Häromdagen berörde Christoffer Dulny kopplingen mellan Statens Järnvägar och det gamla Sverige. Alla som ståendes på iskalla perronger genom mustascher täckta av rimfrost förbannat järnvägsnätet torde få någon sorts aha-upplevelse av detta, allt annat lika gick tågen i tid i det gamla folkhemmet och misshandlade tågvärdar hörde till ovanligheterna. Om detta sedan berodde på en annan relation mellan medborgare och stat än vad mångkulturen kan uppbåda är en annan fråga, en relation karaktäriserad av gemensamt ägande, implicit men inte desto mindre reellt. Oavsett vilket, det hela för osökt tankarna till en liten film vid namn Stinsen brinner från 1991.
Baserad på en musikal från 1987 är det en av de många pärlorna från Galenskaparna och After Shave, en av Sveriges mest framgångsrika humorgrupper genom tiderna. Flera av deras karaktärer har blivit folkkära, bland annat Roy och Roger från Macken, överhuvudtaget har de haft en förmåga att träffsäkert fånga sociala typer och miljöer från det numera svunna Sverige. I hög grad handlar det om ett kartläggande av den svenska folksjälen, bland annat spelet mellan intro- och extraversion och mellan stad och land. Kombinationen av språkligt avancerad humor, göteborgsskämt och mer fysisk komedi är även den svensk, kanske rentav västgötsk. Till detta kommer en förmåga att skapa musik som fastnar, det sägs som bekant att den som inte sjungit med i Astor Qvarts bossa nova aldrig upplevt sann lycka. Detsamma gäller den som inte tagit del av Kenneth Ålborgs finstämda studie av den svenska alkoholkulturen.
Stinsen brinner utspelar sig på stationen i Svedum, med mängder av ordlekar, underhållande karaktärer och trivsamma sånger. Historiskt äger den rum i skärningspunkten mellan folkhemmet och det som ersatte det. Stinsen ifråga har svårt att acceptera att stationen ska läggas ner, han agerar här snarare som företrädare för ett skrå än som en innehavare av ett ”jobb” och skrider till direkt aktion mot företrädarna för kapitaletlogiken. Företrädare som samtidigt representerar den manageriella eliten, en elit som ofta framställs som ett hot mot snarare än en del av folkhemmet i Galenskaparnas filmer. Samtidigt passerar ett flertal sociala typer revy, med små sång- och dansnummer, vilka rentav tangerar det på samma gång socialt accepterade och xenofoba (”ååå du gamla och du fria, här ska bli en pizzeria”).
Sammantaget är det en underhållande film, i likhet med flera av Galenskaparna och After Shaves kreationer. Bitvis uttrycker den även folkhemmets och folksjälens försök att hantera nya krafter och en ny verklighet. Det hela blir inte mindre intressant av att kreatörerna, i likhet med bland annat Roy Andersson, inte drog sig för att skildra folkhemmets gråa och trista sidor. Från en utgångspunkt med inslag som idag förknippas med både högern och vänstern, bland annat motstånd mot EU, reklam-TV, kommersialisering, bolagisering, yuppies, och sjukvårdens privatisering. En utgångspunkt som i längden visat sig omöjlig för den som inte brutit med socialdemokratin, kan tilläggas. Men som underhållning och inblick i ett Sverige som en gång fanns är Stinsen brinner en givande bekantskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
