Bamse tillhör liksom Pippi Långstrump de facto den samtida svenska kanon, de är referenspunkter för alla vuxna svenskar. Här kan man ana en viss infantilisering av kulturen, oavsett vilket ger de också inblickar i den svenska nationalkaraktären och dess förändringar. Inslag i Pippi uttrycker exempelvis intresset för det exotiska och en anti-auktoritär attityd, båda dessa förvanskades efter 1960-talet från sunda eller i varje fall harmlösa drag till något betydligt mer skadligt. Samtidigt återkommer sådant som den svenska naturen, sagoväsen, vänskap, en älskad men ofullkomlig far, och vikten av mod i Lindgrens berättelser. Till detta kommer idag ett element av nostalgi, berättelserna utspelar sig i ett Sverige som senare kom att förstöras. Många svenskar längtar tillbaka till det, oavsett om de erkänner det för sig själva eller inte.

Även Bamse befinner sig i skärningspunkten mellan folksjäl och subversion, mellan svenskt och anti-svenskt. Det torde idag vara känt att seriens skapare, Rune A, politiskt befann sig långt till vänster, hyllningarna av det röda Kina skulle idag sticka ut i en serie riktad till barn (även om en del av de budskap som ersatt dem också är politiska). Det sägs om Bamse bland annat att ”men han tycker inte om att slåss” (även om det där kan gömma sig en mer komplex relation till njutningen att slänga upp ovänner i luften). Listan på budskap som passar den socialliberala världsbilden som hand i handske kan göras lång. Intressant här är att det sannolikt inte är dessa inslag som gjort Bamse folkkär, det kan rentav vara så att text och undertext, retorik och estetik, istället närmast befinner sig i konflikt.

Vid sidan av socialmoraliska pekpinnar, tidig ”snällism” och tämligen flack psykologi har vi i grunden att göra med en nordisk fabel. Vi följer tre vänner som hamnar i olika mer eller mindre overkliga äventyr, ungefär som Kalle Anka. Detta inslag är tidlöst, berättelserna är ofta spännande. Det hela utspelar sig dessutom bland nordiska djur, långt före afrikaniseringen av de zoomorfa barnprogrammen, huvudpersonerna är således björnar, sorkar och annat. Deras karaktärsdrag stämmer också tämligen väl överens med de etablerade från sagorna. Björnen är modig, haren räddhågsen, vargen elak och så vidare. Samtidigt överlappar de några vanliga inhemska bio- eller sociotyper. Bamse är relativt fåordig, rättrådig, stark och modig. Skalman är högintelligent men tämligen egen. Lille Skutt är som han är. De flesta torde känna igen dessa typer från sin omgivning (dumezilianen gör sin egen tolkning).

Paradoxalt nog lever de dessutom i ett samhälle som snarare för tankarna till det gamla Sverige än till det röda Kina, till det germanska snarare än det orientaliska. Naturen är den svenska, skogen spelar en återkommande roll. Men ingen av huvudpersonerna framstår heller som proletariserad, snarare har vi att göra med en morotsodlare, en uppfinnare och en äventyrare. Marx skrev i Pre-Capitalist Economic Formations om det germanska produktionssättet att ”its foundation is the isolated, independent family settlement, guaranteed by means of its association with other such settlements by men of the same tribe, and their occasional assembly for purposes of war, religion, the settlement of legal disputes, etc., which establishes their mutual surety”. Vi möter här ett samhälle av ”småföretagare”, normalt bönder, var och en med sin egen gård men förbundna genom seder, lagar, kult, solidaritet och blod. Kontrasten till det Marx beskrev som det orientaliska produktionssättet, med dess mäktiga stat och avsaknad av privat ägande, är uppenbar. Lika uppenbar är kontrasten till det kapitalistiska produktionssättet, med dess uppdelning i kapitalister och proletärer. Paradoxalt nog är det i Bamse inte bara kapitalisten, i form av Krösus Sork, utan även proletariatet, i form av hans fixar-sorkar, som framställs som ett hot mot det germanska samhället. Liksom för den delen den ursprungligen arketypiskt intressante Vargen, med koppling till såväl skogen som brottet. Arketypiskt betraktat var det inte nödvändigtvis en vinst när Vargen blev snäll som följd av Bamses snällhet (den nya antagonisten Reynard Räv blir därför oundviklig).

Sammantaget finner vi att Bamse i likhet med mycket annat är ett motsägelsefullt stycke populärkultur. Där finns tidlösa inslag som bidrar till populariteten, här dessutom kopplingar till det genuint svenska. Men dessa paketerar delvis mindre tidlösa och tilltalande inslag. Vad man gör av detta är en annan fråga, serietecknare och barnboksförfattare in spe kan förhoppningsvis dra sina egna slutsatser.

Relaterat

Goethe och rävsagan

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.