Den som förutsättningslöst följer kulturindustrin och den offentliga monologen har svårt att undvika slutsatsen att de genomsyras av en mot vita européer riktad udd. Kulturen förefaller besatt av ras samtidigt som dess regelverk konstruerar vita människor som problematiska, en grupp som inte kan framställas positivt på samma sätt som andra grupper. Detta leder till en paradox för den som har en eller flera fötter i vänstern, hur kan den dominerande ideologin vara anti-vit samtidigt som ”alla vet” att vi lever under systemisk rasism och vita privilegier? Ett möjligt sätt att lösa den gordiska knuten är att vända sig direkt till vänsterns egna källor, närmare bestämt till Karl Marx och Friedrich Engels. Deras användande av ideologibegreppet har förts vidare och vidareutvecklats av vänstern, och tillhör deras mest användbara insikter. Kritiskt nyttjade är de marxska resonemangen högst användbara även för den genuina högern och de folkliga rörelserna.

I Den tyska ideologin konstaterade Marx och Engels att ”den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt.” Av detta bör följa att om ”de härskande tankarna” är anti-vita, eurofoba eller vad vi nu använder för term (”anti-vit” är inget idealiskt begrepp), så bör även ”den härskande klassen” vara det. Här kan man invända att Marx och Engels är reduktionister, det finns inte nödvändigtvis bara en härskande klass eller två relevanta klasser under varje era (jämför spelet mellan oligarker, klerker och allmoge hos Joel Kotkin). Deras ideologianalys är också reduktionistisk i sin materialism. Insikten att ”den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar” är oavsett vilket användbar för att förstå fenomenet etablerad media. Potentiellt fruktbar är även de båda skäggiga herrarnas resonemang kring arbetsdelningen inom den härskande klassen mellan andligt och materiellt arbete, ”så att inom denna klass den ena delen uppträder som klassens tänkare (dess aktiva skapande ideologer, som ser det som sitt huvudsakliga näringsfång att utbilda klassens illusion om sig själv), medan den andra delen förhåller sig mer passivt och receptivt till dessa tankar och illusioner, eftersom den i verkligheten består av klassens aktiva medlemmar vilka har litet tid över till att göra sig illusioner och tankar om sig själva.”

Om man utgår från den marxska ideologianalysen blir lösningen på den skenbara paradoxen att ”de härskande tankarna” idag är så uppenbart anti-vita att den härskande klassen och dess praktik också är anti-vit. Under trycket från denna insikt rasar ideologin om ”vita privilegier”, för det är inget annat än en ideologi, som ett korthus. Intressant är då även, inte minst mot bakgrund av stycket i Den tyska ideologin om att ”förekomsten av revolutionära tankar i en bestämd epok förutsätter redan förekomsten av en revolutionär klass”, att vi idag ser en alltmer utbredd medvetenhet om, och motstånd mot, den anti-vita ideologin. Inte sällan faller den i fällan Marx och Engels beskrev i Tyska ideologin, och skiljer de härskande tankarna från den härskande klassen, men det är ett steg i rätt riktning.

Tucker Carlson och den hegemona ideologin

Ett exempel på den ökade medvetenheten om kampanjen mot vita människor är Tucker Carlsons intervju med Jeremy Carl, författare av The Unprotected Class – How Anti-White Racism is Tearing America Apart. Intervjun är intressant av flera skäl. Carls val av termen ”unprotected class” om vita är fruktbar och påminner om en av flera tendenser i ovan nämnda Marx och Engels historiska studier. De klasser som Engels beskriver i ett verk som Frankertiden är bland annat servi (slavar), koloner och liter liksom vasaller och jordlösa franker. Klassbegreppet har här såväl politiska som etniska dimensioner, klass är rentav något som kan konstrueras och upprätthållas av staten. Det blir inte minst tydligt i den pågående konstruktionen av vita, i synnerhet från under-, arbetar- och vissa mellanskikt, som en ”unprotected class”. Den äger i hög grad rum genom politiska beslut och juridisk praktik.

Carlsons och Carls samtal påminner oss också om den centrala roll 1960-talets medborgarrättsrörelser fått i amerikansk självbild och ideologi. Samtidigt finns en motsättning mellan de olika slutsatser och budskap medborgarrättsrörelsen innehöll. Det uttalade budskapet, eller texten, var egalitärt, ”alla människor är lika mycket värda”, ”rasism är fel”. Men samtidigt fanns en undertext av ”vita dåliga, svarta bra”, en undertext som inte minst blir tydlig om man läser nyhetsförmedling och filmer från perioden som bilder istället för som texter. Den tycks ha talat till vissa tendenser i många vita radikalers omedvetna, vita radikaler som på sikt kommit att bli det Marx och Engels kallade ”klassens tänkare”. I vad mån dessa psykopatologier hade blivit en del av den dominerande ideologin om de inte samtidigt legat i linje med den härskande klassens reella intressen är en annan fråga.

Positivt är Carls tankar kring strategier mot den anti-vita ideologin, inte minst att det ska kosta politiskt för de aktörer som rasistiskt angriper vita människor. Idealet på sikt är att inga vita människor röstar på dem, ett ideal som inte förs fram i intervjun är att de ska stötas ut som de avvikare de faktiskt är. Normalt accepteras inte uttalad illojalitet mot den egna gruppen. Sammantaget är det i varje fall en sevärd intervju, i sig ett lovande tecken i tiden och en ideologianalys överlägsen den samtida såkallade vänsterns. Vi noterar avslutningsvis att den som vill veta varför ”den härskande klassen” anammat just denna anti-vita ideologi kan finna svaren i Friedrich Engels 142 år gamla text om Frankertiden.

Carlsons intervju finns tillgänglig bland annat på Rumble här: Ep. 98 ~ There is systemic racism in the United States, against whites. Everyone knows it. Nobody says it. How come?

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.