Den grekiska filmskaparen Yorgos Lanthimos är känd bland annat för filmer som The Lobster och Dogtooth. Hans skapelser är inte sällan surrealistiska, nya Poor Things är inget undantag. Filmen utspelar sig i en version av vår egen värld, viktoriansk och surrealistisk. Där möter vi Bella Baxter, inledningsvis ett barn i en vuxen kvinnas kropp. Hon tas om hand av den excentriske kirurgen Godwin Baxter. Poor Things följer sedan Bellas möte med världen utanför Godwins hem och hennes gradvisa mognad som person. I flera avseenden påminner den om den europeiska Bildungsromanen, men skillnaderna är också betydande.
Estetiskt är det en välgjord film, flera miljöer och scener är slående i sin kombination av surrealistiskt och viktorianskt. Huvudpersonerna har dessutom passande fysionomi för sina roller, detta gäller inte minst Emma Stone och Mark Ruffalo. Valet att växla från svartvitt till färg är mer tveksamt. Dialogen är bitvis rolig, Bella utbrister bland annat att ”this is a bad day for Bella Baxter” i en situation där det inte bara är en dålig dag för henne själv. Ruffalos skådespelarinsats är gedigen, även om rollen är något endimensionell. Något som hänger samman med genren, karaktärerna riskerar lätt att bli rena representanter för olika sätt att se på världen. I Poor Things är det olika sexpartners som företräder olika livssyner, från Ruffalos hedonist över en snabbt passerande nihilist till en socialist och en bordellmamma. Inslaget av sex är tämligen omfattande, den som av någon anledning vill se Emma Stone få orgasm får sitt lystmäte av filmen. Vi andra kan uppleva det som i dessa sammanhang kallas o-facemättnad.
Här börjar vi också ana skillnaderna mellan Lanthimos film och den klassiska Bildungsromanen. Bella utvecklas från barn till vuxen i filmen, men hon gör det i hög grad genom sina sexuella relationer. Lanthimos avviker här från den europeiska logiken. Det gäller även slutmålet och överhuvudtaget filmens ideologi. Filmens förutsättning är att Bella är ett barn i en vuxen kvinnas kropp, vilket borde göra de upprepade sexscenerna högst problematiska. De flesta recensioner har dock undvikit den slutsatsen, förutsättningen för detta är att Lanthimos i filmen positionerar sig nära en postmodernt feministisk tendens. Det märks bland annat i mansstereotyperna, där den slutliga antagonisten är en orealistisk nidbild av den europeiska patriarken. Ett återkommande tema i flera nya filmer, från Frost 2 till Fallout, närmare bestämt fadern eller farfadern som brottsling och patricidet som gott, återkommer även här. Den kastrerade surrogatfadern, här Godwin, framställs, trots sin moraliskt tämligen tveksamma praktik, i ett helt annat ljus. Positioneringen nära den hegemona ideologin innebär att Lanthimos kunnat komma undan med att göra en film som annars kunde betraktats som en mansgris verk (en variant av Seinfelds Rochelle, Rochelle, ”a young girl’s strange, erotic journey from Milan to Minsk”). Men det sker till priset av en bisarr moral och mindre trovärdiga karaktärer.
Sammantaget är det en märklig skapelse, i hög grad en inverterad Bildungsroman. I vissa avseenden en bra film, i andra avseenden direkt stötande. Den moral och de mansstereotyper filmen förmedlar är samtidigt för primitiva och endimensionella för att det ska kunna bli riktigt bra, djupet och trovärdigheten blir lidande. En inblick i den rådande ideologin erbjuder oavsett vilket filmen och recensionerna av den, i synnerhet vad gäller synen på män och kvinnor, på sexualitet och på vuxna och barn.
Recensioner:
Recension: ”Poor things” av Yorgos Lanthimos
Recension: Poor Things (2023) – Emma Stone briljerar i magiskt unik film
Om skribenten: Joakim Andersen
