Julkalendern är en modern svensk tradition, varje år bänkar sig generationer av svenskar framför sina skärmar och tar del av de i 24 avsnitt uppdelade berättelserna. Vi har till och från skrivit om julkalendrarna, bland annat Panik i tomteverkstan och Tusen år till julafton. En intressant aspekt i tomteverkstan var kopplingen mellan det mytiska och ”svensson”, vi noterade då att ”julkalendrarna är en central del av svenssonlivet. Både genom att man som svensson naturligt följer dem och för att de ofta skildrar svenssonlivet.”
Årets julkalender, Snödrömmar eller Lopmenïekedassh, kan på samma gång ses som en bekräftelse av julkalenderstraditionen och ett brott med den. Det mytiska inslaget är framträdande och hanteras osedvanligt väl, men huvudpersonerna är samer snarare än stockholmare. Vi följer den sydsamiska familjen Gaavmoe som driver en skidanläggning, problem uppstår när snön och gästerna uteblir. Systrarna Ristin och Aila kommer snart en konspiration med kopplingar till det övernaturliga på spåren, och försöker lösa det hela. Det visar sig också att skeendet satts igång av att familjetraditionen inte förts vidare, det finns i bakgrunden rentav en konflikt mellan den moderna världen och familjetraditionen.
För mycket ska inte sägas om handlingen, annat än att det finns inslag både av spänning och humor (genom karaktärerna Antaris och Mat-Olle). Som brukligt i genren utgår handlingen från relationerna i en familj, något som hanteras väl både i manus och skådespel. Serien ger dessutom en ovanligt god bild av en traditionell, i det här fallet samisk, världsbild. Termerna kan skilja sig åt, men samiska faamoe och saajvoe har motsvarigheter i de flesta traditioner. De nordiska djurens betydelse, här korpen och björnen, förenar också samer och andra nordbor. Snödrömmar går dock längre än de flesta av sina motsvarigheter, här finns bland annat ett metagenetiskt tema där vissa förmågor förs vidare i vissa familjer. Vi möter rentav initieringstemat, anpassat för en yngre publik men väl hanterat likafullt. Serien planterar här sannolikt vissa frön hos delar av publiken, vilket är lika positivt som oväntat.
Att vi följer en samisk familj snarare än en stockholmsk innebär delvis ett brott med genrens ramar och kan tolkas som ett uttryck för politisk korrekthet. Samtidigt är samer ett av de nordiska folken, med många sekler av såväl mytiska som mer familjära förbindelser med sina germanska grannar, vilket gör det hela mer komplext. De konstrueras politiskt som en nationell minoritet och en utsatt grupp, men skiljer sig på många sätt från flertalet av dessa. Delvis kan man jämföra dem med irländska resande, på samma gång européer och exotiska i den hegemona diskursen. Särskilt politiskt korrekt är oavsett vilket inte serien, i fokus står familjen Gaavmoe och deras möte med det mytiska (möjligen kan man i sammanhanget tala om Vaianaparadoxen, det går att göra filmer om värdet av identitet och traditioner, utan mångfald, enbart om huvudpersonerna tillhör vissa grupper). Att kalendern inte utspelar sig i ”orten” utan i Sapmi kan ses som ett tecken i tiden även det. Så även att den slemma antagonisten är en representant för den manageriella revolutionen och Jouvenels minotaur.
Sammantaget är det alltså en sevärd julkalender, i vissa avseenden en ovanlig sådan. Nämnas kan även radions kalender Mirakelsyskonen med mer bekanta sagoinslag som älvor, jättar, drakar och halvgudar. Det mytiska ligger i tiden.
Om skribenten: Joakim Andersen
