I dagarna har en grupp tyska ungdomar hamnat i medialt fokus efter att de i glada vänners lag sjungit ett antal ord i förbjuden ordning. Bland orden finner vi ”raus” och ”ausländer”, i dessa sammanhang noterar vi för övrigt att den annars framhävda ramsan ”sticks and stones may break my bones but words can never hurt me” alls inte är applicerbar. Dessa ord är rentav så skadliga att ungdomarna hängts ut av etablerad media, förbundskanslern har uttalat sig med kraft, och polisen har inlett en utredning. Det hela borde i ett normalt samhälle sakna nyhetsvärde, men reaktionerna är intressanta av flera skäl.
För det första bekräftar det intrycket av att vi rör oss in i en ny fas av tydligare ungdomligt motstånd mot etablissemanget i allmänhet och invandringspolitiken i synnerhet. Detta samtidigt som även andra generationer och elitskikt rört sig i riktning mot liknande slutsatser. Att ungdomar uttrycker sig mer provokativt än vuxna är i sammanhanget irrelevant. Vi vet inte ens om de unga på just Sylt gjorde ett politiskt ställningstagande med sin sång eller om de drev med både det politiskt korrekta och det politiskt inkorrekta (jämför Eddie Meduza och Onkel Kånkel).
För det andra bekräftar de massiva reaktionerna mot en grupp sjungande ungdomar att vissa brott är politiska i dagens Väst. Rån, våldtäkter och mord hör inte dit, där skyddas normalt förövarnas identiteter och inga politiker fördömer dem. Men snart sagt alla uttryck för folkligt motstånd mot migrationspolitiken ses som politiska, och viljan att statuera exempel är stark i etablissemanget. Det innebär att man aktivt verkar för att sjungande unga ska få sina liv förstörda, medan brottslingar som de facto ofta förstört andras liv hålls om ryggen. I statens ögon är sångarna från Sylt betydligt värre än exempelvis en åldringsrånare från Hamburg. Av detta kan vi mycket väl dra slutsatsen att folk och stat idag är fiender, även om det inte får sägas högt bedöms brott riktade mot staten på ett helt annat vis än brott riktade mot folket. Överreaktionerna på en grupp sjungande tyska ungdomar tycks också ha en koppling till att systemet hatar och fruktar infödda tyskar.
Det för oss osökt över till den tredje slutsatsen, närmare bestämt namngivandet av den utvidgade staten. Neoreaktionärernas analys av den såkallade Katedralen var intressant i sammanhanget, den illustrerade att gränserna mellan staten i 1800-talsborgerlig mening och aktörer som media och universitet idag är diffusa. Samtidigt hade katedralsbegreppet begränsningar, inte minst i ointresset för relationen mellan katedralen och kapitalet. Oavsett om vi utgår från Wittfogels analys av förhållandet mellan stat och köpmän i den orientaliska despotismen, eller Rothbards resonemang om staten närstående ”svågerkapitalister”, ingår delar av företagsvärlden i katedralen. Ett mer användbart begrepp är den utvidgade staten, då den inkluderar delar av ”samhälle” och ”kapital” som direkt eller indirekt kontrolleras av staten. Även om det många gånger är svårt att veta vem som egentligen kontrollerar vem, den nära relationen är här det centrala vilket innebär att termen ”klägget” är träffande. Mot bakgrund av presstöd och journalisthögskolor är det tydligt att etablerad media också ingår i den utvidgade staten, vilket de samfällda reaktionerna på Syltsångarna illustrerat.
Samtidigt andas reaktionerna såväl hysteri som moralpanik, det finns en tydlig undertext av svaghet i dem. Eller, för att citera Napoleon, ”man kan göra mycket med bajonetter men man kan inte sitta på dem”. Ett etablissemang som måste straffa sånger och satir kan mycket väl vara på väg att förlora sitt grepp om samhället. Det är inte en dag för tidigt.
Om skribenten: Joakim Andersen
