Häromdagen gjorde vi gällande att ”det ideologiska och känslomässiga komplex som bland annat getts namnet ”woke mind virus” försvagats något efter det amerikanska presidentvalet” och att ”dess värsta excesser kan mycket väl komma att tonas ner”. Detta dock inte utan en brasklapp, ”hur mycket som hunnit bli en del av det liberala konsensus återstår fortfarande att se”. Ett exempel på det senare är de uppdrag den till namnet borgerliga regeringen i dagarna gett Forum för levande historia, bland annat att genomföra en studie av attityder kring intolerans i den svenska befolkningen och att ta fram ett kunskapshöjande material om den nationella minoriteten romer och antiziganism. Arbetsmiljöverket har samtidigt fått i uppdrag att ”genomföra kunskapshöjande insatser för att främja arbetet med att förebygga och motverka rasism i arbetsmiljön”, Socialstyrelsen att ”genomföra kunskapshöjande insatser för att motverka rasism inom hälso-och sjukvården, tandvården och socialtjänsten”. De olika uppdragen är kopplade till regeringens så kallade ”handlingsplan mot rasism och hatbrott”.
Regeringen anammar i dessa uppdrag en radikal vänsters, i förbigående sagt inte den marxistiska utan en med kapitaletlogiken mer förenlig, problemformulering, sociologi och begreppsapparat. Här finns för övrigt en outtalad men tydlig konflikt med de sverigedemokratiska motsvarigheterna men mer om det inom kort. Förhållandet mellan dagens borgerlighet och gårdagens radikala vänster blir uppenbart i hur de olika uppdragen formulerats (att ”vänstern” också anammat tankegods och praktik från kosmopolitisk liberalism bör också noteras). Ett exempel är Uppdrag till Forum för levande historia att genomföra en studie av attityder kring intolerans i den svenska befolkningen.
En kortare ideologianalys kan utgå från att uppdraget är att ”undersöka attityder till och föreställningar om utsatta grupper såsom utrikes födda, afrosvenskar, judar, muslimer, romer, samer och hbtqi-personer”. Politiken konstruerar här ett antal ”utsatta grupper”, i praktiken handlar det snarare om att bekräfta en uppsättning kategorier som den radikala vänstern redan valt ut. Denna fixering vid tydliga kategorier är såväl psykologiskt som politiskt intressant i sig, noteras kan att svenskar redan från början är uteslutna från listan av möjliga utsatta grupper. Liksom att det finns ett inslag av paternalism i kategoriseringarna, det är inte alla ”hbtqi-personer” som identifierar sig som sådana och det är inte alla med rötter i Afrika som identifierar sig med utgångspunkt i ras/hudfärg. Men deras åsikter är irrelevanta.
Listan är politiskt intressant i sig, att av regeringen definieras som en ”utsatt grupp” för med sig ett antal privilegier. Men bakom det hela anar vi också en radikal vänsters historie- och samhällssyn. Det finns ”utsatta grupper”, relationen mellan dessa och de andra grupperna är inte särskilt komplex. Utsattheten är inte situationsberoende, svenskar är exempelvis inte utsatta i Rosengård eller när de söker arbete på en pizzeria, utan den är på förhand avgjord av politiken. Detta är ett av flera möjliga sätt att se på historia och samhälle, men regeringen presenterar det som det självklara.
Intressant är att det är en i grunden idealistisk, snarare än materialistisk, syn på historia och samhälle, där ett antal ismer har ett starkt inflytande på olika gruppers öden. Dessa ismers uppkomst förklaras sällan, de bara finns där och förstör för muslimer, judar, romer och andra. Den latenta konflikten mellan marxismen och denna historieidealism berörs för övrigt sällan. Värt att nämna är även att talet om ”utsatta grupper” rymmer en ”rasism” mot andra grupper. Finns det utsatta bör det även finnas utsättande, även om regeringen inte går så långt att de pekar ut svenskar som bärarna av de olika problematiska ismer som saboterar för samer och andra. Den världsbild vi möter i de korta uppdragstexterna är för övrigt även egalitär, skillnaderna i inkomst mellan exempelvis afrosvenskar och andra antas bero på ismer snarare än kulturella eller andra egenskaper hos de berörda grupperna. Klass lyser också med sin frånvaro.
Vi kan notera att regeringen för vidare praktiken att definiera olika grupper och sedan låta dem representeras av olika företrädare (”hbtqi-personer” av RFSL, ”muslimer” av Islamiska förbundet, et cetera). Detta genom stycket ”Forum för levande historia ska i genomförandet av uppdraget föra dialog med berörda civilsamhällesorganisationer”. Detta handlar delvis om skapandet av ett milletsystem, där olika minoriteter konstrueras och diverse representanter legitimeras och finansieras av staten. Praktiken framstår numera som lika borgerlig som ”vänster”, som Hakim Bey noterat om ”mångkulturalismen” ”the theory itself emanates neither from the Right nor Left nor Center. It emanates from the top. It’s a theory of control.” Skillnaden mot det gamla ottomanska milletsystemet är majoritetens frånvaro, den bekräftas varken symboliskt eller politiskt.
Sammantaget finner vi att regeringen anammat en radikal vänsters problemformulering och begreppsapparat (”rasism och hatbrott”), liksom denna vänsters hierarki av ”utsatta grupper” och dess fokus på hur olika ”ismer” drabbar dem. Outtalat, sannolikt omedvetet för många borgare, är att detta ideologibygge förutsätter den egna gruppen, svenskarna, som förövare och samtidigt delar upp den i olika undergrupper som snarare kopplas till staten än till andra svenskar. Här blir konflikten med den sverigedemokratiska problemformuleringen och begreppsapparaten uppenbar. Sverigedemokraternas mångåriga försök att lyfta svenskfientligheten som ett utbrett, närmast strukturellt, problem skär sig med regeringens utvalda ”utsatta grupper”. Men Sverigedemokraternas öppna svenskhet innebär även att många individer som av regeringen och den radikala vänstern kategoriseras som ”afrosvenskar” eller ”hbtqi-personer” snarare ses som svenskar kort och gott, i en intressegemenskap med andra svenskar. Man kan misstänka att SD företräder en äldre syn på representation, där det är svenskarna som ska representeras politiskt och symboliskt snarare än ett antal av en radikal vänster utvalda ”utsatta grupper”.
Oavsett vilket visar formuleringarna i de olika uppdragen att regeringen anammat vänsterradikalt tankegods på ett sätt de flesta av de egna väljarna torde vara omedvetna om. Det finns här också en konflikt mellan regeringens och Sverigedemokraternas världsbilder, där de senare ligger närmare folkets världsbild och intressen. En möjlig tröst är att det hela delvis kan bero på att den svenska regeringen är något efter i det historiska skeendet, men att den på sikt kommer påverkas av trender i omvärlden.
Om skribenten: Joakim Andersen
