmerare, innovatörer och liknande, brahminer är byråkrater och liknande icke-producerande skikt (neoreaktionen torde vara bekant för Motpols läsare, annars introducerades den här: Neoreaktionen). Det har länge funnits en outtalad motsättning mellan innovatörer, ingenjörer med flera å ena sidan, ofta vita cis-män, och de manageriella skikt som både vill beskatta och behärska dem å den andra. Vid en viss tidpunkt allierade de förra sig med den mer populistiska MAGA-rörelsen, vilket tycks ha bekräftat James Burnhams med fleras elitteori. Utan stöd från en elit tenderar folkligt missnöje på sin höjd att leda till bondeuppror, konflikter inom eliten + bondeuppror har både sprängkraft och inbyggda risker.
För tech-miljardärerna och MAGA har inte identiska intressen. Det finns en gemensam motståndare och gemensamma intressen, men det finns också motsättningar (här kopplade till dialektiken mellan klass och folk, republikens övergång i imperialism). Detta blev tydligt när Musk med flera tog bladet från munnen i frågan om kompetent invandring i allmänhet och H-1B-visum för indier i synnerhet. Dessa visum tillåter arbetsgivare att anställda utländska arbetare med särskild kompetens, inom bland annat programmering, ekonomi och medicin. Det rör sig om en stor grupp, 2022 fanns det i USA 206000 anställda med H-1B-visum.
H-1B-systemet har kritiserats både från höger och från vänster, bland annat för att det delas ut visum till anställda med kompetens som det egentligen inte råder någon brist på bland amerikaner. De H-1B-anställda har dessutom en utsatt relation till sin arbetsgivare, deras visum är beroende av anställningen. Det för tankarna till det historiska system med indentured servants, kontraktsbundna tjänare, som bland annat förde många fattiga britter till dagens USA och fattiga indier till Fiji. Klassaspekten är så uppenbar att både Bernie Sanders, Donald Trump och Hillary Clinton kritiserat H-1B, det hela missgynnar amerikanska arbetare i förhållande till arbetsgivare som istället kan hämta, och skicka hem, anställda från bland annat Indien.
Kring Trump finns det ett antal entreprenörer och elitfrontiner med indisk härkomst, bland annat Vivek Ramaswamy och Sriram Krishnan. Krishnan är påtänkt som ”Senior White House Policy Advisor on Artificial Intelligence” i Trumps administration och vände sig nyligen mot det nuvarande systemet med gränser för antalet green cards från olika länder (”the per-country cap on employment-based green cards”). Det innebär att indier, givet landets folkmängd, har relativt sett svårare att få visum till USA. Krishnan skrev att ”anything to remove country caps for green cards / unlock skilled immigration would be huge”. Det är inte alldeles säkert att Krishnan med detta avsåg att införa ett system med obegränsade H-1B-visum för indier, det har i varje fall gett upphov till en häftig debatt där även Musk försvarat hans tankegång. Debatten förefaller utgå från en hårddragen tolkning av vad Krishnan skrev, oavsett vilket erbjuder den en inblick i motsättningarna i MAGA-alliansen.
Många kritiker av H-1B-systemet har kopplat kritiken till frågan om USA:s egentliga väsen. Är landet en nation eller är det att likna vid ett fotbollslag eller ett företag? En nation har en historia, en delad kultur och en identitet, den urvattnas om mängder av nya medlemmar från vilt främmande länder bjuds in. Detta oavsett hur skickliga de är och vilka specialistkunskaper de bär med sig, värt att nämna är även att påståendet om H-1B-indiers höga kompetens och motivation har satts ifråga. Statistik som tyder på att såväl amerikanska som europeiska motsvarigheter egentligen är mer kompetenta har förts fram, liksom beskrivningar av hur infödda motsvarigheter förbigås i sitt arbetssökande. Det som talar för H-1B-indierna skulle i så fall vara att de är relativt rättslösa gentemot arbetsgivare och accepterar låga löner och långa arbetstider. Vad resultaten av detta är för infödda arbetare behöver man inte direkt vara marxist för att kunna lista ut, det handlar om det artificiella skapandet av en klass av gästarbetare som tränger undan infödda arbetare. Facit från Kanada tyder på att det inte är en framgångssaga ens för den nationella ekonomin.
Intressant är att detta är en praktik med långa anor, men att det oftare drabbar infödda skikt med begränsad utbildning. Med H-1B är det utbildade skikt som drabbas, ofta frontiner. På sociala medier kan man ta del av livshistorier där programmerare, ekonomer och ingenjörer, oftast vita män, beskriver hur de förbigåtts först för att ”utsatta grupper” skulle kvoteras in och därefter för att H-1B-anställda varit billigare. Återkommande här är skildringar av nepotism, där just indier beskrivs som särskilt benägna att anställa landsmän och på olika sätt utnyttja H-1B-reglerna. Kopplat till detta är anti-indiska och anti-vita sentiment på sociala medier. Indier och Indien beskrivs negativt av många amerikaner och andra, samtidigt som många indier angriper vita för att vara inkompetenta och hånar dem för att de kommer koloniseras av just indier. I vad mån det sistnämnda är genomtänkt PR för gruppen kan givetvis diskuteras, det psykologiska och retoriska inslaget av ”invandring som hämnd/erövring” återfinns hos flera invandrargrupper inte minst i den anglofona världen.
Samtidigt är utsikterna för den indiska diasporan i Västerlandet en intressant fråga. Man kan givetvis fråga sig om ”indier” överhuvudtaget är ett användbart begrepp (jämför ”invandrare”), givet att det handlar om flera etnoreligiösa grupper och kaster. Relationen till systemet och den hegemona ideologin är komplex. I likhet med östasiater räknas indier till ”utsatta grupper” och gynnas av kvotering och liknande. Samtidigt är det en grupp som presterar bättre än flertalet andra ”utsatta grupper”, vilket kan underlätta för gruppens medlemmar att ta plats i elitskikten. Något som i sin tur kan leda till beskyllningar om att vara ”white-adjacent” et cetera. Delar av gruppen har anammat den hegemona ideologin och använder den som vapen mot både egna och andra, jämför hur ”kastism” tagit plats i den intersektionella labyrinten, samtidigt finns det inslag i indisk kultur som driver andra individer bort från den politiskt korrekta kulten. Dessa kan både ta plats i etablerad höger och förändra dess migrationspolitik i negativ riktning (jämför Ramaswamy och Sunak, notera även J.D. Vances indiska fru).
Sammantaget är debatten om H-1B intressant samtidshistoria. Det finns vid sidan av intressegemenskapen även vissa intressemotsättningar i det historiska block som är MAGA, inte minst döljer sig bakom motståndet mot woke-projektet två delvis skilda visioner av framtiden.
Vidare läsning
John Miano – Center for Immigration Studies
H-1Bs: Still Not the Best and the Brightest
Om skribenten: Joakim Andersen
